Martha och Gert Heizer vid en mässa 2010

Som reformkatolik häruppe vid norra Ishavet konstaterar jag att frågan om exkommunikationen av Martha Heizer har TYDLIGGJORT att det inte bara inom katolska kyrkan råder spänningar mellan olika kyrkliga grupperingar utan också inom de  olika  inomkatolska Wir sind Kirche rörelserna.

Personligen känner jag mig mest hemma inom den österrikiska grenen av Wir sind Kirche.

ORF (Österrikes statliga TV- och radiobolag) rapporterar

Wir sind Kirche (i Österrike) konstaterar att exkommunikationen och dess metoder inte på något sätt motsvarar en modern rättspraxis utan framstår som medeltida.

Ledningen för Wir sind Kirche fastställde i tisdags att exkommunikationen var en oproportionerlig sanktion och kräver att kyrkoledningen tar  tillbaka den.

Ingen bestrider att exkommunikationen har utlöst en mängd diskussioner också inom Wir sind Kirche. Martha Heizer väckte själv frågan i styrelsen om fortsatt förtroende och fick den fortsatt  bekräftad och kvarstannar trots exkommunikationen som ordförande för Wir sind Kirche. (min övers)

http://religion.orf.at/stories/2651995/

Konstaterar att  norska grenen av Wir sind Kirche är alldeles för biskopligt domesticerad för min katolska reformsmak och tonfall och innehåll i dess egna uttalande om exkommunikationen  motsvarar inte de krav jag har på en inomkatolsk reformrörelse.  Utomordentligt SORGLIGT  och PINSAMT uttalande för att komma från en reformrörelse.

http://ogsavierkirken.no/?p=824

Inte heller det nu gemensamma nordiska uttalandet motsvarar  de förväntningar jag har på en reformrörelse och som medlem i  i VÄKS reserverar jag mig här och nu.

http://ogsavierkirken.no/?p=842

Pinsamt att en gemensam nordisk katolsk reformröst inte ifrågasätter proportionen mellan brott och straff  utan uttrycker ”tacksamhet att Martha Heizer vill avgå som ordförande.”   Ett påstående som istället  indirekt bekräftar att straffet  är adekvat.

// Irène

PS ORF  bekräftar inte att Martha Heizer vill avgå som ordförande.  Och även om hon skulle göra det kommer jag inte att uttrycka  ”tacksamhet”  över detta utan tolka  det som en tragisk konsekvens av den institutionella katolska hierarkins  kvarvarande  och plågsamma maktmissbruk.