Vänner,
de svenska jesuiternas tidskrift Signum innehåller en ovanligt balanserad artikel om celibatet
http://signum.se/det-kontroversiella-celibatet/
Författaren noterar att båda sidor i debatten missbrukar sina argument. Möjligen lägger han den större skulden på motståndarna, men det kan ju bero på det egna perspektivet.
En fråga förblir dock lika obesvarad som uppenbar. Om nu celibatet i huvudsak är bra och en överväldigande majoritet av dess utövare nöjda, varför tvinga de andra?
Det finns goda skäl för celibat. Men var finns de goda skälen för celibatstvång?
Ingen vill, så vitt jag känner till, avskaffa celibatet i betydelsen frivilligt vald livsstil.
Vad det handlar om är att i respekt för människans värdighet avskaffa celibatstvånget. Observera nu vad jag skrivit. Jag har inte skrivit att celibatet är ovärdigt. Vad jag skrivit är att tvånget är ovärdigt.
Varken präster eller lekmän är den kyrkliga ledningens egendom. Följaktligen får de inte heller behandlas som sådan.
Gert Gelotte
Gert
”Om nu celibatet i huvudsak är bra och en överväldigande majoritet av dess utövare nöjda, varför tvinga de andra?”
Jag instämmer.
Vad hindrar Vatikanen att införa obligatorisk FRIVILLIGET vad celibat beträffar.
Svar: Celibatet mister sitt ALIBI dvs sin TÄCKMANTEL för olika svårigheter att gifta sig som har med personlig och sexuell läggning att göra.
// Irène
PS Jag jämför med preventivmedel. Om NFP av celibatära Vatikanmän är den i särklass bästa preventivmetoden – varför göra den till ENDA tillåtna ? Varför TVINGA alla att tycka som celibatärer ?
Svar: om artificiella preventivmedel tillåts betyder det att sex mister sitt ALIBI dvs sin TÄCKMANTEL för katolska kyrkans PORTALFÖRKUNNELSE att varje
”varje äktenskaplig akt per se skall vara öppen för att ge livet vidare”
Och enligt katolska kyrkans kretsloppstänkande är äktenskap inte tillåtet mellan samkönade par då de inte uppfyller huvudkriteriet att kunna ha sex som leder till att ”kunna ge livet vidare. ”
Gert
Min slutsats blir att om katolska kyrkan taggar ned sin uppskruvade syn på homosexualitet och börjar betrakta den som något lika naturligt som vänsterhänthet så innebär det per automatik att synen på celibat också förändras och att katolska män med homosexuell läggning inte behöver se prästyrket som en räddningsplanka.
Homosexuella män kan då välja att gifta sig och /eller bli katolska präster.
Och om katolska kyrkan dessutom taggar ned sin uppskruvade syn på kvinnors underordning (att bara kunna vara mässans åskådare och åhörare) så innebär det att det nyss nämnda också gäller för kvinnor med olika sexuell läggning.
// Irène
Förra året deltog jag i en RFSU-debatt på Pridefestivalen på temat ”Hur kan vi påverka Vatikanen?” (underförstått i frågor som rör sexualetik).
Jag skrev i min utvärdering t RFSU att jag tyckte att de nästa år kunde ordna ngt tillsammans med katolska kyrkan på temat ”Celibatet som positivt livsval”.
Mitt intryck är, och det gäller också Katolsk Vision, är att det finns en förståelse för poängen med celibatet, däremot inte för celibatKRAVET. Det är väl ungefär min ståndpunkt också, som engagerad ickekatolik.
Terry Eagleton, marxistisk brittisk litteraturkritiker, jämför i ”Reason, Faith and Revolution” – en bitsk och rolig uppgörelse med de sekulära humanisterna Hitchens och Dawkins – celibatet med en gerillasoldats avstående från familj och ett normalt liv för en högre sak.
Jag kan se poängen med att kunna koncentrera sin uppmärksamhet och sin andliga, intellektuella och emotionella kraft på ett projekt som upplevs som meningsfullt och som en kallelse.
Jag kan också se att detta är något som inte är menat för alla, att det inte finns någon absolut motsättning mellan att ha familj och att utöva prästämbetet, att det kan vara en poäng att ha den mänskliga erfarenheten och att katolska kyrkan antagligen förlorar en hel del goda andliga krafter pga celibatkravet.
Det är naturligtvis otroligt provocerande i vår tid och vårt samhälle att frivilligt avstå från att utöva sin sexualitet. Fast egentligen tror jag lydnadskravet, ex i katolska religiösa ordnar, är betydligt svårare att leva upp till än celibatkravet för de flesta människor i ett modernt, liberalt, individualistiskt samhälle. Här tror jag nya synteser behövs.
På sätt och vis avundas jag er katoliker osm ständigt måste stångas med en tradition och en struktur. Jag tor, som jag skrev t Irene, att det befordrar andligt djup och skärpa.
Ulla,
Ja, det kan nog vara så att det i omvärldens ögon kan verka konstigt att någon väljer att leva i celibat. Jag håller med dig om att om man inte har make/maka och barn så kan man fokusera på annat. Det kan vara en tillgång absolut.
Men det är under förutsättning att celibatet är frivilligt och frågan är hur många av dagens katolska präster som skulle ha valt celibat om de haft möjlighet?
Det lär vi inte få något svar på, eftersom de flesta inte vågar säga vad de tycker.
Tvånget att leva i celibat blir, som Gert påpekar, märkligt om det nu skulle vara det alla präster föredrar det. Det är lika paradoxalt som att Katolska kyrkan hävdar att Gud inte kallar kvinnor till präster, men samtidigt föbjuder kvinnor att blir präster.
Genom det talar man om för alla att man egentligen inte tror att man har rätt, men håller fast vid reglerna av helt andra skäl, t.ex. ekonomiska.
Anneli
Ulla,
jag har genom åren känt många katolska präster. Bland sekularprästerna kan jag snart inte hålla räkning på alla som offentligen misslyckats med celibatet och därför tvingats lämna prästämbetet. Flertalet av dem har varit mycket bra präster. Bland dem som blivit kvar finns både de som tycks trivas med sitt celibat och de som blivit socialt störda.
Celibatet kommer alltid att finnas som livsalternativ i katolska kyrkan eftersom ordnarna spelar en så central roll. Klosterliv förutsätter celibat.
Diskussionen gäller alltså sekularprästerna där celibatstvånget har två mycket allvarliga konsekvenser.
Dels utgör tvånget en meningslös grymhet gentemot män som inte står ut med det ofta mycket ensamma livet som sekularpräst. Ett problem som tilltar med prästbristen.
Dels snedvrider tvånget rekryteringen till prästseminarierna. Unga män som har problem med sin sexualitet och sina kontakter med kvinnor kan se prästuppgiften som en utväg. Resultatet blir sällan bra.
Till detta kommer de problem som skapas av att endast män tillåts bli präster.
Jag tror kyrkan skulle må mycket bättre om celibatstvånget avskaffades samt om män och kvinnor behandlades lika. Det vore naturligtvis en mycket stor förändring, framför allt på det kulturella planet och i kyrkans självuppfattning. Jag menar dock att denna revolution är nödvändig om inte kyrkan skall förkalkas och bli ett ritualmuseum – kul att besöka men utan betydelse utanför museiväggarna.
Gert
Pingback: Att leva i celibat en andlig nådegåva | Bengts Blogg