För andra gången har Teologifestival hållits i Uppsala med inbjudna gäster från när och fjärran.
Som katolik i ett teologiskt – katolskt oerhört torrt och syrefattigt land kändes det särskilt bra att få sitt katolska blodomlopp syresatt genom att lyssna på de två katolska huvudtalarna professor Werner Jeanrond från Glasgow och professor Gerard Loughlin från Durham University i England.
Werner Jeanrond höll ett bejublat inledningstal om Tro, Hopp och Kärlek som han inledde med att citera Karl Barth när denne en gång fick frågan av en journalist om han trodde på att få möta sina vänner igen i himlen ”Ja men inte bara mina vänner……”
Werner Jeanrond deltog sedan i seminariet”Interpretation and Revelation”
tillsammans med
Jayne Svennungsson, lektor i teologi vid Högskolan i Stockholm
Arne Fritzson, pastor i missionskyrkan, socionom och teol dr
Moderator Anne-Louise Eriksson, forskningschef sv kyrkan
WJ ”Any concept of Christian revelation must test its implicit or explicit hermeneutical presuppositions.
Christian faith is an incarnational faith. The linguistic dimensions of incarnation
must therefore be explored in any critical and self-critical theology. Revelation occurs through
language and human understanding. The communal and personal particularity of language
conditions also the selfcommunication of divine reality. Hence there can be no critical understanding
of revelation that bypasses these conditions. The project of transforming human life
in this universe in response to Christ’s spirit of love and reconciliation makes critical thinking
and an enlightened hermeneutical consciousness necessary tasks for all theologians. ”
Den andre huvudtalaren prof Gerard Loughlin talade om Queer Theology i sitt avslutningsanförande.
Utifrån ett queerperspektiv utgick GL från bröllopet i Kana i Johannesevangeliet när Jesus förvandlar vatten till vin.
Vem var bruden och brudgummen ? Det får vi aldrig veta men i Gerard Loughlins tolkning blir Jesus brudgummen, lärjungarna bruden och kontexten förskjuts till Eukaristin där Jesus förvandlar vin till blod.
Även Jesu relation till Johannes införlivas i berättelsen och GL beskriver och visar medeltida avbildningar av den samkönade vänskapen och ”giftermålet” mellan Jesus och Johannes ”som en metafor för ett andligt förhållande ”
”Hos Johannes upphörde skillnaden mellan man och kvinna ”
”I Jesus kunde motsatserna mötas.”
”Kyrkan vägrar att se de samkönade relationer som bevisligen finns runt omkring oss i samhället. ”
”Äktenskapet en social konstruktion.” ”Är till för förening och inte bara avkomma”
”Hur kan kyrkans män som kallar sig fäder och som gifter sig med Kristus och avsvär sig barn se på samkönade relationer som ett hot mot familjen ?”
”Varför är inte dessa celibatära män som går omkring i Vatikanen ett hot mot familjen ?”
”Kyrkan idag skiljer på vänskap och Eros. Vänskap kan vara erotisk ”
”Jesu familj idag grundas inte på biologi men på vänskap”
”Eukaristi lika intimt som sex. Att införliva en annans kropp i sin egen”
”Det konsakrerade brödet och vinet är inte en metafor”
”Kyrkan kan acceptera det homosexuella tillståndet men inte homosexualitet i praktiken inom kyrkan. Bara i sekulariserade sammanhang.”
”Såväl Johannes av Korset som Teresa av Avila har varit ”älskare” av Jesus.”
”Jesus skiljer inte mellan sina brudars kön. Jesus är älskare åt alla. Även åt dem med obestämd könsidentitet.”
”Det finns bara ett kristet Etos. Och detta Etos är radikalt QUEER.”
http://www.dur.ac.uk/theology.religion/staff/?id=2394
// Irène
PS Alla “teologer “ minglar på Uppsala Universitet
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=100243&did=317506
109 svar till ”Abortfrågan och ”Har livet ingen början? ””
Anonym,
Av det jag skriver, så väljer du bort att diskutera situationen för funktionshindrade barn och deras familjer som borde engagera dig som om man får tro dig har så lång erfarenhet av arbete med den gruppen. Jag tar det som ett erkännande av att jag har rätt.
Du tar i stället upp något som kan vara, men inte allltid är en hjälp att förstå vad som är en lätt respektive svår fråga, nämligen majoritetens reaktion.
En lätt fråga som stöld väcker sällan diskussion, vilket de övriga kombinationerna ofta gör eftersom de just inte är lätta att göra.
Du ifrågasätter det med citatet här:
”Tänk om Jesus hade sagt “låt oss få vägledning av vad den stora majoriteten säger”.
Ja, då hade han definitivt inte givit sitt liv för oss och troligen inte dött på korset.
Vet du vad det är du skriver?” Det gör jag.
Citatet illustrerar utmärkt väl vad som händer om en liten extrem grupp får styra. Det var den tidens traditionalister som lyckades dra med sig majoriteten till att korsfästa Jesus.
Vi har alla ett ansvar för vad som händer. Se på pedofilskandalen i Katolska kyrkan, om inte protesterna från vanliga katoliker blivit så starka, är i alla fall jag osäker på hur det hela hade slutat.
Du är inte den ende som varit noga med att dölja din indentitet här. Det förvånar mig att män som hyllar de traditionella könsrollerna där mannen är modig och stark, är så fega och omanliga att de inte vågar stå för sina åsikter. Jag känner bara förakt för det beteendet.
/Anneli
Anneli
För din info. Signaturen ”Anonym” är en kvinna som vi känner väl och som väljer att skriva under signatur för att hon vill sitta på två stolar samtidigt om du förstår vad jag menar.
Det är katolska kyrkan i sitt nötskal i Stockholms Stift.
Vi som figurerar med våra namn i samband med Katolsk Vision får en osynlig stämpel i pannan som trots att den inte syns så kan den KÄNNAS till NACKDEL i olika (församlings)sammanhang där det är till FÖRDEL att inte förknippas med KV som ju
”ledande” katoliker” gör sitt bästa att utmåla som en extremiströrelse.
Att skriva under signatur på KV blogg kostar ingenting så att säga.
Så varför betala ett pris när du kan komma undan gratis resonerar nog våra signaturer.
// Irène
Irène,
Du frågar mig: ”När du går till nattvard i din församling känner du då gemenskap med andra människor runt nattvardsbordet?” (N.B. Jag använder inte den heretiskt influerade skrivningen ”gå till nattvard”. Kommunion och mässoffer, heter det i min Kyrka :-)))
För att spetsa till det litet:
– Nej, jag känner inte alls. Jag dyrkar Gud i Altarets Allraheligaste Sakrament som kommer till mig syndare. Objektivt som den helige Paulus av Korset – som oftast inte kände alls, och om han kände, upplevde obehag.
– Jag tar den helige Ignatius av Loyola på djupaste allvar när han skriver att vi skall använda alla naturliga skapade medel samt de övernaturliga gåvorna som Gud ger oss direkt, för att rädda vår själ från helvetets mörker och eld. Om vi gör det (pro primo) kan det också leda till (gemenskap) att andra följer efter och består i nådens tillstånd (pro secundo). Kommunionen är en av sju nådenycklar.
– Någon naturlig gemenskapskänsla med de andra personerna närvarande (släktingar, vänner, bekanta eller okända) är ingenting som jag odlar eller finner sine qua non.
Jag tror att det som du ger uttryck åt är exempel på sådant som spårade ur under det andra vatikankonciliet: modernism, liberalism, psykologism och subjektivism.
Jag går INTE till mässoffret för att i första hand (eller ens i andra hand) känna gemenskap. ISTÄLLET: Guds och Kyrkans lag ålägger mig att dyrka Gud Son i brödets och vinets gestalter omvandlade genom transsubstatiationens mysterium. Därför stiger jag upp i arla söndagsmorgon oavsett om jag är trött eller sur, och beger mig till offeraltaret.
Torbjörn
”Jag går INTE till mässoffret för att i första hand (eller ens i andra hand) känna gemenskap.”
Precis så! Den känslobestämda subjektiviteten är en lynnig och lös grund att bygga på. Som enda grund för en katolik rent felaktig! Tron måste inte hela tiden, eller ens i första hand, ha sin grund i det personligt subjektiva. Den kan och bör också ha sin grund i ritualen, liturgin, sakramenten – och i vanan! Så kallad ”vanekristendom” kan rentav vara att föredra framför diverse mer känslobetonande förhållningssätt. Att för mycket förlita sig på den egna känslan öppnar upp för godtycklig och bekväm självbekräftelseteologi. Det borde vara en självklarhet för varje katolik att det finns en stor poäng med dogmer som man i svåra perioder lugnt kan luta sig tillbaka mot. Man slipper s.a.s. oroa sig för att det KÄNNS fel, eller att man ingenting känner. Det är tron (egentligen Jesus) och inte den personliga upplevelsen av densamma som står i fokus. Grunden för vår tro ligger inte I människan utan utanför!
Albertus
Här finns emellertid något jag undrar över. Katoliker och pingstvänner har ju närmat sig varandra och till och med gått samman i vissa frågor.
Pingstkyrkan bygger sin gudtjänstform och spiritualitet mkt på den personliga subjektiva känlosamma upplevelsen emedan du här mkt tydligt pläderar för motsatsen. Hur går det ihop? Och hur är det med den karismatiska rörelsen inom katolska kyrkan som jag vet kan vara vittnesbörder och helbrägdagörelse samt tungomålstal.
Det skulle vara intressant att läsa vad du tänker.
Anonym
Att pingstvänner och katoliker närmat sig varandra och till och med gått samman i vissa frågor är historiskt sett mycket förvånande men i dagsläget fullt begripligt och på det stora hela nog också bra, men det innebär inte att det inte finns vissa grundläggande teologiska skillnader, skillnader som inte behöver stå i vägen för gemensamma deklarationer och manifestationer osv, men som ända drar upp en tydlig gräns för de olika inriktningarna. I västvärlden har Gud (teistiskt uppfattad) trängts undan bit för bit av alltmer militanta sekularistiska och ateistiska ideologier. Allt har blivit kultur, sociologi, biologi, psykologi och positivistisk politik. Framför allt har allt blivit subjektivt och privat. En sund syn på individen har slagit över i en osund, juvenil, för att inte säga infantil dito. Läs några sidor av eller om satanister som LaVey och man inser att vårt samhälle i stort bejakar vad en sådan perifer sekt predikar! Man skulle rentav kunna säga att våra samhällen antar mer och mer sataniska anletsdrag! En gudomlig skapelseplan eller en teistiskt ingripande Gud, för att inte tala om objektiva värden, finns sedan länge inte med ens i marginalen. Stora delar av denna tidsanda har sedan länge även trängt sig djupt in i många kyrkor, inte minst i Svenska kyrkan, som torde ligga i en klass för sig i detta sammanhang.
När vår katolske biskop Anders Arborelius tillsammans med pastor Sten-Gunnar Hedin (pingstkyrkans dåvarande föreståndare) år 2003 publicerade den omtalade boken ”Jesusmanifestet”, så skedde det mot bakgrund av en lång och ibland ganska hetsigt förd debatt som hade sin början med att Svenska kyrkans ärkebiskop K.G. Hammar i juletid gick ut med diverse förslag på nytolkningar av Jesusord och händelser i NT. (Kanske kan man säga att debatten började redan 1998 i samband med den omtalade Ecce Homo-uställningen i Uppsala domkyrka). Detta nämner jag för att exemplifiera vad närmandet mellan pingstkyrkan och romersk-katolska kyrkan handlar om: att värna om, och rädda, en klassisk kristen tro. Och, ytterst sett: rätten att offentligt kunna hävda en sådan tro utan riskera rättsliga repressalier. Med klassisk tro menar jag en traditionell Jesus-centrerad kristendomsuppfattning med stor tonvikt lagd även vid Bibelns ord (läst med ”klassiska” brillor) och vid traditionella uttolkningar av desamma. Katoliken betonar naturligtvis traditionen och uttolkningen på ett annorlunda sätt, men denna skillnad är s.a.s underordnad hela räddningsaktionen.
Jesus, eller kanske hellre den uppfordrande Jesus har kort sagt glidit allt för mycket ur fokus till förmån för allehanda av människor ihopsnickrade teorier som passar bättre såväl i det samtida klimatet (moraset!) som i den egna självförverkligandedrömmen.
Vad gäller pingstkyrkans större tonvikt vid den helige andens gåvor och vid den enskildes personliga känsloupplevelser så får det stå för dem. Man måste hålla sig öppen för Andens gåvor och för möjligheten att den verkar på många sätt, i många sammanhang, även utanför Katolska kyrkan. Men eftersom jag är katolik och dessutom personligen inte tilltalas av den typen av andlighet (snarare tvärtom, känslorus kan som bekant leda såväl till epifani som till barbari) så slår jag gärna ett slag för ett annat förhållningssätt. I mitt förra inlägg skrev jag att tron måste inte hela tiden, eller ens i första hand, ha sin grund i det personliga subjektiva. Jag skrev alltså inte att det personliga, subjektiva är något som måste uteslutas eller rackas ned på i sig. Det vore ett fatalt misstag! Det personliga och subjektiva måste också det bejakas, men det handlar om var man lägger tyngdpunkten och hur detta subjektiva tar sig uttryck. Och vid vissa lägen i livet är ”vanekristendomen” och tryggheten i dogmerna och ritualerna det enda som fungerar. Känslorna kan ibland förefalla vara avstängda. Det var detta perspektiv jag ville lyfta fram.
Den karismatiska rörelsen inom katolska kyrkan vet jag för lite om för att kunna uttala mig Men som katolik kan man aldrig ”dras med” bortom de gränser som satts av påvar och av läroämbetet. Samvetet är inte något som bara korrelerar till egna subjektiva uppfattningar utan även till en Objektiv Sanning. Att bara vara konsekvent mot sin egen känsla räcker s.a.s inte! Ett protestantiskt förhållningssätt till traditionen, till katolska kyrkan och påven, ja även till Bibeln och Jesus är något helt annat än ett romersk-katolskt. Det utesluter inte närmanden och alliansbygganden, inte minst när man står inför en gemensam mäktig fiende!
Iréne,
Det var intressant att veta lite mer vår något svajiga vän anonym. Men jag visste sedan tidigare att även ”ledande” katoliker följer vad som skrivs här. Nyttigt för dem precis som för oss andra!
För tydlighets skull så tycker inte om fega kvinnor heller, men jag är genusinkorrekt nog att tycka att det är ännu värre med fega män, i alla fall om de hyllar de traditionella könsrollerna.
Det är klart att man får betala ett pris för att stå för sina åsikter som det ser ut i Katolska kyrkan idag och alla katoliker har ett ansvar för att ändra på det.
/Anneli 🙂
Albertus
Jag är stolt över att du tilltalar mig både värdigt och via en ”pedagogik” som känns anständig och öppen och inbjudande till dialog. Jag säger inte nej till någons lärdom vare sig din eller någon annans om det är givet i respekt för min person och bjuder därmed gärna på min egna lite annorlunda kunskaps”värld”. Jag har fått en del på mig här som du ser men tänker helt frankt att du har något att säga mig som jag vill lyssna på. Och om någon tycker att jag är dig underdånig eller annat mer negativt eller utlämnande, så får det väl tyckas det.
Jag håller med dig i faktiskt allt du skriver och tycker själv att KG Hammar gick för långt med Ecce homoutställningen som jag besåg i staden och ansåg vara genuint spekulativ och faktiskt obehaglig som bild även med tanke på de homosexuellas situation i Sverige. Alla är inte dragqueens och alla är inte transare utan många är ordinära med ordinära jobb och vill bli respekterade som sådana.
Jag tror dessutom att det snart blir Jesus en ny new age-våg på modet och då säkerligen kommet ur en trendkänslig omvärld som inte ens vet att tänka ”klassisk kristendom”. Tecknen är flera. New-agare exempelvis använder idag rosenkransbönen på ett i mitt tycke
obehagligt sätt. Man kan dansa den lite häftigt till afrikanska trummor.
För att segla fritt på Guds hav måste man kunna navigera. Absolut är det så. Skepparens kunskap är sig lik genom hela mänsklighetens historia. Den är klassisk.
När det kommer till frågan om den karismatiska rörelsen inom katolska kyrkan så är det ju verkligen så att det på denna blogg sällan har talats därom. Kanske är det lättare att presentera sina subjektiva personliga ståndpunkter när det gäller kyrkopolitiska spörsmål än när det gäller den Helige Ande.
Dessutom är frågan om den helige Andes verkan är svårdiskuterad och ska väl kanske naturligt så vara. Det är väl det du antyder när du skriver om farligheten med ett ”epifaniskt känslorus”, förstår jag rätt? Eller pekar du mer på drömmen om det egna självförverkligandet (”bäst i andliga klassen”)i nutida ”andlighet” ?
Dock jag anar att du menar att det föreligger en risk med karismatiska lekar. Eller övertolkar jag?
Min egen erfarenhet av en karismatisk katolsk värld var i ett slott i Frankrike bland dominikaner och det var verkligen må jag säga breathtaking. I slutändan begärde jag demonutdrivning var kväll övertygad som jag var att jag var definitivt sämst i klassen.
Men jag är osäker – åh vad skönt att säga – osäker- på om det är min egen ringa erfarenhet av det karismatiska ”flödet” som gjorde och gör mig handfallen.
Här dock vill jag gärna fråga dig. Jag tror att du anser att det finns påvar som gjort misstag genom historien och jag tror inte ens jag behöver dra upp exempel. Du vet dem och jag vet dem.
Men dessa misstag var de ett subjektivt kommet val kanske pga diverse olika känslorus eller var de Guds plan med oss ”med hjälp av helig Ande”? Svår fråga – hoppas jag.
bästa hälsningar – du kan kalla mig Frances.
ps: kanske vi glider från ämnet men då får de som bestämmer flytta oss till något annat ställe.
Till att börja med vill jag säga att jag valt att ändra mitt namn här på bloggen från Albertus Magnus till bara Magnus, som är mitt riktiga förnamn. Ett ogenomtänkt infall fick mig att använda en mindre lyckad pseudonym. Vid närmare eftertanke kändes den alldeles för anspråksfull, på gränsen till hybris. Inte minst med tanke på att jag inte är tillnärmelsevis lika djupt insatt i katolsk tro, historia och katolska förhållanden som flera av debattörerna på denna blogg. Jag är inte infödd katolik, utan konvertit. Möjligen, och förhoppningsvis, kan min mångåriga erfarenhet från Svenska kyrkan bidra med ett lite annorlunda perspektiv då jag nog ofta gör lite andra avvägningar och fokuseringar. Hade jag varit katolik sedan födseln så är det möjligt att jag hade sett saker och ting på ett sätt som skulle ligga mer i linje med hur de som driver KV’s blogg nu ser på sin kyrka. Även om jag betvivlar det. Men alla bär med sig olika erfarenheter och alla har sina egna bevekelsegrunder och motiv, om än inte alltid på ett medvetet plan. Men från mitt perspektiv så skulle det vara fatalt om katolska kyrkan slog in på samma väg som Svenska kyrkan och vissa andra protestantiska kyrkor. Poängen med att vara katolik, i synnerhet för någon med protestantisk bakgrund, är ju bland annat just att inte längre vara protestant, med allt vad det innebär! Man har ju – ofta efter en mycket lång process – lämnat den inre exiltillvaron och sent omsider kommit hem till moderkyrkan. Ur ett sådant perspektiv blir KV och Wir Sind Kirche ibland oerhört tröttsamma. Men det innebär inte att man har gett upp sitt kritiska tänkande eller att man bara sväljer allt med hull och hår. Man kan, som i mitt fall, ha mängder med funderingar och kritiska förhållningssätt, men inte desto mindre har man så tydligt hittat hem!
KV’s blogg har en nyttig funktion då man lär sig mängder med nya saker där. Och fritt tankeutbyte med hög takhöjd är något jag bejakar i allra högsta grad.
Frances
Tack för dina uppmuntrande ord, men mot ovan sagda, vänta dig inte några orakelsvar…
Jag är varken orakel, lärare eller teolog. Möjligen något av en hobbyteolog! Jag tar fasta på din sista fråga om påvarnas misstag genom historien. Precis som du säger: en svår fråga. Inte minst med tanke på ofelbarhetsdogmen. Påven i bemärkelsen Kristi ställföreträdare, pekar snarare på en tjänst än på en värdighet, menade Johannes Paulus II. Kanske kunde man tala om påven som Guds utsedde tjänsteman. Tjänstemän gör som bekant fel ibland,… tjänstefel! För att komma vidare i denna svåra fråga kan jag bara försöka hitta bra citat. Jag hittade följande i ”Katolicismen” av Catharina Broomé: ”…I de nu gällande texterna [reviderade under 2:a vatikankonciliet] framhålls, att biskoparna med påven delar ansvaret för den universella kyrkan och därmed har del i det ofelbara läroämbetet, ja att alla troende är ’smorda av den Helige’ och att kyrkan därför som helhet ’inte kan fara vilse i tron’. Vidare sägs det tydligare ifrån vad katolikerna alltid vetat, nämligen att påven inte är ofelbar som person, utan endast när han vid ytterst speciella tillfällen gör en utsaga i hela kyrkans namn, samt att det är kyrkan som sådan som äger löftet om Andens bistånd.” (s. 222)
Vet inte hur mycket klokare du blev av det citatet. Själv känner jag att det finns väldigt mycket mer att tillägga (och utreda), men det drar iväg för långt känner jag. Kanske dyker det upp nya anledningar att ta upp denna tråd.
Slutligen bara något helt kort om epifaniska känslorus och karismatiska lekar. Kanske handlar det mycket om vilken personlighetstyp man är? Kanske representerar den karismatiska rörelsen respektive katolska kyrkan bara två olika ingångar till samma mysterium? Jag vet inte, men av samma skäl som jag ställer mig vaksam till känsloanspelande politisk agitation ställer jag mig vaksam till religiöst känslosvall. Katolska kyrkan har placerat in sin gudstro och sin gudstjänst (i ordets vidaste bemärkelse) i ett av traditionen och läroämbetet reglerat sammanhang med rötter ända tillbaka till urkyrkan. Det inger en trygghet i en relativistisk och subjektivistisk tid som vår där det vimlar av allt från new-age-kvacksalvare till gränslösa, diffusa blädderblockspräster (en karriärväg i Svenska kyrkan) och allehanda fräls-dig-själv coacher.
Härmed får väl diskussionen vara avslutad under detta blogg-inlägg. Mycket nytt har skrivits på bloggen och man får väl hoppa in där någonstans vid tillfälle. Jag hade gärna skrivit mer men hinner inte nu på ett tag.
Avslutar med ett par tänkvärda bibelcitat:
Hjärtat är bedrägligast av allt, det är oförbätterligt – vem kan förstå det? (Jeremia 17:9)
Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, mened, förtal. (Matt. 15:19).