På söndag reser min vän broder Björn (Lund) ner till klostret i Lyon för ett år i enskildhet med studier i ekosofi och med en ateljé där han kan utveckla sitt måleri. Och på söndag är det ett år sedan jag och Björn körde ner till Paris för att ställa ut på fabrique 222 dvs hos dominikanerna på Rue Saint Honoré. Det var modigt av Björn att ställa ut med en katolsk visionare som jag. Och modigt av broder Eric m.fl. att låta mig tala fritt på vernissagen. Jag kan gott bjuda på en del lustigheter som utspelade sig. Eller åtminstone en sådan.



Att tala inför en publik som bor i dessa hotta kvarter och bland en intellektuell elit ..och göra detta på franska… är inte det lättaste. Och den gode Björn hade månader innan talat om för mig att i dessa kretsar är man inte personlig. Det är nämligen låg standard s.a.s. enligt fransmän. Talar man om sin konst (vilket var det vi båda skulle göra) så säger man ”jag har en teori”. Detta skapade en black out i mig för hur ska jag ha en teori om mina bilder?
Alltså…typ denna bild som är tusch på plexi. Jag bestämde mig att inget säga till Björn utan göra vad som göras kan: be alive, be true….Je suis suedoise! (jag är svenska). Och dessutom ofta pinsamt spontan.
Det var ganska mycket folk på vernissagen och med oss var en dominikansk poet som skulle läsa sin dikt (fransman…det tog cirka en halvtimme). Därefter Björn som på utmärkt franska höll ett anförande comme il faut (som det sig bör). När min tur var inne, visste jag att jag skulle börja gråta efter ett tag. För varför inte? Är inte vägen fram till staffliet en väg av uttömmande av Självet och ett inväntande. Är det inte G-ds gåva till mig att jag får denna möjlighet i mitt liv? Vandra, kämpa, misslyckas och sedan njuta.

Att G-d får plats i mig och i mina penseldrag när jag har tömt mig själv på mina föreställningar. Är inte den tomma vita duken lik en första dag i Skapelseberättelsen? Intet fanns. Bara den buktande spända vita ytan. Den första morgonen den första dagen. Jag misslyckas för det mesta. Jag övermålar. Men trots ideliga misslyckanden så har i min värld G-d aldrig svikit mig. Inte där i Måleriet. Även i den misslyckade processen. Så jag sa som det var. Bakom mig stod Björn och jag hörde min väns fötter byta plats, allt snabbare. När tårarna kom kunde jag knappt skönja priorn Eric som bänkat sig allra längst fram.

Hur det gick? Det blev hur fint som helst. En svenska är en svenska och det är alldeles okey. Det är till och med så att den franska ”eliten” också bär hjärtan …som bara är hjärtan.
Så om du läser detta Björn må din vistelse i Lyon o la Tourette bli en välsignelse för dig och ditt måleri och din förståelse av vad världen nu behöver.
ps: visst är sista bilden lite kul?

Inlägget är läst och godkänt av broder Björn // shalom salam pax -Agneta Sofiadotter