Påven fortsätter öppna dörren till gifta präster och biskopar inom anglikanska kyrkan. Huvudsaken är att de är MOT kvinnliga präster och MOT homosexuellas likaberättigande.
“The Personal Ordinariate of the Chair of St Peter will be based at a parish in Houston, Texas. It will be led by Fr Jeffrey Steenson, the former Episcopal bishop of the Rio Grande who was ordained a Catholic priest of the Archdiocese of Santa Fe, New Mexico, in February 2009.”
“Fr Steenson and his wife, Debra, have three grown children and a grandson. As he is married, the 59-year-old Fr Steenson will not be ordained a bishop and will not be able to ordain priests. He will, however, otherwise function as a bishop and will be a voting member of the US Conference of Catholic Bishops.”
Varför konvertera till katolska kyrkan ?
”The time came, he said, in 2007 when he felt the bishops of the Episcopal Church had decided to give priority to their autonomy rather than to unity with the larger Anglican Communion.”
”He said that while the Episcopal Church spoke of the importance of Christian unity, it continued to approve practices – ordaining women priests and bishops, and blessing same-sex unions – that everyone knew would be an obstacle to Christian unity.
“The frustration with being a Protestant is that every morning you get up and have to reinvent the church all over again,” Fr Steenson said “
// Irène
PS O nej att VISSA anglikaner konverterar till katolska kyrkan har inget med homosexuella eller kvinnliga präster att göra . Det har med kyrkans enhet att göra.
Oärligare förklaring får man leta efter. Kristenheten är splittrad alltsedan det yttre förtrycket upphörde efter ca 3 århundraden. Sedan dess sker förtrycket INOMKYRKLIGT. Det finns och har alltid funnits något som några kristna kan förtrycka andra kristna med. Sprickan mellan kristna finns där från begynnelsen. Det enda som varierar är hur sprickan gått / går mellan / inom kyrkor och samfund.
Irène och andra intresserade,
Jag vill gärna som kontrast berätta om ekumeniken mellan den anglikanska och ortodoxa kyrkan, vilken i sin tur påverkar andra kyrkor.
Den ortodoxe metropoliten av Storbritannien Kallistos Ware, var ekumenisk observatör vid anglikanska kyrkans Lambeth Conference 2008. I samband därmed intervjuades han om sina reflektioner som jag återger.
Frågan om kvinnliga präster och biskopar diskuterades. KW medgav att ortodoxa kyrkan egentligen inte har några obestridliga argument mot prästvigning av kvinnor, det är en kvarstående, öppen fråga:
“Most Orthodox would say, we should not ordain women. But if you ask them why not, they will say that it has never been done; they will appeal to tradition. But you press them a little farther, and say that there must be a reason why women have never been ordained as priests. The argument from tradition merely tells you that they have never been ordained as priests, but it does not tell you why. Surely there must be some theological reason. On the one hand, the Orthodox are certain and clear in their answer. Most of us would say, no, we could not ever ordain women. Yet others would say, it is for us essentially an open question. We are not proposing to do so in the near future, but we need to reflect more deeply on it.”
Frågan om att välsigna homosexuella kärleksförhållanden debatterades. KW ansåg att meningen med människans sexualitet utforskas alltmer och den teologiska reflektionen behöver fördjupas ytterligare:
“The Orthodox Church would answer, no, this cannot be done – that sexuality is a gift from God, to be used within marriage, and by marriage we mean the union of one man and one woman. But it’s quite clear in the modern world – and the Orthodox also belong to the modern world – that the whole issue of the meaning of human sexuality is going to be more and more explored. And if we are to interpret this traditional teaching to our people, we need to reflect deeply on the basic principles.”
KW har modet att tänka att den anglikanska kyrkan kanske vägleddes av Anden till att vilja välsigna homosexuella kärleksförhållanden. KW ställer den allmänkyrkliga och kontinuerliga frågan: hur finner man balansen mellan konsensus, trohet mot traditionen och behovet av friheten i Anden och öppenhet för nya initiativ? Någon måste ibland visionärt gå före de andra. Kristus sa inte åt oss att ingenting aldrig får ske för första gången:
“But then we might also say, should there not also be the possibility for a prophetic action? Will you ever have change unless some people are willing to stand up and say, this is what we ought to be doing? And even if their testimony is highly controversial, who will nonetheless stand by their position. It could be argued that perhaps the Anglican Communion was guided by the Holy Spirit to lead other Christians into new paths. Now I can see that as a valid argument and I want to balance that against the point that we need to act with catholic consensus. Christ did not tell us that nothing should never be done for the first time. The whole witness of the early Church points in a different direction. So how do you balance these two things – the need for consensus with the need for freedom in the Spirit, the need for loyalty to holy tradition, with the need to be open to new initiatives?”
KW betonar att det slutligen är alla döpta, hela gudsfolket som gemensamt avgör vad som är sanningen, även om han erkänner att så inte alltid har skett i praktiken:
“So koinonia means the meeting in council of the bishops, who bear witness to the faith of their Churches, but then the reception, the acceptance, the reaffirmation of what the bishops have said by the total Church of Christ, by the total people of God, the royal priesthood of all the baptized. This is the process that I would see as our Orthodox model.
But through whom the Holy Spirit is speaking at any one point in Church history is not always clear. So if we are to hear the voice of the Spirit we must listen carefully.”
Jag uppskattar KW:s dynamiska och lyssnande förhållningssätt till tron, hans bemödande och mod att ompröva traditionen. Han utfärdar inte förbud mot att diskutera vissa ämnen eller sätter munkavel på någon, istället klargör han att kyrkan tillhör samtiden och uppmanar till fördjupad trostolkning. Jag fäste mig särskilt vid konstaterandet: ”Kristus sa inte åt oss att ingenting aldrig får ske för första gången.”
http://www.virtueonline.org/portal/modules/news/print.php?storyid=8803
KW:s uttalanden och nyanseringar kan tyckas obetydliga i en tämligen hårdför omgivning, ändå utvinner jag en ringa men glimmande halt av hopp ur hans ekumeniska dialog.
Inez
Inez
Gar fn i Buddhas fotspar och har for dagen hunnit till Kathmandu. Daligt med uppkopplingar har.
Aterkommer.
// Irene