18 mars 2022

Kära sr Madeleine  

”Din benämning på denna falang, KBF (den konservativa bakåtsträvande falangen) skulle jag inte så gärna använda.”      Ok,  kan vi enas om  TRF – tok-reaktionära falangen ?

Jag frågar om Aggiornamento. Du svarar  ”Genom att själva vara och gestalta den kristna gemenskap vi själva vill bli bemötta av.”  

Skulle önska att du vidareutvecklar detta lite mot bakgrund av den Nordiska Biskopskonferensens brev till biskop Bätzing.  

Någon dag innan biskop Bätzing fick detta brev  höll han en presskonferens i samband med Tyska Biskopskonferensens  plenarmöte och beskrev då sina tankar om den pågående synodala processen och vilka områden i dess sammanhang han ansåg vara övergripande viktiga – nämligen  teologin kring antropologi och ecklesiologi.  

I öppningsgudstjänsten 7 mars inför plenarmötet höll Bätzing en predikan som finns utlagd på Tyska Biskopskonferensens hemsida. Bätzing åberopar bla kardinalen, teologen och jesuiten Henri de Lubac och dennes  syn på ”katolicitet – på Jesus Kristus kyrka som katolsk med vilket menas något mycket mer än romersk-katolsk- en målbild, en utmaning och aldrig ett regelverk som det gäller att försvara” https://www.dbk.de/fileadmin/redaktion/diverse_downloads/presse_2022/2022-028b-FVV-Vierzehnheiligen-Eroeffnungsgottesdienst-Predigt-Bi.-Baetzing.pdf

Jag vill bli bemött av den kristna gemenskapsanda som biskop Bätzing förmedlar – inte den okristna översittaranda som de nordiska biskoparna förmedlar.  

Jag vill fortsätta att utveckla min katolska tro genom att få utvecklas i takt med den undervisning  som biskop Bätzing och Tyska Biskopskonferensens Synodala Väg erbjuder.  

Aldrig hört någon biskop i Norden referera till Andra Vatikankonciliets viktigaste influencer och peritus Henri de Lubac –  Det är mest du som brukar referera till honom i Stockholms katolska Stift.  Du brukar också tala om nödvändigheten att diskutera katolska kyrkans syn på antropologi och ett av dina paradämnen är ju ecklesiologi. 

Hur ska vi katoliker leva upp till sensus fidei – få en samsyn – och vandra tillsammans på den Synodala Vägen när  olika biskopar uppvisar så olika  attityder och vill så olika saker för katoliker i sina respektive Stift  ?

Hur ska vi katoliker leva upp till sensus fidei när en biskopskonferens tillhör den reformsträvande falangen och en annan biskopskonferens tillhör TRF ?

Shalom

Irène

PS   Du vet ju sedan tidigare mitt förslag till biskopssynoderna i Rom !  Helst varje biskop – men i varje fall varje biskopskonferens måste ta med minst en perita – trots att   begreppet ännu inte finns i den katolska vokabulären……

 Till Nordiska Biskopskonferensen är du självskriven !   Som biskop i världens mest jämställda land borde biskop Anders föregå med gott katolskt exempel och kolla med Franciskus om det är OK …….

_________________________________________________________________________________________________________________

21 mars 2022

Kära Irène,

Nej, jag vill inte kalla de bakåtsträvande katolikerna för KBF (den bakåtsträvande falangen) eller TRF (tok-reaktionära falangen). Visst finns det tok-reaktionärer, men jag tänker inte ödsla tid på dem. De mer eller mindre organiserade reaktionära krafterna är däremot farliga. Om de utgör ett verkligt hot mot påven eller Vatikankonciliets fulla genomförande är svårt att säga. Kyrkan är trots allt större, den är vialla döpta. För att hårdra det lite: vi som är döpta är Kyrkan, Vatikanen är bara en administrativ institution. 

Teologisk antropologi och ecklesiologi måste utvecklas, uppdateras. Du har rätt i att jag ofta hänvisat till Henri de Lubac och Yves Congar, och de var helt avgörande för Andra Vatikankonciliet. Men nu måste vi gå bortom dessa teologer om vi ska bygga en meningsfull kristen gemenskap. Båda teologerna kan däremot ge oss vissa vägmärken framåt.

I ett föredrag 2007 kallade jag Henri de Lubac för katolicitetens poet. Han skriver en läsbar och vacker teologi och samtidigt är han helt bunden av en maskulin världs- och kyrkouppfattning. Låt mig ändå stanna lite vid honom. Hans första bok har på franska titeln Catholicisme: les aspects sociaux du dogme(begreppet ”sociaux” ska här förstås som något relationellt), och den utkom 1938. På engelska har man valt titeln Catholicism, Christ and the Common Destiny of Man. Hela mänskligheten strävar efter ett gemensamt mål utan att för den delen behöva uppfatta detta mål som något uniformt. Mänskligheten är en mångfald som måste handla i enhet för att inte döda sig själv. Boken inleds med ett citat ur Jean Gionos bok Les vraies richessesfrån 1936 där den bärande meningen är ”My joy will not be lasting unless it is the joy of all”(Min glädje kommer inte att förbli om den inte är allas glädje). Vi kan så att säga inte fullkomnas utan att alla, hela mänskligheten finns med. Detta gäller både vårt slutmål och vårt liv här och nu.

I början av 1900-talet anklagades kristen tro för att till största delen intressera sig för den enskilda individens frälsning och inte för mänsklighetens öde som sådant. De Lubac vill visa att kristen tro är ett ”socialt / relationellt”projekt, att den har med hela mänskligheten att göra. Boken blir också ett inlägg mot tidens elitistiska och nationalistiska ideologiska rörelser som fascismen och nazismen. Mänskligheten är enoch består inte av olika raser, utan alla människor har samma värde och värdighet som skapade av Gud.

Kyrkan är självklart inget regelverk och behöver inte försvaras som något sådant heller. Kyrkan är vi döpta. Varje döpt person är en alter Christus, ”en andra Kristus”. Samtidigt som vi ärdetta, är det också en kallelse, en väg att förverkliga. Gud säger om sig själv till Mose: ”Jag ska bli den jag ska bli”. Var och en av oss är kallad att säga samma sak. Våra präster och biskopar är våra medvandrare, varken bättre eller sämre, bara kallade att hålla ihop gemenskapen i en blomstrande mångfald. De ändrar varken karaktär eller blir ontologiskt annorlunda genom vigningen. 

Jag tror att det är viktigt att vi inte okritiskt följer vare sig präster, biskopar eller biskopskonferenser eller dikasterier i Vatikanen. Vi är på väg mot fullkomlighet, ingen av oss är där i det här livet, inte heller präster, biskopar eller ens en påve. 

Sr Madeleine OP