Publicerad i Dagen 15/10.

Det var på natten Nikodemus kom till Jesus för att ställa de frågor han inte vågade ställa på dagen. Natten är uppriktighetens tid. I skydd av mörkret och tystnaden, vågar vi säga som det är.   

Våren 2008 utkom på Herders förlag i Tyskland en för katolska förhållanden smått sensationell bok ”Jerusalemer Nachtgespräche”  skriven av den kände kardinalen Carlo Maria Martini och hans  medförfattare,  den 62 årige jesuiten Georg Sporschill som arbetar med gatubarn i Östeuropa. 

I motsats till teologer som betraktar principfasthet och traditioner som kyrkans största dygder, och ser förändringar som fega eftergifter för det sekulära samhället, framhåller Martini och Sporschill det stora och modiga i att våga förändring genom att tillstå tidigare misstag.”Se på påven Johannes Paulus II som hjälpte kyrkan till nytt liv i relation till såväl judendom som vetenskap genom sin oförglömliga skuldbekännelse. Den fick stor effekt efter kyrkans långa historia av antisemitism och århundraden efter de orätta fördömandena av Galilei och Darwin.”

Den till åren gamle men till sinnet så unge kardinal Martini var fram till 75 års ålder ärkebiskop i Milano och var tills helt nyligen, vid 81 års ålder, verksam vid påvliga bibelinstitutet i Jerusalem.  Tänkbar som påve – ”pababile”  – har kardinal Martini ständigt varit.  

Med utgångspunkt i de frågor som allra mest upptar ungdomar av idag har dessa båda engagerade jesuiter skrivit en spännande bok om livet, tron och kyrkan.Vad betyder tron för livet?Vilken framtid har unga i kyrkan? Vad behöver ändras för att kristendomen skall ha en framtid? Den sista frågan är, som alla vet, mycket kontroversiell i en tid då katolska kyrkans ledning ängsligt söker framtiden i det förflutna.

Men nattens uppriktighet tar tid. Ofta dröjer det till gryningen innan vi helt slutat använda orden som stötdämpare. Läsaren får således öva sig en smula i tålamod. Men till sist säger Martini och Sporschill vad de tänker.

Att uppmaningar till lydnad inte räcker särskilt långt: ”Egentligen måste varje kristen, som lever med bibeln, finna ett eget svar i de avgörande frågorna”.

Att encyklikan Humanae Vitae orsakat stor skada: “Jag är fast övertygad om att kyrkans ledning kan visa en bättre väg än vad encyklikan Humanae Vitae har lyckats med. Kyrkan skulle återvinna trovärdighet och kompetens.”

Att sista ordet om sexualitet och samlevnad, inklusive homosexualitet, inte är sagt: ”Kyrkan måste arbeta på en ny kultur kring relationer och sexualitet.”

Att varken församlingar utan egen präst eller prästimport löser prästbristen: Prästvigning av gifta män ”måste i varje fall diskuteras”.

Att kvinnans ställning i katolska kyrkan inte är för alltid given: ”Kvinnor som församlingsledare är bibliskt. Jag tänker på Lydia i Filippi och de många kvinnliga medarbetare som ledde Paulus församlingar.”

Martini och Sporschill ser inga hinder mot kvinnliga diakoner: ”I nya testamentet möter vi kvinnliga diakoner. De fanns i fornkyrkan och ända in i medeltiden”.

Sedan väljer de sina ord med stor omsorg. De säger inte ja till kvinnliga präster, men inte heller nej. Budskapet mellan raderna kan nog inte missförstås: ”Vi behöver inte vara olyckliga över att de evangeliska och anglikanska kyrkorna viger kvinnor. I den stora ekumeniska konserten tillför de något väsentligt”

I en tid när Rom försöker möta tidens stora utmaningar med ritualism, språkmystik och exkomuniceringar påminner Maritinis och Sporschills bok om att Gud alltid är större och aldrig får användas som maktens redskap: ”Du kan inte göra Gud till katolik. Gud är bortom våra gränser och avgränsningar”, skriver de.

Gert Gelotte

Irène Nordgren

”Universaliteten i Kristi uppdrag förverkligas inte genom att en viss
partikularkyrka införlivar allt med sig, utan genom att vi låter Guds
rike födas på nytt i olika länder och kulturer.”

Den slutsatsen drar Vineeth Vadakkethala (VV) i en artikel på
sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission). Han
konstaterar att även om kyrkan började som judisk, växte den som
kyrkan i Antiokia, kyrkan i Filippi, i Korint, i Galatien, i Rom, i
Syrien och så vidare. Detta grundläggande drag hos kyrkan gick
förlorat med romaniseringen och senare med sättet att missionera
under kolonialtiden. Om kyrkan vill slå rot i Asien. skriver VV,
måste det gå till som i den allra första början. Det kräver att
kyrkan utvecklar en religionsteologi och motsvarande teologier för
inkulturation och dialog. Låt mig inflika att detsamma rimligen borde
gälla om Norden.

Kolonierna har uppnått politisk frihet. Den kulturella och ekonomiska
frigörelsen pågår fortfarande. VV: ”och långsammast går kanske
lokalkyrkornas kulturella befrielse.” I Indien (VV:s konkreta
exempel) försvaras fortfarande den traditionella kyrkan – det vill
säga det syriska eller det romerska.

Om utmaningen till dialog skriver VV: ”Dialog är att försöka förstå
sig själv i den andres kontext.” Dagens kristna tro har att förstå
sig själv i andra levande världsreligioners sammanhang. ”En lyckosam
dialog förutsätter att kristendomen kommer ut ur sitt
överlägsenhetskomplex som säger att den är den mest perfekta
religionen i världen.” VV vill se realistisk ödmjukhet och tuff
självkritik.

VV konstaterar att Andra Vatikankonciliet avlät en utmärkt
observation om sanningen i andra religioner och han personligen
finner att t ex organisationen Missio visar ett stort intresse för
icke-västlig teologi. VV tycker det är hög tid att i Indien övergå
till en ashramliknande prästutbildning med enkel livsföring. Dagens
seminarier i Asien och Afrika slukar väldiga summor från Väst för att
uppfylla Västs ideal av akademiska studier och examina, vilket t ex
kräver enorma bibliotek. Det är bra, skriver VV, men ”nettoresultatet
är fler boklärda präster och ordensmedlemmar än heliga förebilder.
Det indiska idealet, att man lär sig genom att bli, är praktiskt
taget bortglömt på dessa lärosäten”.

Så hurudan är katolska kyrkan i Sverige? Den är perfekt, förstås, och
romersk.

Berit Bylund
————————————

Berit Bylund skriver: 

Vad är det för fel på katolska kyrkans prästutbildning? Den frågan besvarar Isaac Padinjarekuttu (IP) i en artikel på sedos.org (resursbank för verksamma in kyrkans mission).

”Om målet är ett fogligt, lydigt, till synes celibatärt, moraliserande och auktoritärt prästerskap som ska fylla en väsentligen sakramental funktion, då är det inte mycket som behöver ändras. Medan detta kanske gläder ett stort antal biskopar och troende kanske det inte är tillfredsställande för [ett växande antal] utbildade lekpersoner.”

IP har mångårig erfarenhet på lärarsidan och tar sitt Indien som exempel. Han anser att prästen ska formas till andlig ledare i smågrupper mitt bland de människor han ska tjäna, som det faktiskt var i Indien innan Tridentinums seminariemodell påtvingades subkontinenten. (Hans beskrivning för tankarna till det svenska studiecirkelidealets ömsesidighet.)

Han hävdar att den inledande avskärmade formningen skapar en klyfta mellan seminaristerna och världen, och att andra delen, ja resten av livet, blir ett försök att överbrygga den klyftan. Han vill ha lärare som kan förmedla vad det är att vara befriad av evangeliet och han kräver att själva undervisningsprincipen ändras från pedagogisk (för barn) till andragogisk (för vuxna).”Vi är fast under ett förtryckande ok vars kursplan är i hög grad irrelevant,” säger han.

IP.s genomgång av situationen idag kan sammanfattas så här: slarvigt utsedda, illa rustade lärare formar slarvigt antagna kandidater till präster som få har något förtroende för.

Den raka sakligheten är upplyftande och förslagen till åtgärder inspirerande: satsa på mänsklig och emotionell växt; bort med antiintellektualismen; ut med seminaristerna i det verkliga livet – och gör det livet till bön; satsa på lärare som är goda förebilder och som involverar seminaristerna i beslutsprocessen; arbeta i mindre grupper som uppmuntrar öppenhet och icke-aggressiv konfrontation som leder till växande självinsikt.

Artikeln finns på sedos.org, gå till Articles, pdfen ligger överst på engelska listan.

Berit Bylund

”På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne .”

Läs Gert Gelottes krönika i veckans nr (38) av Kyrkans Tidning, som ingår i ett stort reportage om jungfru Maria med anledning av utställningen  

” Maria-drömmen om kvinnan” som öppnar på Historiska  museet i Stockholm 20 sepetember 2008 och pågår till november 2009.

// Irène

 ***********************************************************************

Hej Maria – kan du hjälpa mig?

För tio år sedan kom Maria tillbaka till Visby domkyrka. 2005 återvände Maria till Uppsala domkyrka. Himladrottningen har kommit hem – men på två, mycket olika sätt.

Maria i Visby är från 1200-talet. Skulpturen i norra sidoskeppet är en rekonstruktion efter ett original i Gotlands fornsal. Maria sitter på en tron med krona och lång klänning i guld och rött. Hon håller en spira i höger hand och trampar på ondskans demoner. På vänster knä står Jesusbarnet som krönt konung med en bok i höger hand. Skulptören har alltså inte avbildat Maria. Han har gjort en teologisk utläggning i trä av mysteriet Guds moder. Hon som födde Jesus, men håller Kristus på knät och är hela kyrkans mor. Vår mor.
När jag går förbi börjar jag reflexmässigt läsa: Hell dig Maria full av nåd Herren är med dig… Jag har stannat till många gånger och tänkt säga något. Men det faller sig svårt. Himladrottningen i Visby är långt borta, högt uppe. Välsignad är du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt Jesus …

Med Maria i Uppsala är det annorlunda. Första gången jag gick förbi henne försökte jag hälsa på samma sätt: Hell dig Maria …  Jag slutade tvärt. Det blev så fel det bara kunde bli. Himladrottningen i Uppsala sitter inte på någon tron. Hon står på golvet i domkyrkans koromgång. Där har hon precis stannat till och ser sig över axeln upp mot östväggen i Gustav Vasas gravkor. Det kor som en gång var hennes.
Maria är cirka 45 år gammal och högst 160 centimeter lång. Hon är klädd i kappa, lång kjol och vinterkängor. Det mörka håret sticker fram under huvudduken. Guds moder i Uppsala är en flyktingkvinna från Mellanöstern. På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne.
Hej Maria, hur gick det?
– Jag fick avslag. Vet du hur man överklagar?
Jag ska hjälpa dig. Och pojken?
– Soldaterna sköt honom. Det var innan jag flydde. Unga pojkar. Stackars mammor. Men Gud förlåter och han har inte glömt mig. Jag får diska på en pizzeria. 50 kronor i timman, svart.
– Bara inte polisen kommer och jag blir utvisad. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Nu måste jag gå.
Maria, vänta lite. Kommer du ihåg när du var himladrottning där inne i koret för länge sedan?
– Hur menar du? Inte var jag någon drottning inte. Men människor förväntar sig så mycket och kan jag hjälpa någon, så gör jag det.
– Nej, nu måste jag gå, annars får jag sparken från pizzerian. Gud välsigne dig!

Så satt jag och tänkte på Maria i Uppsala, i somras i Visby domkyrka medan jag såg på 1200-talets himladrottning i guld och rött. Hon som är bilden av två tusen års förhoppningar och föreställningar om den heliga modern. Att det måste finnas någon som ser det försonande i varje människa. Med krona och spira är hon välkommen till folkhemmet. Men kommer Maria enkelt klädd, som hon en gång stod och gick, får hon inte uppehållstillstånd.
  Jag tycker om Maria i Visby. Som i en tronsal sitter hon under domkyrkans gotiska valv. Hon passar in och det passar sig att tilltala henne högtidligt: Heliga Maria Guds moder, bed för oss syndare nu och i vår dödsstund. Domkyrkan i Uppsala är nästan lika gammal som den i Visby och ännu mera gotisk. Vad tänkte skulptören Anders Widoff när han gav Maria ett alldeles levande medelålders ansikte i silikon och klädde henne i ytterst anspråkslösa kläder? Maria i Uppsala är så långt från en gotisk madonna man kan komma. Hon passar verkligen inte in under valven. Ändå är hon himladrottningen. Eller just därför. Det är nog så konstnären menar, tänker jag och viskar till henne: Hej Maria, skulle du vilja hjälpa mig?

 GERT GELOTTE är katolsk debattör.

 ************************************************************************

”På Migrationsverket var det ingen som kände igen henne.”

Drar mig till minnes en annan krönika häromdagen av Gert Gelotte.

I Göteborgsposten 16/9.  Men den hette ”Utsikt från ett skrivbord”

 http://gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=445326

// Irène
 

”Auktoritet byggs av förtroende”
Under denna rubrik skriver professor Klaus Misgeld i senaste numret (6) av Signum en ledare om centralstyrningen – om ”centrum och periferi”- inom katolska kyrkan, som är bland det bästa jag någonsin läst i denna tidskrift.

Ledaren handlar om den fråga jag anser vara katolska kyrkans viktigaste. Om hur ”världslig centralism sedan länge nästlat sig in i kyrkligt tänkande.”

Lyssna på detta

”Och i själva verket har den katolska kyrkan väl knappast velat tillämpa subsidiaritetsprincipen på de egna beslutsgångarna utan endast på ordningsstrukturer i världsligt socialt och politiskt liv. ”

Eller detta

”Då kan det återigen vara nyttigt att ta del av organisationsteori som skiljer mellan makt och auktoritet. Makten handlar om det faktiska övervinnandet av motstånd. Auktoritet handlar om vägledning, där den vägledde ändå självständigt tar ställning. Det är då egentligen den underställde som delegerar uppåt, genom att visa förtroende, alltså genom att acceptera auktoritet och därmed ledning. Förutsättningen – kontrollen, om man så vill – ligger i en gemensam värdegrund som är den verkliga styrfunktionen. ”

Eller slutklämmen

”Trons förkunnare måste förstå att det förtroende som de möter hos de troende är en gåva från dem. Utan denna gåva kan den auktoritet som givits av Gud åt kyrkans ämbete inte verka och bli till en förändrande kraft. ”

Hela artikeln på 3 sidor ljuder klockrent på varenda rad! En genomträngande och så välformulerad text att sanningen framstår som självlysande.

Läs den och läs om den och sprid den.

http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3802

// Irène

I föregående nr (7-8 ) av Katolskt Magasin delar prästen Anders Piltz med sig av sina synpunkter på encyklikan Humanae Vitae med anledning av det i år är 40 år sedan den kungjordes.

http://www.katolsktmagasin.se/Specialmappar_inte_i_menyen/Manadens_artiklar/

I detta nr av Magasinet (nr 9) delar läkaren Lena Blomgren med sig av sina synpunkter på Anders Piltz synpunkter.

Efter att ha tagit del av bådas inlägg tar jag fasta på följande yttrande av Anders Piltz

”Det kan, för det första, inte råda något tvivel om att påven, som är Petrusämbetets förvaltare, har ett klart uppdrag att yttra sig i tros- och moralfrågor, att tillämpa evangeliet i varje ny tid.”

Min reflexion blir då så här. ”Att yttra sig ” som påve är en sak, men därifrån till att påven / kyrkan kräver att ha monopol på tolkningsföreträde inom livets ALLA områden är en HELT annan sak.

Är det så givet att det är kyrkan – i detta fall Anders Piltz som präst i Sverige – som har den bästa förutsättningen att för andra människor tala om hur ”evangeliet ska tillämpas” just i tredje världen, just i vår tid, just med tanke på preventivmedel.?

Läs läkaren Lena Blomgrens kommentar och döm själva.

// Irène

******************************************************************************************************************

Olyckliga konsekvenser av Humanae Vitae?

Anders Piltz skriver i förra numret av KM om Humanae Vitae att rätt läst så inbjuder den att leva i Bergspredikans anda, fel läst så får den olyckliga konsekvenser. Tyvärr tror jag att Humanae Vitae för många människor medfört det senare. Jag ska ge ett exempel.

Jag har arbetat som kirurg några korta perioder i olika fattiga länder och patienterna på sjukhusen där kan nog oftast karakteriseras som ”dessa mina minsta”, och i Bergspredikans anda är det dem som Kyrkan ska skydda och hjälpa mest. På ett litet katolskt sjukhus på afrikanska landsbygden blev jag ombedd av ordenssystrarna att ta hand om ett par för ”rådgivning”. Jag förstod inte varför, de borde själva kunna göra det bättre med sina kunskaper om de lokala förhållandena. Det visade sig att mannen var HIV-positiv, han hade besökt prostituerade när han hade arbetat på annan ort en längre tid. Frun var HIV-negativ, de hade flera små barn. Paret ville fortsätta leva tillsammans.

Det finns bara ett kristet och barmhärtigt svar på deras problem. Kondom. Rätt använd skulle då frun inte bli smittad, hon skulle inte heller bli gravid och skulle därmed alltmer kunna bidra till familjens försörjning när mannen så småningom blev sjukare. Här fanns ingen tillgång till bromsmediciner.

Många ordenssystrar och präster som jag samtalat med har arbetat enligt denna barmhärtighetsprincip. Men både på det här sjukhuset och på andra spred sig ryktet uppåt i hierarkin att sådan rådgivning förekom. Och Vatikanen har utövat påtryckningar på de lokala biskoparna, och spritt dokument med dåligt underbyggda påståenden om att HIV-viruset kan passera genom kondomen (kardinal Trujillo 2003). Vi välutbildade i väst kan skratta åt såna galenskaper men det kan inte biskopar, präster och ordenssystrar i fattiga länder som är mer beroende av stöd uppifrån den kyrkliga hierarkin, framför allt ekonomiskt. Alltså var det mer lämpligt att jag som ”gästarbetare” fick ta hand om rådgivningen.

Många kvinnor, inte bara i fattiga länder, har inget att säja till om när deras partner vill ha sex. Att då förespråka naturlig familjeplanering är ett hån. Icke-aborterande preventivmedel är en Guds gåva på samma sätt som vaccinationer och penicillin. Det kan hjälpa familjerna att få en lagom stor barnaskara, där flera av barnen överlever och där också kvinnorna kan utbilda sig och bidra till en bättre framtid för sin familj.

Vi katoliker behöver återvända till Bergspredikans anda. I media definieras katoliker ofta som sådana som är emot preventivmedel, skilsmässa, homosexualitet mm, och tyvärr verkar det som om många katoliker nöjer sig med denna inskränkta bild av vad katolsk tro är.

Men är inte Bergspredikans anda mer krävande än så, nämligen att man ska älska sin nästa som sig själv? Och då måste man tvinga sig att se vad ens ställningstagande får för konsekvenser för medmänniskorna, framför allt för ”dessa mina minsta”. Hur många av dem som är emot preventivmedel har tex själva tagit hand om en döende i AIDS eller adopterat ett föräldralöst barn?

Kyrkans ledning har tidigare erkänt misstag och bett om förlåtelse för dessa. Kanske är det nu dags att ödmjukt utvärdera vad Humanae Vitae haft för konsekvenser för de svagaste. ”Barmhärtighet begär jag, inte offer”.

Lena Blomgren

Överläkare, Kir klin, Södersjukhuset

 Läs Gert Gelottes krönika i dagens GP  om kristdemokraterna och könsneutal lagstiftning

 ”Fruktade Göran Hägglund verkligen för barns trygghet om homosexuella tillåts gifta sig vore det ett tungt argument, värt respekt, även från oss som inte instämmer. Men situationen blir minst sagt märklig när Hägglund inte själv tycks instämma. ”

 ”Och om striden enbart gäller ett ord utan identifierbart innehåll, vad är det då striden egentligen handlar om?”

 Läs mer
http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=122&a=442146

// Irène

”Vi är eniga om vi vill vara eniga”

Under denna paroll anordnar Gert Gelotte tillsammans med Håkan Jerrhage, katolsk fängelsepräst i Göteborg och Daniel Pauchard, diakon vid Johannesgården i Göteborg en

EKUMENISK VALLFÄRD TILL VARNHEMS  KLOSTERKYRKA

Lördag 30 augusti 11.30

För mer information gå in på Stiftets hemsida

// Irène

Vänner,

Veckans nummer av The Tablet innehåller två (minst) mycket tänkvärda artiklar. I den ena förklarar kardinal Walter Kasper att kvinnliga präster och biskopar är ett absolut hinder för kristen enhet. (kvinnor har aldrig varit präster och biskopar och kan därför inte blir det, argumenterar han) I den andra skriver Gary Macy, professor i teologi vid Santa Clara-universitetet i Kalifornien, om kvinnliga biskopar i katolska kyrkans historia. I varje fall kvinnor som till alla funktioner varit biskopar. Mest iögonfallande är abedissan i Las Huelgas (Spanien) vars biskopliga funktioner (även utanför klostret och över manliga präster) varade i 700 år innan de i slutet av 1800-talet upphävdes av påven Pius IX.

Om den som fungerar som biskop även är biskop kan naturligtvis ifrågasättas. Men var fanns kyrkan i Las Huelgas under 700 år om biskopen därstädes inte var biskop?

Gert Gelotte

Vänner!

Roy Bourgeois, katolsk präst och ordensman i USA, har medverkat vid prästvigning av en kvinna. Det är ett modigt steg som kommer att kosta honom mycket – med största sannolikhet exkomunicering och uteslutning från prästämbetet. Bourgeois är en känd fredsaktivist och har länge argumenterat för kvinnors rätt till lika behandling med män i kyrkan. Så här motiverar han sitt beslut:

 “I would have a problem sleeping at night in the future if I didn’t put my body where my words are.” På svenska: ”Jag skulle ha svårt att sova på natten om jag inte placerade min kropp där mina ord är.”

Roy Bourgeois beslut kommer, som sagt, att få följder. Han går före – och kommer att få betala priset för det. Men fler torde följa. Att upprätthålla katolska kyrkans apartheidsystem mellan män och kvinnor är absurt. Jag tror att fler och fler kommer att upptäcka detta och dra konsekvenserna.

En av de första kvinnliga katolska prästerna, Patricia Fresen, har jämfört situationen i kyrkan med situationen i Sydafrika före apartheidregimens fall. Hon kom till sist fram till att det är en plikt att vägra medverka till orätt genom att hålla tyst och ingenting göra.

Via länkarna här nedan kan du läsa mer. 

Gert Gelotte

Om prästvigningen:

http://ncronline3.org/drupal/?q=node/1565 

Roy Bourgeois predikan vid prästvigningen:

http://ncronline3.org/drupal/?q=node/1567 

Och om situationen i stort:

http://ncronline3.org/drupal/?q=node/1568