När det gäller inflytandet på den tidiga kristendomen från andra grupper än judarna, tenderar katoliker att reagera på ett sätt som gör att jag tänker på John Cleese i Life of Brian. Ni vet scenen där han ska elda på sin judiska motståndsgrupp genom att fråga vad romarna egentligen gjort för dem? Det hela slutar med veritabel minneslek där medlemmarna kommer på det ena efter det andra som romarna faktiskt bidragit med och Cleese irriterat säger ja,ja, men förutom…
Dagens katoliker, lärda såväl som mindre lärda, verkar fullkomligt okunniga om och ointresserade av hur lika människorna runt medelhavet i mångt och mycket tänkte under antiken. Men så har det inte alltid varit, jag hittade i Signums arkiv en alldeles utmärkt artikel skriven av Anders Piltz, där han bl.a. nämner samspelet mellan olika folkgrupper.
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=26
Jag har tidigare skrivit om de antika gudarnas/gudinnornas, kungarnas och hjältarnas märkliga avelser och att Bibelns berättelse om Bebådelsen framstår som tämligen ”normal” i sitt sammanhang. Ett exempel jag tagit upp är Danaë och guldregnet, där prinsessan Danaë blir gravid med Jupiter genom ett guldregn.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Dana%C3%AB
Men det finns faktiskt myter som ligger närmare NT:s Bebådelse och som är intressanta eftersom de handlar om Roms kungar. Detta med tanke på att Messias ju betyder kung och det var en sådan Gamla testamentets judar väntade på.
I John Norths Roman Religion behandlas ett par berättelser kring två betydelsefulla gestalter i Roms historia. I en version om Romulus födelse och också i en om Servius Tullius, den sjätte kungen av Rom berättas om en jungfru som blev mirakulöst havande genom en gnista eller en magisk fallos när hon arbetade vid härden.
I en annan berättelse är det krigsguden Mars som avlar Romulus och Remus med vestalen Rhea Silvia.
Även i Egypten figurerar en magisk fallos i myten om Osiris och Isis. Gudinnan Isis med sonen Horus i knät bör för övrigt vara förebilden för framställningarna av Maria och Jesusbarnet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Myten_om_Osiris_och_Isis
Varför då denna fokusering på jungfrudom och sexuell avhållsamhet? I alla fall när det gäller Rom så ansågs jungfrur leva i ständig beredskap att kommunicera med gudomen och då blir det fullt begripligt. Gissningsvis trodde fler än romarna så och det är kanske förklaringen till att kravet på celibat levt kvar så länge i kristendomen för de som har som uppgift att vara särskilt öppna för Gud, nämligen präster och systrar.
Frågan är, måste Katolska kyrkan fortfarande vara så romersk?
/Anneli Magnusson
Anneli
Romersk-katolska kyrkans kejsare …. jag menar påve kallas ju till och med Pontifex Maximus
”Titeln pontifex maximus gavs till påve-ämbetet av de kristnade romerska kejsarna. Påve på latin är än idag pontifex maximus och kan ses som den sista kvarlevande titeln från det gamla romerska riket.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Pontifex_maximus
// Irène
Irène,
Ja den titeln är ju det tydligaste exemplet på romersk påverkan på kristendomen! Att de kristna valde att överta den rakt av från romarna säger en del om vilka ambitioner man hade och har fortsatt att ha. Påvarna kom ju långt fram i tiden från de mest inflytelserika italienska släkterna.
”The Pontifex was not simply a priest. He had both political and religious authority. It is not clear which of the two came first or had the most importance. In practice, particularly during the late Republic, the office of Pontifex Maximus was generally held by a member of a politically prominent family. It was a coveted position mainly for the great prestige it conferred on the holder; Julius Caesar became pontifex in 73 BC and pontifex maximus in 63 BC.”
http://en.wikipedia.org/wiki/Pontifex_Maximus
/Anneli