Vänner:

Artikeln nedan samt Annika Borgs svar har jag saxat ur Kyrkans Tidning.

Gert Gelotte

Debatt

2009-04-02 06:00

Lämna oss inte i sticket!

Katolska kyrkan. Katolska kyrkan står inför förändring eller förstening. Annika Borgs bannlysning skulle bidra till en förstening. Hjälp oss i stället! skriver Gert Gelotte och Irène Nordgren.

Lyssna Svenska kyrkan och andra kyrkor: avbryt kollektivt de ekumeniska förbindelserna med Rom tills detta systematiska förakt för människan klingar av. Så skrev och krävde prästen i Sven­ska kyrkan Annika Borg i sin krönika i Kyrkans Tidning 12/09.
Hennes skäl väger lika tungt som repliken från katolska stiftets pressekreterare Maria Hasselgren väger lätt.
  Mot Annika Borgs raseri försöker Maria Hasselgren värja katolska kyrkan på två sätt.
Dels hävdar hon att det inte är lika illa överallt i kyrkan. Vilket torde vara självklart, men inte ursäktar ett smack. Dels hävdar hon att om det är illa i katolska kyrkan, så är det minsann lika illa i andra sammanhang. Det är ett riktigt dåligt försvar. Egna tillkortakommanden kan aldrig kompenseras med andras misslyckanden.
När Hasselgren därtill beklagar sig över en påstådd hatkampanj mot Katolska kyrkan blir det direkt pinsamt. Givet allt som hänt får vi katoliker den behandling vi förtjänar.

Men vi förstår inte Annika Borgs krav på brutna förbindelser. En  bannlysning vore kontraproduktiv. Riktigt glada skulle bara de mest konservativa och auktoritetstroende katolikerna bli. De väntar ivrigt på den stora förföljelsen och skulle med glädje gå ner i katakomberna för att invänta martyriet.

Borgs bannlysning skulle även drabba oss och andra katoliker som delar hennes förtvivlade raseri och som arbetar för förändring och förnyelse i kyrkan. Vart skulle vi ta vägen? Vi tänker inte lämna katolska kyrkan. Också vi är katoliker! Varför vill Annika Borg säga upp bekantskapen med oss?
Var och en för sig och tillsammans är alla dessa skandaler i katolska kyrkan oförsvarbara.
Det finns ingen ursäkt, men det finns en förklaring. Skandalerna är de synliga symtomen  på ett rikt förgrenat systemfel inom kyrkan som stelnat i den absoluta monarkins  styrelseskick,  föga kompatibelt med dagens moderna demokratier i västvärlden.

Det håller inte att påven  på 2000-talet skriver  fagra hyllningstal till kvinnor och encyklikor om tro, hopp och kärlek. Det ekar tomt och ihåligt om han samtidigt politiserar nattvard och samtidigt inom sina egna led diskriminerar kvinnor och  överallt där det går och särskilt i FN använder sin politiska makt till att motarbeta  kvinnors reproduktiva hälsa.
Det är fåfängt av Vatikanen att på 2000-talet tro sig kunna påverka omgivande samhällen med förhållningssätt  man själv ratar. Meningen var att  Petri efterträdare skulle tjäna och leda de troende. Inte toppstyra och förtrycka, det vill säga att som nu låta all makt komma uppifrån och underifrån bara förvänta lydnad.

Denna feodala maktstruktur i Katolska kyrkan gör allt förändringsarbete oerhört svårt eftersom  maktdegradering hotar dem som accepterat spelreglerna och i utbyte belönats med beröm, titlar, makt och inflytande.
När det gäller Katolska kyrkans syn på  kondomer och preventivmedel är det primärproblemet som bör diskuteras, det vill säga läran om att  ”varje äktenskaplig akt per se ska vara öppen för att ge livet vidare”. Vidare att ”varje handling som antingen sker före den äktenskapliga akten eller under dess förlopp eller äger rum i utvecklingen av dess naturliga följder och som har som mål eller medel att göra fortplantning omöjlig i sig själv är omoralisk.” Citaten är hämtade ur Katolska kyrkans katekes § 2366 och § 2370.

Katolska kyrkans primärbehov när det gäller sex och samlevnad är en ny kärleksteologi där barnalstringen tonas ned till förmån för ett budskap till människor om  ansvarstagande sexualitet  i trofasta hetero- och  homosexuella kärleksrelationer.
För oss är det uppenbart att Katolska kyrkan står inför förändring eller förstening. Annika Borgs bannlysning skulle bidra till en förstening. Hjälp oss i stället!

Gert Gelotte
Irène Nordgren

SVAR DIREKT:

Mina protester sprungna ur empati

Gert Gelottes och Irène Nordgrens artikel är ett viktigt bidrag till förändring. De representerar de sunda och starkt ifrågasättande katoliker som inte ges tillräckligt med utrym­me och inflytande inom sin egen kyrka.
Inte minst de mejl och brev jag fått efter min krönika i Kyrkans Tidning 12/09 vittnar om hur svårt det är för kritiska röster att få höras.
Jag kan egentligen instämma i det mesta de skriver. Men jag måste kommentera påståendet att jag skulle bannlysa Katolska kyrkan. Bannlysning sysslar vi inte med i mina kyrkliga sammanhang, däremot ägnar vi oss åt kritik. Kritik som får höras, bemötas och som ofta bidrar till förändring.

Jag menar att det kraftiga ifråga­sättande av Katolska kyrkan som nu finns från många håll, är just den hjälp Gert Gelotte och Irène Nordgren efterfrågar.
Hjälp oss, skriver de.
Ja, det är just det som är syftet.
Fast ni måste också hjälpa er själva.
Jag tror precis som artikelförfattarna att Katolska kyrkan står inför förstening eller förändring, men till skillnad från dem anser jag inte att vi längre som kyrkor eller land kan le och niga inför Vatikanens maktelit. Den linjen har inte bidragit till förändring, och kommer inte heller att göra det. Dialog, samtal och hovsamma försök att komma till tals med männen som tror att de har all makt på himlen och på jorden har givit noll resultat.

Men det jag skrivit och uppmanat till handlar varken om mig själv, Maria Hasselgren, Gert Gelotte eller Irène Nordgren, utan om alla dem som lider och dör på grund av kyrkans vansinniga teologi och dess konsekvenser.
Krav och protester är sprungna ur empatin för de människorna.
Jag hoppas att de stormar som nu blåser i och runtomkring Katolska kyrkan inte kommer att bedarra förrän omvälvning sker. 

Annika Borg

Länk till Annika Borgs debattartikel: http://www.kyrkanstidning.se/kronikor/fasta_kronikorer/bryt_med_rom_tills_battring_sker_0_9175.news.aspx Länk till Maria Hasselgrens replik:

Läs BBC intervjun med kontroversielle dr Edward Green

William Crawley: You can see why some people perhaps misunderstand your position, Dr Green, because you make a blunt statement like ”the Pope is right about this” and ”he is right on the science”. And it is a much more complicated story once we explore it a little bit. You are encouraging the use of condoms in Africa. You are just saying: in addition to that, we should take seriously abstinence and, particularly, ”be faithful” (monogamy) programmes, as well in Africa. That’s a very different position to the one that the Pope holds to.

*****

William Crawley: But condoms are either making the problem worse in Africa, or they are a backup strategy, which is it?

Edward Green:Well, I would say that they should, again, be made available. They should be available as a backup strategy. It’s obviously better to not indulge in a risk behaviour … Lets go back to what we know about condoms: when they are used consistently, when they are used consistently, they provide, under more or less ideal conditions, about 80 to 85 per cent risk reduction, compared to those who don’t use them at all. But how many–what percentage of any large national population–uses condoms consistently? Probably nowhere in excess of 5 per cent.

William Crawley: There does seem to be a world of a difference, Dr Green, between what you have just said, and the Pope’s simple claim that condoms are aggravating the problem in Africa. Those two positions do not seem to be the same, and yet you say you agree with the Pope.

http://www.bbc.co.uk/blogs/ni/2009/03/aids_expert_who_defended_the_p.html

// Irène

Vänner,

ibland är en predikan värd fler åhörare än de som infann sig i kyrkan. Kyrkoherde Klaus P Dietz SJ predikan i St:a Eugenia katolska församling i Stockholm söndagen den 29 mars är en sådan. Han  har vänligen givit sitt tillstånd till  publicering.

Gert Gelotte

Död och uppståndelse hör ihop – för Jesus Kristus och för oss. Fyra gånger hör vi ordet ”förhärligas” i dagens evangelium, fast Jesus talade då om ”vetekornet som ska dö”. Jesus gick i döden, frivilligt, medvetet. Han visste att det var – som Johannesevangeliet ofta säger – hans ”stund” då han skulle bli upphöjd på korset, då han skulle förhärliga Fadern, då han själv skulle bli förhärligad.

Johannesevangeliet berättar inte såsom de andra evangelierna om Jesu dödsångest i Getsemane. Men i dagens text antyds samma rädsla: ”Nu är min själ fylld av oro”. Eller som vi hörde i andra läsningen: ”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.” Och Hebreerbrevet fortsätter; ” Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.”Jesus beskriver detta med symbolen av ett frö som läggs i jorden och liksom dör, som upplöses genom fuktighet och värme – för att ge riklig frukt, 60 och 100-faldig frukt. 

För några dagar sedan kunde vi komma ihåg ärkebiskop Oscar Romero, som för 29 år sedan mördades. När han firade mässan läste han exakt dagens evangelium och predikade över vetekornet som måste falla i jorden och dö för att bära rik frukt. Då kom mördarna och sköt honom.  Oscar Romeros profetiska liv och heliga död ska stå framför våra ögon när vi i dessa veckor har det svårt med vår kyrka.

Det var ju inte bara Eli Salvadors högerregim och militär som avskydde den frispråkige, orädde ärkebiskopen. Också nuntien och de andra biskoparna vände sig mot honom, med undantag för biskop Rivera y Damas som efterföljde honom. De deltog inte ens i hans begravning! Och en sedan utnämnde Vatikanen otroligt nog självaste militärbiskopen till ärkebiskop av San Salvador!  

Då – och just nu känns det jobbigt att vara katolik. Visserligen har massmedia rapporterat några saker ensidigt (t.ex. om påvens julpredikan där ingenting fanns om homosexualitet). Men skandalen kring den 9-åriga flickan i Brasilien, Vatikanens kontakt med schismatiska extremiströrelsen Pius X-brödraskapet och särskilt de förfärliga pedofilskandalerna upprör också ”goda” katoliker. Många är arga. Det är jag också.  

Men låt oss säga två saker:För det första har det alltid i Kyrkan funnits inkompetenta eller rentav brottsliga personer, också bland biskopar och påvar. Kyrkan omfattar över en miljard människor (bland dem en del diktatorer som Mugabe), ca 4.000 biskopar, många tusen präster och ordensmedlemmar; och dessutom sträcker sig historien över 20 århundraden. Då måste det ju finnas många, många ovärdiga kristna bland dem.  

Men räkna omvänt: så många fantastiska katoliker som lever ett liv i andras tjänst, missionärer i fattiga länder, ordenssystrar som offrar sig för barn och sjuka, vanliga präster som ger avkall på en fin karriär och på familjeliv för att vinna människor för Kristus. Och de tusentals helgon som är Kyrkans visitkort! Ingenstans utanför Katolska kyrka finns en samling av så underbara personligheter som helgonen. 

För det andra är Gud själv närvarande i den synlig-osynliga Kyrkan. Sakramenten och särskilt eukaristin låter Guds nåd och kärlek bli gripbar, kännbar, ätbar… Kyrkan är inte någon förening som bara är betydelsefull för Västerlandets kultur eller en gemenskap som genom sina riter och berättelser ger tröst för svaga, obildade och okritiska människor. Kyrkan är Kristi mystiska kropp. Eller man kan säga hon är ”syndarnas heliga kyrka”. 

Därför bör vi katoliker göra två saker:

1. Vi ska protestera mot allt ont och konstigt i Kyrkan och

2. vi själva ska bli bättre kristna, mer heliga, ett litet steg varje dag. På det viset förändrar Kyrkan, syndarnas heliga kyrka.  

Klaus P. Dietz

Vänner,

Två portugisiska biskopar har tagit ställning för kondomer som ett av medlen att bekämpa HIV/Aids-epidemien.

http://www.msnbc.msn.com/id/29945192/

 Gert Gelotte

Läkaren Lena Blomgren skriver:

I det senaste numret av den medicinska tidskriften The Lancet kommenteras påve Benedictus XVI´s uttalande om HIV i samband hans Afrika-besök, i ledaren med titeln ”Redemption for the Pope?” – försoning för påven. Och vad är det man anser att påven behöver försoning för?

The Lancet är en av de mest ansedda medicinska tidskrifterna i världen. I föregående nummer 20 mars handlade en av artiklarna om HIV: ”AIDS: lessons learnt and myths dispelled”. Artikeln anknöt till en tidigare serie på sex artiklar med tema HIV som publicerades hösten 2008.  Den som är intresserad kan gå in på Lancet´s hemsida, http://www.thelancet.com/ , och registrera sig som användare och då får man tillgång till samtliga artiklar kostnadsfritt.

Återkommande i de slutsatser man drar i föregående artiklar är att det inte finns en enkel lösning på hur spridningen av HIV ska minskas, ”no magic silver bullet”. Faktorer av betydelse är beteendeförändringar vad gäller antal sexualpartners, ålder vid sexualdebut, trohet inom äktenskapet, prostitutionens utbredning, intravenöst drogmissbruk, användande av kondom,  kvinnans ställning i ett samhället, tillgång till HIV-test, tillgång till snabb antiviral behandling om man smittats mm. Ett ökande problem i många länder fra i Afrika är spridningen INOM äktenskapet. Många män har smittats utanför äktenskapet, och makan är fortfarande HIV-negativ. Om man fortsätter att leva tillsammans och inte använder kondom så löper deras barn risken att förlora bägge sina föräldrar.

I veckans ledare citerar man påvens uttalande till journalisterna att HIV är ett problem som “inte kan lösas med hjälp av kondomer: snarare så ökar de problemet”. Ledarskribenten konstaterar att det i de senaste vetenskapliga dokumenten från WHO i frågan konstaterats att ”den manliga latexkondomen är det enskilt mest effektiva tillgängliga medel för att förhindra sexuell överföring av HIV”, och undrar om påvens uttalande beror på okunnighet eller är ett försök att manipulera vetenskap så att den stämmer med katolsk ideologi.

Slutordet i ledaren är att när en politisk eller religiös ledare gör ett felaktigt vetenskapligt uttalande som kan äventyra miljontals människors hälsa, då måste man korrigera eller ta tillbaka sitt uttalande. ”Anything less from Pope Benedict would be an immense disservice to the public and health advocates, including many thousands of Catholics, who work tirelessly to try and prevent the spread of HIV/AIDS worldwide”.

Lena Blomgren

 

I efterdyningarna till påvens uttalande och syn på kondomer under sin Afrikaresa här en kort repetition av bakgrunden till katolska kyrkans nuvarande syn på artificiella preventivmedel, som härrör sig från Andra Vatikankonciliet där både kardinal Ratzinger och Hans Küng deltog .
Det är den senare som är min främsta katolska auktoritet. Hans Küng kommenterade i en intervju 2004 i samband med att hans memoarer kom ut vad som hände under Andra Vatikankonciliet när det gällde frågan om preventivmedel.

”And if the Council had not been hindered–after one morning of discussion–in going on with the discussion on the Pill, the Council would certainly have given a positive answer to that.

So you’re saying that in the space of just a few days, the question on birth control could have been decided in a way you approved of?

Well, that was always a process. If you had a discussion that would have been frank and unhindered, then this would have been discussed in the commission, and the commission would have made a proposal. And I am sure it would have been possible to resolve it. It’s a rather easy question, because the principles are already stated in the ”Constitution on the Church in the modern World.”

But the Curia was able to add, especially in the notes, the reactionary documents of Pius XI and Pius XII. So they based Humanae Vitae [the 1968 birth control document] on these reactionary documents.

In the text itself, you have a clear affirmation of the responsibility of the parents, but that is only one example of how the Council suffered on the compromises. The result of the compromises was that after the Council, the Curia was able to interpret these compromises in its own way, so we got Humanae Vitae.”

Det dokument som Hans Küng hänvisar till är Gaudium et spes där man bla kan läsa följande

”INTRODUCTORY STATEMENT THE SITUATION OF MEN IN THE MODERN WORLD
4. To carry out such a task, the Church has always had the duty of scrutinizing the signs of the times and of interpreting them in the light of the Gospel. Thus, in language intelligible to each generation, she can respond to the perennial questions which men ask about this present life and the life to come, and about the relationship of the one to the other. We must therefore recognize and understand the world in which we live, its explanations, its longings, and its often dramatic characteristics. Some of the main features of the modern world can be sketched as follows.

Today, the human race is involved in a new stage of history. Profound and rapid changes are spreading by degrees around the whole world. Triggered by the intelligence and creative energies of man, these changes recoil upon him, upon his decisions and desires, both individual and collective, and upon his manner of thinking and acting with respect to things and to people. Hence we can already speak of a true cultural and social transformation, one which has repercussions on man’s religious life as well.”

http://www.vatican.va/archive/hist_councils/ii_vatican_council/documents/vat-ii_cons_19651207_gaudium-et-spes_en.html

Vad tyckte dåvarande kardinal Ratzinger om dokumentet Gaudium et spes ? Det är välkänt att om det tyckte han inte. Så här har han bla uttryckt sig därom

“colorless doctrine of freedom” based upon “an unhistorical reading of Scripture but also an unhistorical and therefore unreal view of man,” which “cannot therefore stand up to theological or philosophical criticism.” ”when Gaudium et spes speaks of human freedom, it “falls into ‘downright Pelagian terminology’

” Kyrkan har alltid haft som uppgift att noga skärskåda tidens tecken och tolka dem i ljuset av Evangeliet ” säger Gaudium et spes.
Detta blir svårt för dagens kyrka då dess nuvarande förkonciliäre påve skyr ALLA moderniteter (inklusive preventivmedel) och därför inte vågar sig på att tyda tidens tecken.

// Irène

Vänner,

Den inom- och utomkatolska debatten om kondomers betydelse för att begränsa spridningen av HIV och Aids börjar bli direkt tröttsamt. Kanske är det dags för ett djupt andetag samt några grundläggande fakta.

Ingen har såvitt jag känner till det hävdat att kondomer eller pengar är den enda lösningen.

Självklart är den effektivaste HIV-preventionen att inte leva promiskuöst och att inte injecera narkotika.

Kondomer skall ses som ett komplement vars betydelse varierar med lokala förhållanden. Men som ibland är helt nödvändigt. Exempelvis för att skydda kvinnan i parförhållanden där mannen är smittad.

Men egentligen är hela den här debatten fullständigt onödig. Det finns ju ingen rationell anledning att inte använda kondom som ett inslag i HIV-preventionen.

Den officiella kyrkans ihärdiga försök att på olika sätt få bort kondomerna har dessutom mycket lite med HIV/Aids att göra. Det verkliga motivet är den officiella katolska sexualmoralen där alla samlag som inte kan resultera i graviditet anses omoraliska och därför av Gud förbjudna. Det är för att hävda denna sexualmoral, kosta vad den kosta vill, som kondomerna bekämpas och förtalas – även när dessa uppenbart kan rädda liv.

Så kan moralisk nit resultera i omoral.

Gert Gelotte

Med anledning av årsdagen för mordet på OSCAR ROMERO tecknar här RITVA MARIA JACOBSSON en bild av El Salvadors forne ärkebiskop.
Under åren 1983 – 1996 besökte Ritva Maria Jacobsson Centralamerika nästan varje år. “Jag har en del av mitt hjärta kvar i Centralamerika – for aldrig riktigt därifrån”.
Hon var och är också fortfarande på olika sätt engagerad i dess solidaritetsarbete.

Den 24 mars 2009 är det 29 år sedan El Salvadors ärkebiskop Oscar Arnulfo Romero blev mördad. Vad har hänt sedan dess?

Inbördeskriget i El Salvador slutade med ett högtidligt fredsavtal 1992, en sanningskommission har rapporterat om det krig i vilket minst 30.000 salvadoraner dödades, men man har inte funnit vem som egentligen var den skyldige till skottet mot ärkebiskopen. (som man inte vet namnet på men som man vet tillhörde högerextremistgruppen kring Roberto D’Aubuisson) Cirka 10% av de dödade var offer för gerillan FMLN (*Frente Farabundo Martí para la Liberación Nacional*), resten föll för arméns och paramilitärens våld. Men fattigdomen är lika stor nu som då och landet är i högsta grad beroende av den en och en halva miljon salvadoraner som lever och arbetar i USA och som sänder pengar hem. El Salvador har kanske den högsta mordfrekvensen i världen: arbetslösa ungdomar bildar farliga gäng som bekämpar varandra; de utanförstående och kriminella har fortsatt det som en gång var paramilitärens våld.

Förra söndagen15 mars hölls presidentval: för första gången har landet fått en socialistisk president, Mauricio Funes, som vill prioritera fattigdomsbekämpning. Den forna gerillan, FMLN, har blivit ett politiskt parti av närmast socialdemokratisk karaktär, och det ser ut som om den brasilianska modellen med president Lula kommer att följas.

Oscar Romero, som i El Salvador bara kallas Monseñor, är ständigt närvarande i sitt land. *Presente* – så skriver man på väggar, så ropar man om martyrerna. Hans historia är märklig.

Han föddes 1917 och växte upp med sex syskon i en fattig väglös by; hans begåvning och hans fromhet uppmärksammades och han skickades som 14-åring till ett prästseminarium, där han utmärkte sig till den grad att fick fara till Rom, antagligen med planer för högre studier. Där prästvigdes han också 1942 men återvände till El Salvador på grund av kriget. Han gjorde en perfekt prästkarriär i sitt eget land, och blev bl a hjälpbiskop hos den dåvarande ärkebiskopen i San Salvador år 1970 och därefter biskop i stiftet Santa María. Han tog det icke ovanliga mottot *Sentire cum ecclesia*- Romero var förvisso varken liberalteolog eller rebell. Andra Vatikankonciliet och det latinamerikanska kyrkomötet i Medellin 1969 som hade kommit att förändra det teologiska klimatet i Latinamerika och gjort befrielseteologin känd på allvar påverkade honom knappast. Romero var en tillbakadragen person, konservativ i de flesta avseenden och ängsligt angelägen om att vara kyrkan följsam, han klagade över politiseringen hos prästerna, han delade det kalla krigets utbredda kommunistskräck. Samtidigt var han en människa med ett djupt böneliv och ett stort medlidande med de fattiga som han var omgiven av i sitt land.

1977 blev den folklige och populäre ärkebiskopen Luis Chávez pensionerad . Denne hade sedan lång tid irriterat både den konservativa politiska ledningen och kyrkans hierarki. El Salvador var behärskat av de stenrika, arroganta ”fjorton familjerna”, vilka innehade politisk och militär och till stora delar även kyrklig makt. Den i de flestas ögon självklare efterträdaren, Arturo Rivera y Damas, förbigicks och i stället utsågs Oscar Romero – till elitens stora jubel. Nu skulle man få slippa några besvärliga prelaters protester. Jag har hört några jesuiter berätta hur de satt den kväll då utnämningen blev känd och bekymrat talade om vilken olycka denne nye andlige ledare för El Salvador skulle bli. Romero hade också nära band med Opus Dei

Det blev tre osannolikt dramatiska år. Romero hade inte funnits i sitt ämbete ens en månad förrän ett nytt fruktansvärt mord inträffade, Rutilio Grandes, en jesuit vilken var nära vän till ärkebiskopen. Grandes hade i området Aquilares engagerat sig för de fattiga sockerarbetarna och uppmuntrat dem att förändra sin situation. Den unge prästen mördades i en bil, tillsammans med en gammal man och en pojke. Romero var i djup chock, och hel natt bad han vid sin döde väns kropp. Han exkommunicerade mördarna. Han fick stöd och hjälp av jesuiterna vid det katolska universitetet UCA att ta ett drastiskt beslut: ingen enda mässa i hela Salvador skulle firas förrän begravningsmässan förrättats – en jättelik manifestation mot våldet. Nuntien och de andra biskoparna protesterade vilt, men Romero for direkt till Rom: Paulus VI tog genast emot honom och stödde honom hehjärtat i hans kamp för rättvisa. ”*Coraggio, coriaggio*” sade påven till honom. Romero författade sitt första herdabrev, där han skrev att hans land levde i en förändringens tid , i en passionstid. Men hans biskopskolleger skrev ett motbrev där de anklagade honom för marxism.

Sedan trappades den politiska situationen upp, med dagliga bestialiska mord. Präster, ordenssystrar, kyrkliga medarbetare hörde till de många offren. Man spred anslag: ”Var patriot, döda en präst!” I vissa fall handlade det om storskaliga massakrer på hela byar. Den i El Mozote skildrades nyligen av Lars Palmgren i svensk radio.

Det tema som predikades av både Romero och gruppen av jesuiter, bland vilka fanns den berömde befrielseteologen Jon Sobrino (nyligen näpst av påven Benedictus XVI), var identifikationen med Jesus Kristus. Rättvisa måste krävas men våldet bekämpas med kärlek och bön. Kristus lider i sitt förföljda folk, de många sörjande kvinnorna är som Maria vid korsets fot.

Romero flyttade ur ärkebiskopspalatset och bodde faktiskt den första tiden i sakristian i den lilla kyrkan som hörde till de fattigas cancersjukhus Divina Providencia. Efter en tid lät systrarna som ansvarade för sjukhuset bygga ett litet hus åt honom alldeles bredvid. I palatset skapades i stället en mötesplats för präster och framför allt, Romero inrättade en byrå för mänskliga rättigheter som en ström av människor besökte varje dag när de sökte sina anhöriga. (Maria Julia Hernández fortsatte den verksamheten också efter Romeros död: man dokumenterade alla brotten, hjälpte de efterlevande och försökte, oftast förgäves, att finna och lagföra mördarna. Under 80-talet besökte jag kontoret flera gånger, övervakad av militärens polis.) Detta var en tid när det fanns militärdiktaturer i nästan vartenda latinamerikanskt land, och rapporterna till Amnesty och andra MR-organisationer innehöll ändlösa förfärligheter: mord, försvinnanden, tortyr, alla slags övergrepp. I många länder fanns en motståndsrörelse, kanske allra starkast i El Salvador där FMLN höll en tredjedel av landet som ”befriat område”,

Nu talade Romero klarspråk, med allt större auktoritet för varje dag. Det viktigaste instrumentet för hans kamp för rättvisa åt sitt fattiga folk var söndagsmässans predikan i den katedral i San Salvador, som aldrig blev färdigbyggd under hans tid. Dessa predikningar sändes via radio ut över hela Latinamerika – alla slags människor lyssnade. Katedralen var alltid överfylld av människor som ivrigt lyssnade till varje ord och ofta applåderade. Romeros predikningar finns f ö bevarade i bandupptagningar och utskrivna och utgivna. Det är mycket märkliga texter – helst skall man höra hans vackra djupa röst. Predikningarna är egentligen klassiska och mycket långa, oftast mera än timslånga.: Romero kommenterar bibeltexterna, teologiskt och exegetiskt, på ett sätt som nog måste ha varit svårbegripligt för enkla illitterata människor. Men så övergår han till att tillämpa Bibeln på människornas situation och detta innebär ständiga anklagelser mot våldet och våldets utövare. Det finns samtidigt en stor ömhet och omsorg om människorna, ett direkt tilltal, t ex ”du som nu kör taxi och lyssnar i radion just nu – jag ber dig…”.Till slut kommer i varje predikan en genomgång av händelser i stiftet och landet: det kunde börja med meddelanden om konfirmation eller liknande men övergick till en lång lista på övergreppen. Namn och plats angavs för dem som hade hittats mördade, för dem som överfallits.
Under denna tid fanns det ingen annan röst i El Salvador – ja knappt i det övriga Latinamerika, som talade sanning och som talade sanning med hög röst och som nådde ut. Romero uppmärksammades även i utlandet, han fick de svenska frikyrkornas hederspris, han nominerades till nobelpriset i fred – som i stället gick till Moder Teresa – han blev hedersdoktor i Louvain. Och han blandade sig i storpolitiken: han vädjade till president Carter i USA att sluta att ge ekonomiskt och militärt stöd till El Salvadors militärregim.

Han höll under fastan sin sista predikan i katedralen den 23 mars 1990. Där finns en berömd passage: ”Bröder, ni tillhör ert eget folk. Ni dödar era egna bröder. Ingen soldat måste lyda en order som går mot Guds lag. I Guds namn och i hans lidande folks namn vars rop har stigit mot himlen mera förtvivlat för varje dag: jag ber er, jag vädjar till er, jag befaller er i Guds namn: sluta med repressionen!
Följande dag måndagen den 24 mars när han på kvällen firade minnesmässan för modern till präst och vän och predikade över evangelietexten om vetekornets lag, sköts han till döds, precis när han slutat sin predikan.
Mördarna har aldrig identifierats.

Romero hade en enkel övertygelse: han var kallad att vara profet. Det var denna kallelseövertygelse som gav honom den ofattbara styrkan. Det finns en dagbokstext där han skriver att han inte vill dö, att han älskar livet, men att att han måste följa evangeliets väg. Han skrev också

”Jag har ofta mordhotats. Men som kristen tror jag inte på en död utan uppståndelse. Om de dödar mig, kommer jag att uppstå igen i El Salvadorsfolk. — Martyriet är en gåva från Gud, en gåva som jag inte förtjänar. Men om Gud accepterar mitt liv som ett offer, då kan mitt blod bli ett frö till frihet och hopp.”

En annan text skriven av Cesar Jerez, jesuiternas provinsial, berättar om hur de två en månklar kväll vandrade i Rom, och där Romero fick frågan om sin omvändelse. Han svarade: ”egentligen var det bara så att jag vände tillbaka till mitt ursprung. Jag hade blivit känd och framstående, kallad Monseñor och biskop men jag vände tillbaka till mitt folk som jag hörde till.”

Under de 29 år som gått har en hel litteratur växt fram om Romero, enkla sånger om *San Romero de America*, dikter, biografier, doktorshandlingar. Romero är inspirationen för människor i hela kyrkan. Allt är också sedan länge förberett för en saligförklaring.

Romero efterträddes av Arturo Rivera y Damas som fullföljde hans väg, även om han gjorde det med en enklare framtoning. Jag hade lyckan att lära känna honom och uppleva hans faderliga qttityd och hans absolut outtröttliga sätt att trösta och hjälpa. Också jesuiterna i El Salvador fullföljde Romeros verk och även de fick också plikta för sin evangeliska djärvhet: den 16 november 1989 mördades sex jesuiter, alla professorer vid deras universitet i San Salvador, och deras hushållerska och hennes unga dotter. När Rivera y Damas dog, blev hans efteträdare en militärbiskop, medlem av Opus Dei, Saenz Lacalle. De andra salvadoranska biskoparna, med ett undantag, motarbetade Romero hela tiden, vägrade att deltaga i hans begravning och talar fortfarande om att han bar skulden till inbördeskriget.

Men Oscar Romero är *presente*.

Vetekornets lag.

*********************************************************************************************************************************”””

“Sannerligen, jag säger er : om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, ger det rik skörd.”Joh 12:24
 

Söndag 22 mars i P1  “Åter i Mozote Sveriges radios latinamerikakorrespondent Lars Palmgren återvänder till byn Mozote i El Salvador där den största och grymmaste massakern under landets inbördeskrig ägde rum. I januari 1982 besökte Lars Palmgren byn och var därmed den första journalisten att komma dit efter massakern. Nu har han återvänt”

http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/index.asp?programID=438

Mordet på Oscar Romero 24 mars 1990

// Irène

Vänner,

”Vi måste erkänna, bekräfta och försvara mäns och kvinnors lika värdighet”, sa påven Benedikt XVI under sitt besök i Afrika. Se referat från National Catholic Reporter via länken nedan.

Det var mycket bra sagt. Nu återstår bara att först förverkliga det i kyrkan. Gäller det inte där, och det gör det som bekant inte, tjänar det inte mycket till att predika för omvärlden.

 http://ncronline.org/news/vatican/pope-extols-womens-rights-africa

Gert Gelotte

Studio Ett idag 20 mars P1 sändes från Sankta Eugenia kyrka i Stockholm om ”Påven provocerar”

”Fördömande av kondom som aidsbekämpning, förintelseförnekande biskopar, och bannlysning av de som hjälpt en nioåring i Brasilien med abort. Många har blivit provocerade av påvens kontroversiella uttalanden på senare tid. Varför dessa utspel? Är alla katoliker eniga? Och vad får hans uttalanden för betydelse i praktiken? Samtal med bl a Peter Loewe, frilansjournalist, Olle Brandt, fd medarbetare vid vatikanradion och Birgitta Olsson, (FP) utrikesutskottet”

Dessutom medverkade sr Madeleine Fredell OP och Maria Hasselgren pressansvarig för katolska kyrkan

– ”Framför allt beklagligt när kyrkans högsta ledare gör en viss typ av fadäser utåt. Det är inte påven utan det är hans medarbetare som gjort det här, i de flesta fallen, med de här uttalandena. Påven är kanske den ende personen parallellt med FN generalsekreterare som verkligen kan tala för hela mänskligheten, för enskilda människor och grupper som förföljs och förtrycks osv. och det är väldigt viktigt att den rösten kan bli hörd när den verkligen behövs. Men om sådana här händelser sker för mycket för ofta då försvagas ju den rösten och därmed den auktoriteten” framhöll sr Madeleine.

” 18 % av afrikanerna är katoliker. Devota. Påven populär ” rapporterade Margareta Svensson från Johannesburg bla.

Peter Loewe DN korre i Rom propagerade för ”Tystnadens Evangelium” dvs att påven inte skulle behöva ta varje tillfälle i akt och dra fram samma saker och ”sätta kniven i såret.”
Han nämnde också ”Problem inom kyrkans ledning Kurian. Den håller inte längre samman. Håller på att förflackas. ”

Maria Hasselgren tillförde inte debatten något nytt men verkade ta ett visst intryck av sr Madeleine Fredells sätt att tänka självständigt.

Inte heller Olle Brandt, studierektor fär påvliga institutet för kristen arkeologi i Vatikanen, tillförde något nytt eller väsentligt. Han blev dagens andre snicksnackande katolik och beskrev bla Benedikt XVI som en ”debattglad” påve.
sr Madeleleine replikerade

– ”Jag håller inte riktigt med om att påven skulle vara ”debattglad.”
”Jag tycker att det finns ganska mycket misstänkliggörande i kyrkan idag. Alla åsikter får inte komma fram. De stoppas väldigt tidigt. Det kan vara alltifrån teologiska frågor, etiska frågor där man förutsetts företräda en mer konservativ linje i kyrkan. Det här är inget nytt. Det har pågått faktiskt i 100 år. Däremot har det inte varit så i början på 1800-talet och tidigare. Det måste man börja studera vad det beror på för att kunna komma åt det här klimatet där inte alla åsikter får komma fram.”

Vidare framhöll sr Madeleine

– ”Jag skulle naturligtvis ha önskat från påvens sida en hand uträckt åt tex de som arbetar för ett prästämbete öppet för kvinnor samtidigt som påven räcker ut handen till den här mer högerextremistiska rörelsen. Då hade det varit lite mer balans. Nu behövs det att påven vänder sig också till andra i kyrkan som står för andra värderingar. Det tror jag är viktigt. ”

”Alla ska i princip kunna få plats inom kyrkan. Det är en mångfald som ska kunna uttrycka sin tro.”

sr Madeleine Fredell var den som visade prov på egen reflexion istället för bara snicksnack och fick på så sätt representera att det finns katoliker och till och med ordensfolk som vågar och vill offentligt stå för en mer nyanserad och när så krävs mer kritisk bild av katolska kyrkan. Därigenom blir hon en katolsk röst som mer effektivt kan bidra till att åter höja trovärdigheten för katolska kyrkan i Sverige än alla de gängse ”försvarsadvokater” som bara gör sitt jobb och rabblar i förväg instuderade fraser och floskler dvs ger redan förutbestämda svar på alla frågor.

Birgitta Ohlsson fp fick sista ordet.

”Vi måste markera mot religiös fundamentalism som kränker mänskliga fri och rättigheter. Sverige är pionjär när det gäller barns och kvinnors rättigheter. Vi måste markera att vi inte håller med Den Heliga Stolens skenhelighet på den här fronten.”

http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=1637

// Irène