På debattsidan i DAGEN skriver ”Febe Lann, undersköterska och teol kand, katolik ” om familjesynoden, äktenskap, eukaristi och barmhärtighet.
Febe Lanns reflexioner om barmhärtighet och huruvida katolska kyrkan ”är för lagisk” går inte av för hackor.
För att illustrera hur hon tänker tar Febe Lann fram Svampboken som exempel och skriver
”Låt mig ta ett annat exempel: Ponera att en vän, som gillar champinjoner, har plockat några vita svampar; jag ser att några är vit flugsvamp. Ska jag då säga ifrån ”Stopp, ät inte flugsvampen!” Eller är det paragrafrytteri? Är jag, måhända, barmhärtig om jag i stället säger ”Svampboken rekommenderar inte de där vita skivlingarna; men om du känner att det är rätt för dig, så vill jag inte lägga mig i”? Vad är barmhärtigt? Tvivelsutan är det, i slutändan, vännen som själv väljer vad som äts; men om jag bejakar ett livsfarligt val, så är jag allt annat än barmhärtig.”
Katolska kyrkans tro står fast
PS Vad säger Stiftets chefsideolog Anders Piltz – som själv ändrat uppfattning
En oförlåtlig synd?
– till en så LÄRAKTIG konvertit som Febe Lann som nu likt en papegoja fortsätter att upprepa vad prästerna en gång lärt henne att säga.
För att fullt ut värdesätta Febe Lanns reflexioner krävs kanske att man som Yvonne Maria Werner är professor på Historiska institutionen i Lund.
Werner skriver i kommentatorsfältet i DAGEN
”Ett utomordentligt välskrivet inlägg!!! Som katolik måste man stå på den katolska lärans fasta grund. Kyrkan är inte en politisk organisation som anpassar sig till tidens trender utan en gudomlig gemenskap rotad i evigheten!”
Irène, vänner,
ja tänk så enkelt allt blir om man tror att bibelord kan ryckas ur sitt historiska och ideologiska sammanhang.
Det mest entydiga förbudet i bibeln är ”du skall icke dräpa”. Ändå är det ont om radikalpacifister i kyrkan. Livet är fullt av situationer där man inte kan välja mellan ett enkelt rätt och ett lika enkelt fel. Vanligen får vi försöka finna det som är mest rätt eller minst fel. Ibland kan det vara mer rätt att döda än att låta bli.
Jesu förbud mot skilsmässa och omgifte kan förefalla glasklart. Men glasklart är det bara om det rycks ur sitt sammanhang.
På Jesu tid fanns ingen skilsmässa. Däremot hade män rätt att förskjuta sina hustrur. Kvinnor saknade motsvarande rättighet.
Någon entydig regel eller lag som reglerade när en man kunde förskjuta en kvinna fanns inte. Olika judiska lärde hade varierade uppfattningar om detta – från sexuell otrohet till att en annan kvinna var mera till mannens behag. Alltså gällde manligt godtycke.
Detta godtycke avspeglar kvinnans ställning i det judiska samhället på Jesu tid. En kvinna var alltid någon mans egendom. En far kunde sälja sin dotter för att reglera en skuld. En ”respektabel” kvinna kunde inte lämna sitt hem utan att vara beslöjad och ledsagad av en manlig släkting. En kvinna var helt beroende av att tillhöra en mans hushåll – sin fars, sina bröders, sin makes, sina söners. Ensam, utan att ingå i ett hushåll, var hon skyddslös och hade mycket svårt att försörja sig.
En man som försköt sin hustru ställde henne alltså på gatan, utan skydd och utan social tillhörighet. Hon förlorade allt, inklusive sin heder och sitt anseende.
Det är detta godtyckliga manliga förtryck av kvinnor Jesus förbjuder. Någon möjlighet att ta ställning till det vi idag menar med skilsmässa hade Jesus inte eftersom något sådant inte existerade på hans tid.
Vi måste alltså tänka själva och göra bästa möjliga av livets komplikationer. Nästan alla som gifter sig vill att det skall vara hela livet (skulle jag tro). Att det inte alltid blir så vet vi. Att då,i stället för att gå skilda vägar, fortsätta plåga varandra för ett bibelords skull är inte meningsfullt.
Moralregler är till för människorna inte människorna för moralreglerna.
Och om vi godtar skilsmässor finns givetvis ingen anledning att motsätta sig omgifte. Det finns ingen poäng i att ålägga människor att leva som monument över ett misslyckande.
Gert
PS. Om någon undrar varifrån jag hämtat de historiska fakta jag åberopar (slutsatserna är förstås mina egna) så är det i första hand från ”Jesus an historical aproximation” av den spanske prästen och teologiprofessorn José A Pegola, utbildad vid Gregoriana och det påvliga bibelinstitutet i Rom samt vid École biblique i Jerusalem. Pegola är professor vid teologifaktulteten i San Sebastian och har tidigare varit generalvikarie i stiftet San Sebastian. Han har forskat om den historiske Jesus i mer än 30 år.
DS
Vänner,
Jose A Pagola heter han och inget annat.
Gert
Gert
Måste vara en ytterst intressant teolog eftersom han haft Troskongregationen på sig, blivit frikänd men inte fått Imprimatur.
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/boost-ravasi-cdf-verdict-book
http://iglesiadescalza.blogspot.se/2011/02/vatican-opens-process-against.html
Imprimaturböcker vet vi ju är ointressanta och bortkastad tid att läsa.
Fn läser jag kurs ”Den historiske Jesus” på Teologiska Högskolan. Såååååååå intressant att lära sig skilja på vad som hör till den historiske judiske Jesus och vad som inte hör till honom.
Den KONTEXTUELLA tolkning du nu lyfter fram omkullkastar ju med rätta mycket av katolskt teologiskt sätt att tänka kring skilsmässor.
Jesus var ju faktiskt inte katolik fast många katolska präster och lekmän kan få omgivningen att tro så.
// Irène
Det här är typiskt för de mest fundamentalistiska värdekonservativa kristna, man jämför något man själv tycker illa om t.ex. om man ska få välja att använda preventivmedel, med något som bevisligen är farligt t.ex vit flugsvamp och hoppas att den finten ska gå bra.
Anneli