Vänner,
jag snabböversätter ett stycke ur National Catholic Reporter och bifogar en länk till hela texten på engelska
”Påven Franciskus har överraskande föreslagit att lutheraner gifta med katoliker personligen kan avgöra om de kan ta emot kommunionen i katolska kyrkan. Han sa att det inte är hans uppgift att ge sådana personer tillstånd utan att uppmuntra dem att lyssna till vad Gud säger om deras situation.
I ett känsloladdat besök i Roms evangelisk lutherska kyrka på söndagseftermiddagen efterlyste påven också ”försonad mångfald” mellan kristna samfund samt sa att båda sidor måste be varandra om förlåtelse för förföljelser i historien.”
Jag tror det ät vist att inte dra några slutsatser av detta utan att avvakta vad påvens uttalanden får för praktiska konsekvenser. Men som ord är det revolutionärt och hoppingivande.
Gert Gelotte
Vänner,
här är en översättning av det svar påven gav vid sitt besök i den lutherska kyrkan i Rom. Översättningen är gjord av Ulf Jonsson SJ:
”Påvens svar:
Det är ingen lätt fråga att svara på. Särskilt inte i närvaro av en lärd teolog som kardinal Kasper. Då känner jag mig rädd.
Vi minns och vi imiterar vad Herren Jesus själv gjorde. Herrens måltid är det framtida målet i det himmelska Jerusalem, det är det yttersta. Men så länge vi ännu är på väg här i världen… Jag vet inte hur jag ska besvara Er fråga. Jag ställer mig själv den frågan. Att dela Herrens måltid. Rör det sig om målet för vår vandring eller rör det sig om en vägkost som vi delar tillsammans under vägen? Jag överlåter den frågan åt teologerna. Det stämmer förvisso i en bemärkelse att det inte längre finns några skillnader mellan oss när vi delar måltiden, att vi har en gemensam lära. Men jag frågar mig inte desto mindre: Har vi inte samma dop? Och om vi har samma dop, då måste vi vandra vägen tillsammans. Och Ni båda har ett djupt gemensamt vittnesbörd på er väg genom äktenskapet, den gemensamma kärleken, troheten och tron.
Vi har samma dop. När Ni känner ”Jag är en syndare” och när er man går till prästen och säger ”Jag är en syndare” och får Guds förlåtelse genom absolutionen av prästen, då lever ni ur samma dopets källa. Ni går en gemensam väg. Och det ska ni också lära er barn, oavsett om det sker på ett lutherskt eller ett katolskt uttryckssätt. Men det är samma sak.
Men hur är det då med frågan? Med Herrens måltid? Det finns frågor som man bara kan besvara genom att gå in i sig själv, i ett allvarligt samvete, teologiska frågor som man måste besvara själv.
”Detta är min kropp. Detta är mitt blod. Gör detta till min åminnelse.” Så sade Herren. Det är en färdkost som stärker oss på vägen.
Jag hade en nära vän som var biskop i episkopalkyrkan, han var 48 år gammal, gift och hade två barn. Och han hade också detta problem, för hans fru och barn var katoliker. Han följde med dem till den katolska kyrkan på söndagarna och sedan gick han till sin egen församling och firade gudstjänst där. Han var en evangelisk pastor. Det var ett steg mot delaktigheten i Herrens måltid.
Er fråga kan jag bara besvara genom att ge tillbaka frågan till Er. Tillsammans med er man får Ni fråga er hur ni kan vandra tillsammans på vägen. Det är ett problem som var och en själv måste finna ett svar på.
En pastor och god vän sade till: ”Men vi tror att Herren är närvarande. Han är närvarande! Och ni tror också att Han är närvarande. Men vari består då skillnaden?” Ja, det finns olika förklaringar, olika tolkningar… Livet är större än förklaringarna och tolkningarna! Tänk alltid på dopet. En tro, ett dop, en Herre, så säger Paulus till oss. Och dra Era konsekvenser ur det. Jag för min del skulle aldrig våga ge tillstånd att handla på det sättet, det skulle överskrida min kompetens. En tro, ett dop, en Herre. Be till Herren och gå vägen framåt. Mer än så kan jag inte säga.”