Meningen med föreningen

Vänner

en trist reflektion. Kanske vill den stora majoriteten katoliker inte ha en kyrka som är en angelägen del av sin samtid. Kanske vill man ha en kyrka som tillfredställer vissa specifika behov – ett varuhus som tillhandahåller övergångsriter, ceremonier för dem som inte gitter bli frimurare, gratis psykoterapi, tryggheten i att någon annan bestämmer och tar ansvar, lusten i att lyda och bli sedd.

Det är legitima mänskliga behov – som kan tillfredställas i politiska partier, sekulära föreningar såväl som i kyrkor och samfund.

Gert Gelotte

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 svar på Meningen med föreningen

  1. John Stenung skriver:

    Det var dålig stil att blanda in psykoterapin i detta sammanhang!

    Du hade kunnat komma på något bättre!

    Sublimering handlar det nog om och det löser egentligen inga problem men känns kanske

    bra för stunden ungefär som när man konsumerar choklad eller shopping.

  2. Irene Nordgren skriver:

    Gert

    ”Kanske vill man ha en kyrka som tillfredställer vissa specifika behov ”

    Ja och ju mer man AVSKÄRMAR sig från de helt befängda konsekvenser på olika sätt Vatikanens trosläror får på olika håll ju MYSIGARE kan man ha det i sin lokalkyrka.

    Och vice versa.

    Att ha det mysigt i kyrkan är särskilt viktigt inom Stockholms katolska stift som därför är mer mån om att inte ”skrämma sköra katoliker” och störa deras sinnesfrid än praxis är tex nere på kontinenten där katoliker får stå ut med den frustration som följer på bristen på censur.

    // Irène

  3. Anneli Magnusson skriver:

    Gert,
    Kanske är det bara en liten, ganska högljudd, grupp som prioriterar dessa traditioner och regler? Frågan är vad den stora majoriteten katoliker tycker, eller snarare om medelkatoliken ens bryr sig?
    /Anneli

  4. Gert Gelotte skriver:

    Vänner,

    skall kyrkan vara en tillflykt eller en utmaning? Om den skall vara en utmaning måste man fråga vari utmaningen skall bestå. Rimligen bör det vara något väsentligt, något livsavgörande, något som inte finns någon annan stans.
    Hur urskiljer man något livsavgörande när kyrkans ledning prioriterar ceremonier och i resten av vårt samhälle djupt föråldrade uppfattningar om mäns och kvinnors uppgifter?
    Som tillflykt fungerar kyrkan utmärkt. Rökelsen och latinet och längtan till förflutens strukturerade tillvaro reser sig som en ghettomur. Men som angelägen utmaning i vår egen tid? Vart tog hon vägen?

    Gert Gelotte

  5. Gert Gelotte skriver:

    John,

    jag förstår inte. Med psykoterapi syftade jag på bikten som väl ofta fyller en sådan funktion.

    Gert

  6. John Stenung skriver:

    Jaha det var bikten det var frågan om-den vill man väl att den ska frekventeras ofta för

    att man ska behålla kontrollen istället för att befria.

    Det har alltså gått så långt med det kyrkliga hyckleriet som man kan få känslan av.

    För att lära sig att förakta andra behöver man inte Kyrkan.Det är vi människor så bra på

    alldeles av oss själva.

    Jesusbarnets födelse får väl firas i ett garage om han inte får komma in till dom fina i

    dom fina husen.

  7. agneta sofiadotter skriver:

    Gert, alla.

    ”Vart tog hon vägen”

    Bra fråga och naket står vi här vi som skriver med våra personligheter ner vårt hopp och vår misströstan … alla våra öppnade känslor… som våra katolska syskon tysta kan gotta sig i, spekulera i, försöka magistrera (vilken utopi!) bakom sina skärmar när de läser det vi skriver. Din fråga ”vart tog hon vägen” uttrycker sorg och vemod. Men för de andra bakom sina skärmar… vad med deras sorg och känslor? För dem är kyrkan troligen felfri … jag menar dessa gömda bakom anonymitet eller av rädsla tystade katoliker… de på andra sidan skärmen… fönstertittarna. Spanarna. Eller de räddhågsna men som inte kan sluta läsa.

    I fem år nu. Under dessa fem år har skandaler eskalerat och kyrkan blivit vidbränd och vi själv vidbrända … vi som skriver och vill reformer… men de som sitter bakom skärmar … NI SOM NU LÄSER DETTA … kanske inte alls känner sig vidbrända.
    Alls inte.

    Eller gör ni det?
    Och vi vet att de flesta av er vågar inte ens tillstå det… trots att det är Kristi kropp som är vidbränd.

    De bakom desa skärmar som trots allt är våra syskon i Kristus ser troligen fram emot en segrande benhårt reglerad och toppstyrd kyrka i den samtid som de anser sig ha väldigt lite med att göra. Den tid som är nu. Det är inte deras tid. De tvår sina händer. De tillhör den obrutna traditionen av helighet. Påvar o helgon som var heliga…tja lite felsteg so what…vi är ju alla syndare… Kyrkan har inte gjort fel… det är bara folket som gjort fel … inte varit lärda nog, lydiga nog. Det började när urkyrkans tid var över… den tid då de började två sina händer och och gjorde glorifierande lagar som gav dem möjlighet att slippa beblanda sig med folket … Gapet mellan det syndiga folket och den heliga kyrkan blev infernaliskt lik det indiska kastsystemet. Feodalsamhället?

    Kyrkans män slutade lyssna för att som de trodde kunna vinna greppet över folket genom icke-lyssnande. De förstod inte att de i samma ögonblick förlorade greppet. Greppet över kristendomen . Kristus. De har trott sig i 1500 år ha infångat Kristus.

    VEM KAN FÅNGA ETT DANSANDE LJUS? VEM?

    Varför kom Islam när urkyrkan gick under?
    Varför?
    Varför blev nästan hela det kristna landet Egypten muslimer? I vilken brytningspunkt var det? 600talets koptiska Egypten med sin levande kristendom.

    Min sorg är att det är först denna vår som jag förstått skillnaden mellan att gripa tag och att älska. Kyrkan griper tag men älskar föga.

    Vad annars … här sitter vi och blir iakttagna av en som vi vet stor tyst katolsk skara på andra sidan våra dataskärmar. De flesta myser när vi är sorgsna. De flesta skulle vara glada om vi lämnade kyrkan.

    Det är allt annat än kristendom för mig. Det är inte Kristus.

    Säger inte det allt?

    Gert, hon försvann för länge länge sedan!

    Islams enkelhet när kyrkan började pryda sig med stass o guld o adel o kungar o påvar o kardinaler o ceremonier o jättekatedraler … DET SÄGER NÅGOT MYCKET VÄSENTLIGT.

    för den som vågar lyssna.

    Agneta

  8. Anneli Magnusson skriver:

    Gert och övriga,
    Problemet med cermonierna, rökelsen, klockorna osv tror jag är att många inte längre vet eller tänker på vad de symboliserar. Egentligen handlar det ju om att använda alla våra sinnen i mässfirandet. Detta och mycket av mystiken i tron för en tynande tillvaro i RKK idag, vilket jag personligen tycker är en stor brist.

    Sedan skriver du också att utmana eller vara en tillflykt. Om du menar utmana i bemärkelsen hjälpa oss att utvecklas och växa så håller jag med dig om att det är viktigt och att RKK uppenbarligen inte lyckas med det idag om man ser till att alltfler lämnar kyrkan eller är passiva medlemmar.
    Jag håller också med om att kyrkan vara en tillflykt från omvärlden, utan en plats att hämta andlig näring. Inte heller det verkar så många uppleva att de får tillräckligt av.
    Det är verkligen kris när jag tänker på saken.
    /Anneli

  9. Anneli Magnusson skriver:

    RKK:s ledning och alla vi andra borde, precis som du påpekar, verkligen tänka över vad som är det väsentliga i att vara katolik. Det kan ju rimligen inte vara motstånd mot kvinnliga präster, homosexuella relationer etc. Något mer drabbande och värdefullt måste vara det centrala.
    Men så länge inte en fri diskussion är tillåten i kyrkan undrar jag om vi kan hitta tillbaka och fram till kärnan i tron.
    /Anneli

  10. ritva Maria Jacobsson skriver:

    Var och en som har ställts inför uppgiften att försöka berätta och förklara för någon som är totalt okunnig: treenigheten, förhållandet fadern-sonen, eukaristin etc, förstår att det måste vara enklare att finna andra lösningar än att vara katolik. Svårigheten med teodicéproblemet var en av anledningarna till kättarrörelserna under högmedeltiden. I inom folkfromheten får kulten av Maria och helgonen på sina ställen karaktär av polyteism. Jag kan för litet om islam, men jag kan tänka mig att de enkla klara reglerna som också innehåller mycket av det som vår tro har, bönen, kärleken till nästan etc, kan vara något mycket attraktivt. När man läser Bibeln, kan man bli ytterst förvirrad, även om evangeliet innehåller så många passager som tar en med hull och hår. Jag förstår verkligen hur svårt allt detta är för de flesta människor, hur många även inom vår kyrka föredrar att inte grubbla, att arbeta med teologi, utan att i sin barnatro och i sin direktupplevelse av Jesus Kristus föredrar att låta sig ledas av Kyrkan, inte klarar eller orkar eller överhuvud prioriterar teologin.

  11. Mohamed Omar skriver:

    Kärleken till nästan i islam? Nej, du vet då inte mycket om islam.

  12. John Stenung skriver:

    Man ka hitta fram till kärnan alldeles på egen hand!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *