Biskop Anders

I början på 2006 formulerade jag nedanstående fråga till Dig  i Katolskt Magasins (o2/06) frågespalt ”Våga fråga” där Du som biskop besvarade läsarnas frågor.

Jag citerar mig själv

”I Katolska kyrkans katekes beskrivs hur samvetet bland annat genom att tolka tidens tecken, sin egen erfarenhet och med den helige Andes bistånd blir högsta instans som människor måste lyssna och hålla sig till. Kyrkan går så långt att hon till och med uppmanar till civil olydnad om ”samhällsmyndigheternas föreskrifter” går emot den enskildes samvete. Här har lydnad och lojalitet mot samvetet första prioritet.
Hur ser biskopen på frågan om lojalitet och lydnad inom kyrkan respektive samvetets yttrandefrihet, det vill säga på inomkyrklig fri, öppen, självkritisk och offentlig debatt? ”

Jag saxar ur Ditt svar som Du då för drygt 3 år sedan gav mig och läsarna.

”Tack för din intressanta fråga som berör ett av de viktigaste ämnena i vår nutida kyrkliga situation.  Först gäller det förstås att se vad samvetet egentligen är.  ”Gaudium et Spes” säger: ” I djupet av sitt medvetande upptäcker människan en lag, som hon inte ger sig själv, en lag som hon dock är förpliktad att lyda. Dess röst manar henne ständigt att göra det goda och undvika det onda…..
Människan har alltså en lag som av Gud är inskriven i hennes hjärta….
Samvetet är människans hemligaste centrum och helgedom, där hon är ensam med Gud och där hans röst gör sig hörd” (nr 16).
Samvetet är ett ”sam-vetande” med Gud, en total öppenhet för hans röst och ingivelse. Ingenstans är vi så mycket oss själva som där. När människan i sitt sam-vetande med Gud verkligen kommit fram till ett ställningstagande, är hon skyldig att följa samvetets röst, kosta vad det kosta vill.”

Jag har tagit Dig på orden biskop Anders.

Med vänliga hälsningar

 Irène Nordgren