John Cornwell skriver i en artikel i The Tablet om det sjunkande antalet biktande och sätter in det i en historisk kontext. Jag har skrivit ett inlägg på min blogg om den, där jag framförallt tar upp det olyckliga i att låta lågstadiebarn gå till bikt. Något som infördes av Pius X så sent som 1905. Det var enligt Cornwell också under 1900-talet man började gå till bikt ofta, i hans barndom en gång i veckan.
Det här är ytterligare ett exempel på att mycket av det som kallas kyrkans tradition och som man ger sken av alltid har sett likadant ut är företeelser med rötter i det sena 1800- och tidiga 1900-talen. Jag kan inte se varför man absolut måste hålla fast vid just dessa traditioner. Det visar ju också att även när det gäller sakramenten har det förekommit förändringar, varför skulle vi inte fortsätta utvecklingen nu?
Anneli
Anneli,
att biktandet avtar starkt tror jag är ett hälsotecken. Det innebär att människor slutar upp med att leta efter fel hos sig själva.
De flesta ”synder” är misslyckanden. Men att misslyckas är ingen synd.
Lika viktigt som det är att vara tolerant mot andra är det att vara tolerant mot sig själv i stället för att odla självplågeri.
Gert
Gert,
Jo men visst, jag tror också att högen med misstag är betydligt större än den med medvetet felaktiga handlingar för de flesta.
Jag har aldrig varit riktigt nöjd med formen för bikten, i mina (stränga) ögon är det alltför lätt att ”smita” från verklig självrannsakan genom att alltför lättvindigt bekänna något som en synd.
Vi människor är sammansatta det är förstås också det vi gör och säger. Vi drivs ofta av en blandning av goda och dåliga uppsåt, gör bra saker och begår rena misstag. Vad som är vad är viktigt att reda ut så att man inte bekänner synder som är något annat, om inte annat så av respekt för sakramentet.
Samtidigt så håller jag med dig om att man inte ska ägna sig alltför mycket åt att leta fel hos sig själv och andra utan vara tolerant. Kanske skulle det vara bättre om man ägnade mer tid åt att diskutera frågor som synd kontra misstag i grupper eller i enskilda samtal. Utifrån principen katoliker väljer bort bikten, vad fattas?
Givetvis måste den som vill gå till en ”vanlig” bikt kunna göra det. Jag hör inte till dem som anser att alla måste tycka och göra som jag för att vara goda katoliker.
Anneli
Anneli,
det är bra att bikt finns. Människor är olika och manifesterar tro på olika sätt. För några är bikt en tillgång för andra inte. Att biktandet avtar torde bero på att allt färre katoliker finner det meningsfullt. Jag har svårt att se att det skulle vara ett problem. För vem i så fall?
Gert
Gert,
Ett spontant svar på din fråga är att det troligen är institutionen Katolska kyrkan som i första hand upplever det vikande antalet biktande som ett problem. Man har tidigare kunnat definiera vad som är en synd och dessutom genom bikten kunnat styra de troende. John Cornwell nämner att inte gå till söndagsmässan som en synd och det är väl ett utmärkt exempel på detta.
Men som alltid behöver man göra en djupdykning i historien för att förstå varför nuet ser ut som det gör. Det verkar som om det i alla tider funnits ett behov hos människor att göra sig av med sina tillkortakommanden och börja om . Jag tänker på de varianter av ”syndabockar” som funnits i de flesta religioner. Är bikten en vidareutveckling av det?
Jag tror att det behövs nya sätt att bearbeta sina fel, mer resonerande och mindre låsta som alternativ till den vanliga bikten. För den som vill förstås. Vi är alla olika och det måste finnas olika alternativ för människor med olika behov. Hur tycker du att man ska göra?
Man kan förstås se det från ett helt annat håll också och betona det man lyckats bra med. Tänk dig att ett par gånger om året sätta sig och gå igenom de tillfällen man faktiskt varit en god människa. Det är också en väg att utvecklas.
Anneli
Anneli,
jo man kan se bikten som ett kyrkligt makt- och kontrollinstrument. Att hävda att det är en synd att inte gå till bikt fulländar kontrollen – så att säga.
Det ständiga biktandes utgångspunkt är: Du duger inte.
En bättre, som jag ser det nödvändig, utgångspunkt är: Du duger.
Vi misslyckas ibland, även med viktiga saker och ibland gör vi det vi inte borde eller gör inte det vi borde. Det är livets realiteter som kan behöva ett ”förlåt mig” – till den drabbade. Men att ständigt söka anledningar att känna skuld är enbart destruktivt.
Jag tror inte vi behöver blidka Gud med vare sig många böner, komplicerade ceremonier eller ständiga skuldkänslor.
Gert
Gert,
Det är sant, det viktigaste är att försöka rätta till eller åtminstone be om förlåtelse direkt till den som drabbats av ens misstag.
Svårare är det med t.ex. mer eller mindre illasinnade tankar, som inte drabbat någon annan men vore bra att komma till rätta med för ens egen del.
Jag slog upp confession på Wikipedia http://en.wikipedia.org/wiki/Confession_%28religion%29 och som så ofta skulle Katolska kyrkan kunna ta lärdom av den Ortodoxa som har en mer sansad syn på bikten. Enligt wiki ser ortodoxa den mer som en möjlighet till andlig utveckling än som en reningsprocess.
Du har förstås också rätt i att en del katoliker drabbas av någon slags prestationsångest när julen eller påsken närmar sig och verkligen letar efter synder att bekänna. Då blir det ju helt absurt och knappast vad bikten är ämnad att vara.
Enligt John Cornwell är ju det här flitiga biktandet en företeelse från det tidiga 1900-talet. Kanske kan det ses som en av de åtgärder kyrkans ledning tog till för att försöka kompensera för att man förlorade allt mer världslig makt?
Anneli
Anneli,
det torde ha funnits flera orsaker. En viktig var synen på kommunionen. Före det sena 1800-talet var kommunion till lekmän en sällsynthet. En eller två gånger om året gick man till bikt och kommunion.
När kommunionen blev ett stående inslag i mässan följde biktandet med. Samtidigt blev bikten ett medel för helgelse snarare än ett sätt att göra upp med stora synder.
Men jag tror också det handlar om makt. När kyrkan förlorade makten över medborgarna via de absoluta monarkierna behövdes nya kontrollmöjligheter. Bikten standardiserades, både med biktspeglar och i prästernas utbildning. De förväntades ha exakta svar på allt.
Gert
Gert,
Intressant, vet du möjligen varför man började dela ut kommunion vid varje mässa just då? Kommunionens historia är ytterligare något jag skulle behöva läsa på mer om.
När övergav man t.ex. den gemensamma måltiden till förmån för den mer formaliserade kommunionen? I urkyrkan antar jag att det var riktigt bröd, när ersattes de av oblat? Vet du eller någon annan det?
Anneli
Anneli,
att ofta gå till bikt och kommunion blev vanligt på initiativ av Pius X (1835 – 1914). När den formaliserade kommunionen med oblater uppstod vet jag inte.
Gert
Gert,
Jag kom på att det kanske står något om det i John Julius Norwich ”The Popes”. Som vi redan varit inne på förlorade Katolska kyrkan i stort sett all världslig makt vid den här tiden. 1871 enades Italien och kyrkostaten uppgick i det nya landet.
1905 skildes kyrkan och staten i Frankrike vilket också innebar drastiska förändringar, katolska skolor stängdes osv. Det är en orolig tid för kyrkan helt enkelt.
Pius X verkar ha satt igång med förändringar så snart han blivit vald. Han slimmade kurian, reviderade den kanoniska lagen, såg till att kyrkomusiken återgick till gregoriansk sång från att under 1800-talet varit influerad av italiensk opera osv.
Och han ansåg alltså att det inte räckte för en god katolik att ta emot kommunionen bara några gånger per år, utan man borde helst gå till kommunionen varje dag.
Dessutom ändrade han åldern för den första kommunionen från 12-14 ner till sju år! Så traditionen med småflickor i ”brudklänning” och pojkar är alltså ett sent fenomen i kyrkans historia.
Tyvärr ges det ingen direkt förklaring till Pius X:s agerande. Rent allmänt verkar han ha varit bakåtsträvande, men det här med tätare kommunion och bikt var så vitt jag kan se hans eget påfund.
Men det är väl också typiskt i kyrkans historia att ledningen hänvisar till traditionen när det passar och skapar nytt när man tycker att det motsvarar ens avsikter bäst. Men att kalla förhållandevis nya inslag för gammal tradition som en del gör idag är ju faktiskt att fara med osanning.
Anneli
Anneli,
Pius X var en dubbelnatur. Personligen from med bra pastorala reformer på personnivå. Samtidigt en tyrann med förföljelsemani. Han var auktoritär, antiintellektuell och avskydda allt som hade med demokrati att göra:
”Den stora massans plikt är att låta sig styras, och i undergiven anda utföra order från dem som har till uppdrag att leda.”
”Liberala katoliker är vargar i fårakläder och därför är varje sann präst förpliktad att avslöja dem …”
Pius X gav ut två ökända antimondernistdekret Lamentabili och Pascendi där han listade allt ont som han ansåg den moderna världen stod för.
Men värst var kanske hans stöd till ”Sodalitium Pianum”, ett slags hemlig polis som spionerade på och angav misstänktänkta teologer – från studenter till professorer. (källa. Helgon och syndare, Eamon Duffy, Artos och Norma 2002)
Gert
Gert,
Mmm, onekligen en sammansatt person. Hans enkla bakgrund, om jag inte minns fel var han bondson, kanske spelade in när det gäller den föraktet för intellektuella.
Sedan tror jag att den minskande världsliga makten spelade in när det gäller misstänksamheten mot omvärlden. Från och med Pius IX hade ju påvarna inget territorium längre i och med att kyrkostaten blev en del av Italien.
En tanke som slog mig är att om kyrkan skulle återgå till ordningen innan Pius X när det gäller bikt och kommunion skulle de det krävas färre präster. Lekfolket skulle kunna ta mer ansvar för församlingslivet. Om man nu absolut inte tycker att kvinnor och gifta män kan vara präster, kan man i stället på det sättet ge mer ansvar och inflytande till lekmännen.
Vi måste ju vara pragmatiska. 🙂
Anneli
Anneli,
måltiden/kommunionen är församlingens gemensamma centrum. Bikten är det inte. Prästen är den som församlingen väljer att leda eukaristifirandet. Jag anser som de nerderländska dominikanerna att det saknar betydelse om det är en man eller kvinna, gift eller ogift.
Så tycks det ha varit i fornkyrkan och en liten rest av detta finns kvar i ceremonielet vid en prästvigning. Kandidaten står tillsammans med församlingen i en av kyrkbänkarna och kallas upp i koret sedan biskopen frågat om han är värdig.
Gert
Gert,
Det är märkligt att bikten på något sätt kommit att hänga ihop med måltiden.
Jag letade på History Sourcebooks http://www.fordham.edu/halsall/ancient/asbook.asp för att se om jag kunde hitta något om kommunionen och bikten i kristendomesn tidiga historia.
Därifrån klickade jag mig vidare till sidan Frontline http://www.pbs.org/wgbh/pages/frontline/shows/religion/first/audio.html där mycket riktigt måltiden som centrum för de tidiga församlingarna betonas. Bikten nämndes inte alls tyvärr.
Jag gissar att det är när kristendomen blir accepterad av romarna och börjar låna mycket från dem som det blir mer av ritual och mindre av måltid.
Jag håller med dig om att man lämpligen borde låta prästen bli mer av fornkyrkans presbyter, mitt förslag var mera ett utslag av att jag försöker se olika vägar att komma vidare. En är att undersöka om motståndet mot kvinnliga präst främst har med makt att göra. Om det är så kommer inte den typ av förslag till ökad delaktighet jag kom med i min förra kommentar att falla i god jord. Om det mot förmodan är de skäl som anges av kvinnoprästmotståndarna som är de verkliga, kommer det däremot att tas emot med öppna armar.
Jag undrar för övrigt om vurmen för historien hos påvarna runt sekelskiftet 1900 är Katolska kyrkans version av Nationalromantiken?
Är Eamon Duffys bok bra? Jag valde mellan den och Norwich bok, men det blev den sistnämnda eftersom jag redan tittat lite i den. Den är inriktad på påvarnas politiska ambitioner, jag förmodar att Duffy har en annan infallsvinkel?
Anneli
Anneli,
bikten i fornkyrkan var reserverad för stora synder – som avfall från tron. Den skedde då offentligt inför hela församlingen och var en förutsättning för att få komma tillbaka in i gemenskapen.
Motståndet mot kvinnliga präster i modern tid tror jag har en mycket enkel förklaring. Prästkasten är en herrklubb. Alla herrklubbar har hävdat att det utesluter kvinnor därför att dessa inte är lämpade för medlemskap. Det gäller polisen, brandförsvaret, försvarsmakten och så vidare.
Man kan nog se ett drag av nationalromantik i vurmen för gregoriansk sång och benediktinska kloster. Flera nystartade ju under 1800-talet.
Duffys bok är en historisk katalog som behandlar personer och epoker. Mycket kortfattat men tillräckligt – som uppslagsbok och startpunkt.
Gert
Gert,
Det bor nog en forskare någonstans i mig i alla fall, jag kände att jag måste ta reda på mer om biktens historia mellan fornakyrkan och 1905, i synnerhet när den gick från kollektiv syndabekännelse till enskild bikt. Det finns säkert flera personer som skulle kunna redogöra för den saken och jag frågade en av dem, sr Madeleine Fredell OP. Jag har fått lov att lägga ut svaret. Hon skriver bl.a.:
”Den personliga bikten har jag lärt mig infördes av de irländska munkarna under tidig medeltid 600 – 900-talen och var väl först en slags klostervariant för att få gemenskapslivet att fungera. Fråga mig inte hur det gick till! Jag tror att de använde det i sitt utåtgående pastorala arbete också, en slags erövring av tron på ett personligt / individuellt plan. Men de här munkarna bedrev också mission i retur kan man säga ner på den europeiska kontinenten framför allt på germanskt område och tog då med sig bikten som ett populärt inslag. Hur utvecklingen sedan gick vet jag inte. Men det här kanske kan hjälpa dig att slå på lite sökord för att hitta mer. Du kan också titta på §§ 1447 – 1448 i katekesen där det finns lite om historien också. Men där kan man få intrycket av att de irländska munkarnas metod blev den bestående i kyrkan och det tror jag inte, jag tror att det har varit olika praxis på olika platser och under olika tider.”
Då har vi kommit ytterligare en bra bit på vägen i kartläggningen av biktens historia. Det är bara det här med olika praxis på olika platser och under olika tider kvar…
När det gäller Nationalromantiken så var ju den eklektisk, det vill säga man blandade inslag från olika tider till något nytt. Dessutom drog man sig inte för att ”förbättra” och tolka historien, gotiska katedraler gjorde t.ex. ännu mer gotiska än de var ursprungligen var. Det stämmer ju bra på t.ex. Pius X också.
Jo, jag tror att du har rätt i att många katolska präster ser sig som medlemmar i en herrklubb. Antydningar om att en del skulle sluta om kvinnor fick blir präster tyder på det.
Anneli
Anneli,
man skall inte kasta sten när man sitter i glashus – sägs det. Men då gör jag väl det. Följande lilla historia ur livet har för många år sedan berättats för mig av en katolsk kyrkoherde. Det hände sig på den tiden när kvinnliga präster var en nyhet i Svenska kyrkan.
En dag knackade det på kyrkoherdens dörr. Utanför stod en man som presenterade sig som präst i svenska kyrkan.
Kyrkoherden bjöd honom stiga in och frågade efter mannens ärende.
– Jag skulle vilja bli katolik.
Varför vill ni det, undrade kyrkoherden.
– Det är det här med kvinnliga präster.
Men vad gör ni då om katolska kyrkan i framtiden skulle tillåta kvinnliga präster, invände kyrkoherden.
Det blev tyst en stund. Sedan suckade mannen:
– I så fall blir jag muslim.
Då tycker jag ni skall bli det med en gång, svarade kyrkoherden.
Gert
Gert,
Det är en helt underbar historia!
Samtidigt är det ju för tragiskt att någon kan tänka sig att byta samfund pga att kvinnor tillåts bli präster i det egna. För även om det här kanske just är en god historia, så känner vi säkert alla till exempel på personer (män) som bytt till Katolska kyrkan av den anledningen.
Du skriver att den utspelade sig för många år sedan. För många år sedan fanns det också många katolska präster som hade insikt och integritet nog att svara precis som prästen i historien. De krävde mer av en konvertit än att vederbörande var mot kvinnliga präster.
Jag frågar mig vad som skulle hända om en katolsk präst idag fick samma fråga?
Anneli