Abort är inte en enkel fråga om logik

Vänner,

Påven har hållit ett vackert formulerat tal om vårt ansvar för livet:

http://www.catholicculture.org/culture/library/view.cfm?recnum=10324

Vad jag förstår tar han bestämt och absolut avstånd från abort i varje situation och under alla omständigheter. Det kan man göra om man nöjer sig med ett logiskt resonemang. Och det gör påven, även om han sympatiskt nog använder formuleringen ”livets kultur” i stället för företrädarens ”dödens kultur”.

Men jag saknar något väsentligt i påvens tal – en tanke som börjar sin resa i verkligheten och inte i ideologin. Aborter finns, vare sig de är lagliga eller olagliga, medicinskt säkra eller livsfarliga. Hur hanterar vi den verkligheten – från våldtagna tolvåringar till kvinnor som helt enkelt inte vill och som, oavsett hur man ser på abort, har rätt till liv och självbestämmande. Alltså hur hanterar vi abortproblematiken i praktiken. Att göra det i teorin är väldigt enkelt. Det är bara att välja en utgångspunkt och sedan dra slutsatser. Men så ser livet inte ut.

I påvens tal saknar jag också en reflektion över varför kvinnor (och män) beslutar sig för abort. Det kanske vanligaste skälet genom historien och runtom i världen är skam över att bryta en social norm och rädsla för att bli utstött ur familj och samhälle. För detta har kyrkan ett mycket stort ansvar. Hur hanterar vi det?  Vad gör vi för att ingen skall behöva välja abort för att inte bli utstött och försatt i en omöjlig social och ekonomisk situation?

Ingen blir gravid för nöjet att få genomgå abort. Vad kan vi som kyrka göra för att minska anledningarna till att kvinnor (och män) ändå väljer abort i stället för glädjen att bli föräldrar? Och vad kan vi, bör vi, göra när ett beslut om abort ändå är ett faktum?

Vad säger ni? Vore det inte intressant höra eller läsa hur påven resonerar om abort utifrån andra utgångspunkter än de allra enklaste?

Gert Gelotte