Foto: Europa Press TT
Den nya påvens amerikanska aura kan vara en välsignelse
Den nya påven är en kompromiss, men den som vill kan se valet som en symbol för ett annat Amerika än Trumps: ett Amerika i värdegemenskap med världen. Men om Leo XIV vill bygga broar kommer det att krävas hårda nypor, skriver Ulla Gudmundson.
Mediehajpen, inte olik Melodifestivalen, har klingat av. I stället har en hallelujakör stämt upp kring påven Leo XIV, i det civila Robert Prevost, sedan i söndags installerad i sitt ämbete. Så länge han håller sig inom katolsk lära, har han absolut makt i sin kyrka. Och en påves aura sträcker sig långt bortom den katolska sfären. När påven talar, lyssnar världen. Den kan bli mycket arg. Men den är inte likgiltig.
Varför Robert Prevost? Hur kommer han, den tvåhundrasextiosjunde mannen på Petri stol, att påverka kyrka och värld?
Valet har kallats en kompromiss mellan ”progressiva” och ”konservativa”. Prevost kunde samla den tvåtredjedels majoritet som krävs för att bli vald. Bortser man från att halva kyrkan, kvinnorna, inte är representerad vid påveval är systemet genialt. En ledare med absolut makt, men utan våldsmedel, måste ha brett stöd för att kunna regera.
Men politiska termer skaver när de appliceras på en kyrka. Och det handlar inte om ett mjäkigt mellanläge. Leo förväntas hålla kyrkans två dimensioner i dynamisk balans: å ena sidan benet i evigheten, uppdraget att leda människor till Gud, och, å den andra, benet i tiden, uppdraget att trösta och stödja dem här på jorden. Franciskus fick kritik för att ha försummat läran, katolska kyrkans vägkarta till ett etiskt liv och till evigheten. Hans företrädare Benedictus XVI anklagades för det motsatta: ointresse för människors lidande här och nu.
Symboliskt har Leo markerat åt båda håll. Att han på Peterskyrkans balkong bar mozzetta, påvarnas röda sammetscape, och en praktfull stola över den vita kaftanen, var en gest till traditionalisterna. Nästa dag åkte han på utflykt i folkvagnsbuss. I framsätet bredvid chauffören. Det var en gest till dem som vill ha en påve nära människorna. Vid sitt första möte med media tog påven ställning för yttrandefrihet och mot fängslandet av journalister. Kommer han också, liksom Franciskus, att stå upp för parrhesia, yttrandefrihet i kyrkan?
En annan fråga är huruvida Valdes Prevost valdes för att han är amerikan, eller trots att han är det. En amerikansk president som – för att citera en (med rätta) arg svensk kardinal – ”spexar och spökar ut sig” i påvedräkt kan ha väckt oppositionslust. Men mera troligt är att personliga kvalifikationer avgjorde: bakgrund som församlingspräst, ledarskapserfarenhet och två års vana att navigera i Vatikanens korridorer. Den romerska kurian är ett renässanshov. Den kan spinna in en påve i osynliga nät och usurpera hans makt. Erfarenheten från två kluvna kyrkor, den amerikanska och den peruanska, blir en tillgång när Leo ska ena den världsvida kyrkan. Hans peruanska medborgarskap gör honom till representant för den globala södern, likaväl som nordamerikan. Språkkunskaper har han. Italienarna förlåter nog att han vid debuten missade en konjunktiv.
Det är ironiskt att en av världens mest traditionstyngda institutioner med epicentrum i Europa väljer en amerikansk ledare i en tid när den transatlantiska relationen knakar. Det har sagts att en amerikan blir påve först när USA är på nedgång. Det vore i så fall inte första gången som katolska kyrkan intuitivt tolkar tidsandan. Andra Vatikankonciliet 1962-1965, kyrkans stora steg mot försoning med moderniteten, förebådade 1968.
Leo XIV:s motto, In illo uno unum, i denne ende är vi ett, är slående likt det amerikanska statsmottot E pluribus unum, från många till ett. Den som vill kan i det se en symbol för ett annat Amerika än Trumps: ett Amerika i värdegemenskap med Europa och världen.
Båda mottona är hämtade från kyrkofadern Augustinus. Men för augustinerbrodern Leo är Kristus enheten som famnar allt. Inom den finns mångfalden. Augustinerorden betonar både barmhärtighet och intellekt. Det uttrycks i Leos val av påvevapen: en bok genomborrad av ett svärd med ett hjärta. Augustinier har varit missionärer, församlingspräster, teologer, filosofer och poeter. Martin Luther var augustinermunk och förblev sin orden trogen i tre år efter bannlysningen. I Biblioteca Angelica, augustinernas bibliotek i Rom, tycks Luther blicka ner från väggarna i otaliga versioner. Kan nya steg tas i katolsk-luthersk ekumenik under den nye påven?
Leo kommer, som Franciskus, att stå upp för fattiga och utsatta människor. Och han vill mer. Leo XIII formulerade 1891 i encyklikan ”Rerum novarum” kyrkans svar på industrialismen. Facklig organisering och strejkrätt bejakades – Elon Musk får se upp med den nye Leo. Leo XIV vill ge ett svar på AI-revolutionen. Här kan han dra på en formidabel resurs: den påvliga vetenskapsakademien. I akademiens vackra renässansvilla, där Mozart spelade piano som tolvåring och Galilei hyllas i en inskrift, samlas världens främsta forskare. Invalskriteriet är vetenskaplig excellens, inte kön eller samfundstillhörighet (Sverige har bidragit med immunologiprofessorn Erna Möller).
Leo framstår med maningen om en ”rättvis och hållbar” fred i Ukraina som en bättre diplomat än Franciskus. Trycket är starkt på Leo att ta över Trumps misslyckade medlarförsök, men Vatikanen har inte bekräftat medieuppgifterna att den skulle vara beredd att stå värd för rysk-ukrainska samtal. Han har vädjat om vapenvila i Gaza. Är han beredd gå längre i kritik av Israel? Kommer han att fortsätta Franciskus aktiva antikärnvapenpolitik? Kommer han att stå fast vid närmandet till Kina? På dessa tre punkter kan friktion förutses med de konservativa i kyrkan.
Leo har arbetat med kvinnliga kollegor i Vatikanen. Han tycks öppen för att ge kvinnor ledande poster, men inte för att viga dem till diakoner, en fråga som utreddes under Franciskus. Det blir en besvikelse för många katolska kvinnor.
Och hbtq? Franciskus bröt ny mark med Fiducia supplicans, det första teologiska dokument i kyrkans historia som tillåter välsignelse av samkönade (och ogifta) par. Leo har tidigare fördömt vad han kallar en ”homosexuell livsstil”. Vrider han klockan tillbaka? Troligare är kanske att de kyrkor (framför allt de afrikanska) som vägrat tillämpa instruktionen slipper.
Leo vill bygga broar. Men kan broar byggas till alla? Sexövergrepp, finansiella oegentligheter, en kyrklig extremhöger som vägrar godta Andra Vatikankonciliet kommer fortsatt att kräva hårda nypor.
År 1963 efterträddes en profet på påvestolen, Johannes XXIII, av Paulus VI. Paulus engagerade kyrkan i tidens frågor: nedrustning, avkolonisering, fattigdomsbekämpning. Han reformerade kurian. Men i encyklikan Humanae vitae bekräftade han kyrkans morallära. Paret Franciskus-Leo kan bli något liknande.
Men osvuret är bäst. Vatikanen är oftast sista bastionen som faller när katolska kyrkan förnyas. Galileis böcker plockades diskret bort från index, listan med förbjudna böcker, långt innan han togs till nåder. Och påvar kan överraska.
Ulla Gudmundson
// Irène
