Gert funderar kring modernism som egentligen är ett ganska abstrakt begrepp o Samuel påpekar ofta att vi ska ha tillit till vår tro. En reformrörelse utan tro o tillit mellan de troende… vad denna tro än må vara… lär bli en återupprepning av många andra förnyelseförsök (tänker med fasa på politiska ungdomsgrupper jag var med i). Förr eller senare stagnerar nästan alla reformrörelser på grund av brist på både tro och menar jag: tillit till de övriga troende. Vad var det då som kristendomen hade som fick en sådan enorm genomslagskraft? Kristendomen var verkligen en reformrörelse. Jo se… den hade något verkligt viktigt : 12 lärjungar som visste att de kunde lita på varandra. Finns äkta tillit och dessutom i vårt fall en tro på Gud finns det plats för olikheter o omtänksamhet om varandra och frihet från egocentricitet o makt.
Hur gör vi då något ”nytt”?
Vågar vi fråga oss detta… det närliggande … nämligen det vi anklagar RKK för kanske vi ”modernister” själva gestaltar, om vi inte ser upp. Om så är fallet lär inget bli nytt under solen särskilt länge. Gert ord ”modernism” måste när det gäller kristendom gå samman med Samuels uppfodrande ord ”tillit”.
Tillit till varandra. Att aldrig utesluta aldrig kränka aldrig exkludera… för om vi så gör …är vi lika dem som bannlyser ex. a videntus. Att kyrkan har kunnat prestera det ofattbara ”A Videntus” … är makalöst … o är långt ifrån Jesus som umgicks med den tidens ”AVidentus”.
Jesus umgicks med dem som reformrörelsen/kyrkan senare skulle bränna på bål o bannlysa o straffa med olika medel (oäkta barn utanför kyrkogården ex). Om vi tappar greppet o börjar mista förtroendet för varandras begåvningar o goda vilja att följa Jesu ständiga reformmission så är det inte längre intressant med reformrörelse, anser jag. Vi bör vara varse detta och försöka vara medvetna om att när förtroendet faller kryper egots maktanspråk in på arenan. Alltså … hur göra nytt? Hur plocka upp manteln? Och låta manteln sitta kvar…så att vi inte sitter där med en ny maktkänslig variant.
Begär jag det omöjliga? Varför inte… när vi önskar det vi önskar. Vi är inte enbart teoretiker … vi bör vara det vi troligen är : sårbara i Kristus. Jag är ex. en överkänslig variant o jag är nog inte ensam.
Bara en sådan ”liten sak” som hur vi tilltalar varandra här på bloggen är ett exempel. Antingen tilltalar man någon o lämnar det öppet för andra att också dela tankar eller så sluter man det… vissa säger ”vänner” vilket är bra,”alla” är bra och ”broder o syster” är bra då det för tankarna till kristendom. Hoppas detta inte uppfattas skriva-på-näsan-moralism utan som något värt att tänka på. Det är därför jag skriver det… en ”småsak” att tänka över/om /på. Fler än jag har nog lagt märke till detta med tilltalen som inkluderande eller exkluderande. Eller? En småsak tycker ni kanske men det tycker inte jag.
Tankar? Eller är jag omöjlig att förstå? Det kan jag välan inte vara…
er Agneta
Det har blivit något fel…
Går inte att skriva inlägg o man måste ge namn etc för att göra inlägg.
Har någon kluddat med inställningar?
Agneta
Nu har jag två ggr skrivit mitt inlägg o jag kan bara lägga in rubriken som ni ser.
Vet någon vad som händer?
Irene, du har skrivit väldigt många inlägg per dag… har du märkt något eller har du gjort något?
Krister?
Agneta
Det verkar det ha blivit tomt, när Agneta skrev inlägget!?
Jag ser som administratör inget konstigt innifrån lådan.
Och jag har inte gjort något, varken som någon ”moderation”
eller annat, utom att jag skriver detta inne i ditt inlägg.
Försök igen Agneta, eller eposta mig så publicerar jag ditt
inlägg. Samt tar bort denna kommentar.
God Stilla vecka till dig och oss alla Skribenter och Läsare/Skrivare!
Krister
Krister,
Nu gick det an, men det är via en annan dator. Datorn i ateljen hade och kanske har bestående knäpp i huvudet…
Agneta
Agneta,
Jag blev så glad åt ditt inlägg! Skönt att du fick in det praktiskt (och du måste vara inloggad
med för- och efternamn för att skriva inlägg – med endast förnamn kan du bara skriva in kommentarer).
Men framförallt gillade jag VAD du skrev och vill instämma i dina reflektioner och den självkritik i hur vi bör vara vara mot varandra, oss själva och alla andra, för att bli, vara och uppfattas av vår omgivning som de ”förändrare” vi vill vara. Sedan må vi kalla oss reformvänner eller modernister; då har beteckningen inte större betydelse tycker jag.
God morgon!
Krister
Syster Agneta och alla andra syskon i Herren.
Agneta: ”Om vi tappar greppet o börjar mista förtroendet för varandras begåvningar o goda vilja att följa Jesu ständiga reformmission så är det inte längre intressant med reformrörelse, anser jag.”
”Jesu ständiga reformmission” är ett genialt uttryck. Det uppfordrar oss till oupphörlig reform, men säger också att reformrörelsen inte kan förespråka vilken reform som helst; Jesus är vår rörelses namn, det namn vi har gemensamt. Det namn som gör att vi känner igen varandra mitt i allt främlingsskap.
Mest främmande för Jesus torde nihilism vara: ”Nihilism (från latinets nihil; ingenting) är en filosofisk position som argumenterar för att existensen är utan objektiv mening eller intrinsikalt värde. Nihilister anser generellt att moral inte existerar, alltså finns inga moraliska värden med vilka man kan upprätthålla en regel eller logiskt föredra en handling framför en annan.
Nihilister som argumenterar för att det inte finns någon objektiv moral kan hävda att existensen inte har någon intrinsikal högre mening eller mål. De kan också hävda att det inte finns något rationellt bevis eller argument för att en högre makt eller skapare skulle existera, samt att om en högre makt skulle existera så har mänskligheten ändå ingen moralisk skyldighet att avguda den.”
Ur sådan syn följer antitesen till allt vad Jesus står för: han ger sitt liv i kärlek till Gud och människor.
Yehoshua uppenbarar vem Gud är. Han är ”Jahve räddar” vilken i sig förenar varande och blivande, livets odödliga hemlighet och existensens ständiga föränderlighet, han som givits namnet Människosonen. I honom är alla människor givna högsta möjliga status som Guds barn.
Vad gäller rationella argument för en högre makt ger oss kosmologin och kvantfysiken allt tyngre ammunition. Nu senast har primtalens mysterium visat sig ha direkt bäring på de kvanta atomens energinivåer rör sig med; det finns en djup samhörighet mellan matematikens bäst bevarade hemlighet (Riemannhypotesen) och materiens innersta väsen: det finns både en kosmisk kod och en biologisk.
Para detta med det faktum att Bibeln avslöjade hur universum föddes i ljus och livet i kod långt innan vetenskapen gjorde sina upptäckter så framstår en gudomlig, intelligent skaparmakt som mer än sannolik.
Lägg därtill det sätt biologin bekräftar den antropiska principen (som säger att vi lever i en värld designad för oss) med hjälp av en serie upptäckter av hominider på den evolutionära tröskeln till mänsklighet, Homo floresiensis exv. Såväl liv som intelligens och humanitet är naturliga följder av de egenskaper som ligger förborgade i naturlagarna alltsedan begynnelsen. Evolutionen har en av skaparmakten given potential, en laggiven riktning.
Den gudomliga urbildens ethos är ursprunglig och tack vare Jesus möjlig för människan att realisera.
Jordelivet är allt annat än en transitsträcka ty det riktiga livet som älskande Gud och varandra börjar här.
Samuel.
Alla-h o Samuel,
Angående en biologisk kod och det där med att en fjärils vingslag skapar jordbävning i Japan. När man förstår detta med att minsta lilla struktur o verklighet ger respons och att det lilla inte är mindre än det största så blir det viktigare än allt annat … att vara uppmärksam o därmed delaktig i ”ske din vilja”.
”Fjärilarnas färger är knutna till fjällen och utgörs av dels pigmentfärger, dels strukturfärger.
Strukturfärgerna, t.ex. de skimrande färgerna hos blåvingar och guldvingar, uppkommer genom reflexion.
Därför uppfattas de olika av betraktaren beroende på hur ljuset faller på vingarna. Färger och färgteckningar fungerar som signaler både till artfränder och till andra djur. Hos dagflygande fjärilar spelar färgerna en viktig roll vid val av partner och då de ska hävda sitt revir. Hos många fjärilar är färgteckningarna också viktiga i kampen för att lättare undkomma rovdjur. Vingarna hos nattaktiva fjärilar (och vingundersidorna hos dagfjärilar) är t.ex. ofta kamouflagefärgade för att undgå upptäckt under dagens vila. Ögonformiga teckningar på vingar som snabbt visas för att skrämma bort angripare är också vanligt. Fjärilar som innehåller giftiga eller illasmakande ämnen talar ofta om detta för eventuella rovdjur genom att vara tecknade i rött eller orange i kombination med svart. Andra fjärilar har utvecklat mycket snarlika färgteckningar trots att de inte är giftiga – de luras istället.”
Jag har arbetat 10 år med barn som är nära döden eller varit det, som själavårdande bildterapeut. När barnet är nära döden eller vill tala om den dyker fjärilar upp. Kubler-Ross hade samma erfarenhet o beskrev det som en bild över själen. Jag minns också att det berättats för mig att på en vägg intill gaskamrarna i koncentrationelägren hade människor ritat just det: fjärilar.
Jag tror att andlighet märks genom graden av ödmjukhet.
Agneta
Och bara för att jag skrev detta menar jag inte att jag är det! Ödmjuk dvs. Men jag är i den åldern då ödmjuka människor är dem jag skulle vilja bli vän med. Av den enkla anledningen att jag behöver det o att det ger frid. Men då dessa är tämligen sällsynta hänvisas jag ofta till naturen.
Vad tänker Du eller Ni?
Agneta.
Innebär ödmjukhet att sälja ut sina övertygelser för en postmodern grynvälling?
Vad har postmodernism att erbjuda?
“A worldview characterized by the belief that truth doesn’t exist in any objective sense but is created rather than discovered.”… Truth is “created by the specific culture and exists only in that culture. Therefore, any system or statement that tries to communicate truth is a power play, an effort to dominate other cultures.”
Wikipedia/Criticism of postmodernism
Vad är sanning? Finns alls någon sanning?
Om vi förflyttar oss till en av den mänskliga existensens mest abstrakta utsiktspunkter finner vi att den fysiska existensen är avhängig en oavhängigt existerande skaparmakt. Ju mer vi får veta om världen desto tydligare syns en designande kraft från första ögonblicket, genom tiden och in i nuet. Att vara skapad är att vara given en fundamental identitet. Vi har alla ett gemensamt tema med variationer. Temat heter människa. Vårt öde är att ställa frågor till tillvaron, att söka sanning.
Vilken sanning har postmodernismens ateistiska nihilism att erbjuda? Något annat än antiintellektualism, en radikal förtvivlan som leder till nietzscheansk fascism? Är inte kärnpunkterna hos Nietzsche att ”Gud är död”, att en ”högre människa” legitimeras av en ”högre moral” och att människans grundinstinkt är viljan till makt?
Som sagt, vad innebär ödmjukhet i den här situationen?
Samuel.
Det är väl bättre att arbeta för o driva igenom reformer om man bär ödmjukhet inom sig än att man håller sig fast vid sina konstateranden.
”Vårt öde är att ställa frågor till tillvaron, att söka sanning.”
Det är när vi slutar ställa frågor till tillvaron som maktbegär uppstår.
Agneta
Agneta.
De reformer vi står för är inte godtyckligt valda; de bygger på vissa ”konstateranden” som vi gemensamt håller för sanningar. Det är dessa som håller oss samman.
Om nu någon kommer med nya teser, dogmatiska utsagor, som raserar den gemensamma grunden, måste det vara legitimt att debattera dessa, i annat fall har vi ju blivit det auktoritära påvedöme vi angriper. Är det inte argumentets tyngd som ska få fälla avgörandet när var sak ska bedömas på sina egna meriter?
Det kan aldrig bli fråga om att låta en persons godtycke diktera vad resten ska tycka. Om vi tar med oss ateistisk nihilism i båten förlorar vi all reformatorisk trovärdighet och projektet kapsejsar.
Samuel.
Broder Samuel… Alla-h,
Jag tror vi talar lite förbi varandra o säkert är det jag som varit otydlig.
Men låt mig försöka bemöta dig, Samuel utifrån dina tankar här ovan. Ditt svar fick mig på lite nya tankevägar. Få se om jag blir begriplig för dig.
Det finns vissa konstateranden typ ”Jesus är Guds Son” o det är ett mkt tydligt konstaterande o som i sig skapat ofrid mellan kristna, muslimer o judar. En del människor får inom sig en bild av detta tydliga konstaterande, eller hur? Vissa ser universum, andra ser en farbror vid ett gästabud med son vid sin sida o en tredje ser en triangel. Andra människor ser inget alls utan hör orden som ord o konstaterar utifrån orden att detta är en sanning.
Bara detta hur vi mottager ett konstaterande är intressant. Vissa ser aldrig bilder (gör du?) andra ser bara bilder (det gör jag). Några svävar mellan ord o bild. Lyckliga dem!
Om du säger mig ”designande kraft från första ögonblicket, genom tiden och in i nuet.” så hör jag orden men de försvinner med en otidlig hastighet i mitt huvud o istället ser jag en fjäril. Den designade fjärilen … o så tänker jag att det är symbolen för själen… så är mina associationsbanor. I bild obs. Fjärilscitatet ovan var så underbart rikt att jag får vara tacksam om jag fått den bilden. ObSERVERA SAMUEL: när jag hör detta konstaterande exempelvis ”Jesus är Guds son” så väljer jag i en otidlig hastighet att göra mig av med orden o sedan skapa en positiv eller negativ bild. Jag vet inte ens med säkerhet om det är jag själv som skapar det. Det kommer som drömmen. Oanmäld. Naket. Varför positivt eller negativt? Vet ej o det går svindlande otidligt fort.
Jag vet inte hur mkt teologin har sysslat med detta eller rättare sagt religionspsykologin o egentligen är det inte heller religionspsykologi utan det är nåt oerhört tvärvetenskapligt som inbegriper konst-fysik-psykologi-medicin-teologi.
Detta ställer frågan kommer vi någonsin kunna förhålla oss till samma sanning?
Bara det faktum att vissa är bildmänniskor o andra ordmänniskor kommer alltid att ställa till problem eller för att uttrycka det mer positivt: vara utmanande.
Det är hur vi förhåller oss till varandra i en reformerande process som är det verkligt viktiga.
Vi vet vad som är godhet o vi vet det dubbla kärleksbudet. Det räcker för ett ständigt pågående reformarbete.
Vi vet så lite. Det är verkligen viktigt med ödmjukhet. Så jag menar igen : Jag tror att andlighet märks genom graden av ödmjukhet.
Och utifrån det perspektivet finner jag det intressant med reformer… i annat fall egentligen inte.
Kan en bildmänniska verkligen förstå en ordmänniska? Det är en intressant fråga tycker jag.
Eftersom jag är en människa där allt sagt kommer i bild så blir jag jättemärklig inombords om jag ska föreställa mig en människa där allt sagt kommer som bokstäver (vilket iof också blir till bild…eller?).
Tänker att om den personen o jag står framför varandra så är det kanske dömt till tystnad. Eller missförstånd. Ordmänniskan kan begära ”logik, tack” o bildmänniskan ser en massa grammatiska tecken flyga runt i skallen. Om vi då tillhör samma kyrka? Samma tro?
Då mycket av vår historia är baserat på den synliga realiteten o med det diverse konstateranden så är det ordmänniskan inom kyrkan som har övertaget o bildmänniskor förblir kanske deras motsats. Bilden varierar som sagt i de olika bildmänniskorna medan ordet är o förblir ett enda.
”I begynnelsen var…”
Samuel, detta är delvis nya tankar så förlåt mig mitt trevande.
Jag vet helt enkelt inte om det är möjligt med en verkligt ny kyrka utan att Gud ingriper MIRAKULÖST inom oss. Vi måste bereda vägen genom att vara tillåtande o att vi definitivt inte mkt vet. Det är inte detsamma som att ge påven makt eller att kvinnor inte få bli präster. För det kan o måste vi bekämpa … det som vår Herre aldrig sagt.
Det handlar om något djupare, som vi inte får glömma bort för gör vi det är ingenting någonting värt. Förmodligen är djupet Agape. Kunde vi ge plats åt det här …kan du tänka dig vilken annorlunda genomslagskraft??? Både helig vrede mot det onda vi vill bekämpa o ömhetens agape först för varandra …vi ett fåtal som kämpar …här. Därför är det ex. bra med Gerts eviga ”vänner”.
Det tål att tänkas o sägas, tänker jag.
Agneta