”Så blev påven Franciskus den globala erans idol”

Läs Ulla Gudmundsons  utmärkta artikel om Franciskus 1-åriga pontifikat i dagens DN

”Franciskus stil är perfekt för ett globalt och samtidigt personfixerat mediesamhälle. Gesterna de första dagarna – vägran att åka limousin, vägran att bära röda skor och guldring, vägran att flytta in i den påvliga våningen – markerade kontrasten mellan en folklig påve och 1500-talshovet Vatikanen.”

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/sa-blev-paven-franciskus-den-globala-erans-idol/

// Irène

PS Som ”född” (o)svensk katolik är jag mer nöjd med den ORÄDDE och FRISPRÅKIGE  argentinske och katolskt    ”födde” påven  Franciskus än med den svenske RÄDDHÅGADE konvertiten biskop Anders.

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 svar på ”Så blev påven Franciskus den globala erans idol”

  1. Gert Gelotte skriver:

    Vänner,

    det är ett vackert men ofullständigt porträtt Ulla Gudmundson tecknar av påven Franciskus. Kanske till och med lite idylliserande.
    Att han reformerar kurian och betonar evangeliet före lagen är alldeles utmärkt. Men kyrkans reformbehov går mycket längre än så.
    Vad gäller den viktigaste reformen – kvinnors likställdhet med männen i kyrkan – tycks Franciskus precis lika reaktionär som sina föregångare, fast hans ordval är mera sympatiskt.
    Och så vill jag gärna veta vad Franciskus tänker göra med föregångarens gryningsräd mot de amerikanska ordenssystrarna och exkomuniceringen av Roy Bourgeois – för att ta några praktiska exempel som lackmusstest på verklig reformvilja.

    Gert

  2. Irene Nordgren skriver:

    Gert

    Jag är själv förvånad att jag är så positivt inställd till Franciskus med undantag av hans traditionella inställning till kvinnors roll inom kyrkan. Där är han lika hjärntvättad som alla andra vatikanmän.

    Jag tänker att ändra kurs på en atlantångare tar tid. För mig ligger skillnaden mellan kaptenen Benediktus och kaptenen Franciskus i själva VILJEAKTEN. B16 hade ingen ambition till kursändring men det tycks ändå Franciskus ha bla genom att tillåta frispråkighet från biskopar och kardinaler som kräver frispråkighet.

    ”Kardinal Lehmann: Lokalkyrkorna ofta fega gentemot Rom. Den tyske kardinalen pläderar för ett mer självmedvetet uppträdande gentemot kyrkoledningen.” ”Vi beklagar oss över Roms för stora makt. Men Rom är så starkt för att vi är så svaga. ” ”Franciskus också uppmuntrat katolska kyrkan i Tyskland till mer mod. ”

    // Irène

  3. Gert Gelotte skriver:

    Irène,

    det är möjligt att Franciskus öppnar för en diskussion som kan leda till reformer senare, dock knappast under hans eget pontifikat,
    Men jag tiden är knapp.

    Gert

  4. Ulla Gudmundson skriver:

    Hej!
    Jag håller inte med dig Gert om att jag tecknar ett idylliserande porträtt av Franciscus i DN. Jag påpekar tvärtom att en del av den positiva bild vi har är mediadramaturgi. Jag delar, och lyfter fram, kritiken från reformkatoliker betr hans kvinnosyn och hans, hittills, brist på kraft när det gäller att rota ut kulturen kring sexuella övergrepp. Innebörden av artikelns sista mening är just att han inte åstadkommit så mycket konkret, utan snarare lagt en grund för framtida förändringar.

    Jag ger honom the benefit of the doubt, eftersom det bara gått ett år av hans pontifikat. De feministiska katolska teologer jag talat med hoppas att hans lyhördhet och öppenhet för att ta in nya insikter – om man ska tro Vallely, som du ju också tycks ha förtroende för, så är det ju det han själv gjort under sitt liv – ska leda till att han också börjar lyssna till vad kvinnor i kyrkan – och då inte bara de som är tillfreds med läget som det är utan också de kritiska, som sedan 40 år arbetar på en ny katolsk antropologi – ska få en chans att tala själva och bli lyssnade till.
    Franciscus är som jag ser honom en politisk pragmatiker, som vill ha alla falanger i kyrkan med på reformtåget (om det är möjligt är en annan sak, här är jag själv skeptisk). Han har en gammaldags, stereotyp syn på kvinnor, men ”politiskt” inser han sannolikt att något måste göras. Är man optimist kan man hoppas på att det handlar om ”listen, discern, decide”, dvs hans mönster (som någon beskrev för mig som ignatianskt), dvs att han tar god tid på sig, lyssnar på många och funderar innan han fattar beslut.

    Jag skrev faktiskt till honom efter att han till Vatikanradion, Ekot och SVT uttryckt sig positivt om mina ”intressanta idéer om hur Vatikanen kan öppnas för kvinnor”, och uttryckte förhoppningen att han skulle ta sig tid att träffa några av de intelligenta och modiga (adjektiven valda med omsorg) kvinnliga katolska teologer som sedan många år arbetar för en katolsk antropologi som utgår från människan, inte från kön som definierande kategori. Jag påpekade (på haltande spanska) att slutdokumentet från CELAM-mötet i Aparecida, ett papper som han själv spelade en framträdande roll i att redigera, går in på både kvinnor och män som subkategorier av kategorin människa, och på könsroller som föränderliga. En lätt övertolkning av dokumentet, men ett försök att så ett frö.

    Jag tror, för att citera John Allen (han sa det om Joseph Ratzinger), att Franciscus förtjänar att bli ”respectfully listened to and respectfully challenged”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *