Vänner,
Kanske ni som jag undrar varför Helmut Schüller får hållas. Han förespråkar mycket radikala reformer, som kvinnliga präster, gifta präster, lekmannaledda mässor, homosexuella äktenskap, ändå har han varken blivit avsatt som kyrkoherde eller exkomunicerats. I en artikel i NCR förklarar han varför:
Mycket intressant läsning.
Gert Gelotte
Vänner,
Österrikisk TV sända idag 28/7 ett längre reportage om Helmut Schüllers föreläsningsturné i USA:
En bra och informativ sammanfattning.
Gert Gelotte
Under en lunch idag – under sitt Brasilienbesök-med kardinaler och biskopar betonade påve Franciskus nödvändigheten av mer inomkyrklig värme och att återgå till enkelhet och samtidigt pushade påven för kvinnor ”Utan kvinnor riskerar kyrkan att bli steril ”
http://vaticaninsider.lastampa.it/en/world-news/detail/articolo/gmg-26785/
Samtidigt som påven i Sydamerika för fram kvinnors roll så gör Helmut Schüller detsamma i Nordamerika. Det framkommer idag på hans blogg där han talar om Maria Magdalena och den avgörande roll hon hade som vittne till uppståndelsen vilket gjort henne till följeslagerska för många kvinnor och allt fler män på väg att återupptäcka kvinnans roll i kyrkan……..
http://helmutschueller.wordpress.com/2013/07/27/cleveland-maria-magdalena-und-eine-seifenkiste/
// Irène
PS De kanske borde slå följe påve Franciskus och Helmut Schüller ……..? Varför inte göra en gemensam The Catholic Tippingpoint resa ? Det röstar jag för…….
Undrar vad kardinal Burke anser om påve Franciskus som förepråkare för enkelhet ? ”Kommunistisk missuppfattning ” ?
När man talar om trollen……….
Ett huvudargument mot kvinnliga ämbetsbärare inom katolska kyrkan är att en kvinna inte kan representera mannen Jesus………vilket bara en man kan göra ……….typ kardinal Burke ……..
National Catholic Reporter skriver 26 juli om kardinal Burke som kallar katoliker ”kommunister” som fokuserar på social rättvisa istället för magnifika liturgier.
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/cardinal-burke-labels-social-justice-catholics-communists
I samband med en liturgikonferens i Rom i juni gav kardinal Burke en intervju i Zenit där Burke går till attack mot vad han kallar ” kommunistisk missuppfattning” .
”ZENIT: Some argue the liturgy is mostly about aesthetics, and not as important as, say, good works done in faith. What is your view of this argument that one often hears?
Cardinal Burke: It’s a Communist misconception. First of all, the liturgy is about Christ. It’s Christ alive in his Church, the glorious Christ coming into our midst and acting on our behalf through sacramental signs to give us the gift of eternal life to save us. It is the source of any truly charitable works we do, any good works we do. So the person whose heart is filled with charity wants to do good works will, like Mother Teresa, give his first intention to the worship of God so that when he goes to offer charity to a poor person or someone in need, it would be at the level of God Himself, and not some human level.”
http://www.zenit.org/en/articles/bringing-the-liturgy-back-to-the-real-vatican-ii
// Irène
PS Lyssna här vad kardinal anser om LCWR i intervju i aug 2012
http://www.katolskvision.se/blog/?p=7273
Kardinal Burkes sista bedrift innan han upphöjdes av påven Benedikt till högste chef för Högsta domstolen i Vatikanen 2008
http://www.katolskvision.se/blog/?p=134
Mary E Hunt ”Vatican Pitbulls Make Cardinal”
2010 Burke om påveämbetet mm
Burke beskriver indirekt påven som ”apostlarnas prins.”
”Det är inte förenligt med katolsk lära att påstå att Roms biskop bara skulle vara en av flera patriarker. Nej han har till uppgift att förena alla patriarker och olika kyrkor till en. Och det kräver en direkt och universell styrning.”
http://www.katolskvision.se/blog/?p=1374
Och missa inte detta från 2012 !
Vänner,
NCR:s rutinerade Vatikanreporter John L Allen rapporterar om vad som pågår i Vatikanen medan påven är i Brasilien. Riktigt underhållande läsning, men knappast uppbygglig:
http://ncronline.org/blogs/all-things-catholic/pot-still-boils-rome-while-francis-away
Gert Gelotte
Förälskelsens berusning o Kärlekens kraft
Det slog mig när jag svarade på Irenes inlägg om Bhutan att de flesta kristna kyrkor sällan framhäver den mänskliga kärleken som en g-domlig kraft i sig.
Vi ser bröllopskort o barndopsbilder men sällan man o kvinna hand i hand eller med blickar enbart för varandra. De där ögonkasten som går ut ur sin bild o når oss betraktare på ett underfundigt livgivande vis.
Och om dessa bilder uteblir så kanske även ”det nära” uteblir och kärlek blir en intellektuell eller teologisk fråga. Förvisso kan jag nu vara politisk korrekt o tala även om bilderna på homosexuell kärlek eller förälder-barnkärlek men det vill jag inte: alltid vara politiskt korrekt. Det räcker med att börja med man o kvinna… oavsett ålder.
Kan ni påminna er en katolsk bildvärld som förmedlar det jag talar om?
Vad är ert bildminne när det gäller det katolska?
Är det inte som mitt:
Vad tänker ni?
Är inte Kärleken g-domlig?
Läs intervju i Vatican Insider med ”befrielseteologen Leonardo Boff som påven Benedikt aldrig lyckades tämja.”
”What changes will Pope Francis bring to the Church?
“I think a lot is going to change. Francis is not just reforming the Curia, he is reforming the papacy. His insistence on being the Bishop of Rome and his decision to live in St. Martha’s House instead of the Apostolic Palace means opening up to the world. The Pope has explained that he prefers a Church that has been in accidents but continues to go out onto the road, than an asphyctic Church which stops at the door of the temple. Now the Church has become a beacon of hope not a besieged fort that is constantly at war with modernity or customs that control and regulate faith instead of facilitating it.”
http://vaticaninsider.lastampa.it/en/inquiries-and-interviews/detail/articolo/gmg-26712/
// Irène
PS Den som lever får se om mångas hopp om en mer äkta kristen och mer katolsk istället för romersk kyrka kommer att kunna infrias…….
Förutsättningarna finns ju nu när vi fått en ”kristen påve………” Obs ! ”kristen påve ” är ett citat från en KV blogg läsare…….
Bhutans 33-årige kung Jigme Khesar Namgyal Wangchuk med sin drottning Jetsun Bema
Syster Joan Chittister har varit på studiebesök i Bhutan och studerat vad ”Bruttonationallycka” innebär.
Läs hennes intryck i NCR från det lilla kungadömet inklämt mellan Indien och Kina högt uppe i Himalaya och varför världens blickar alltmer riktas dit.
”Bhutan is a country so small — fewer than 1 million people live there — that, tucked between China to the north and India to the south, it is very easy to miss. But this little country is having more and more impact on the rest of the world every day.”
”In Bhutan, the national emphasis is on sustainable development, the preservation of cultural values, the conservation of the natural environment and the establishment of good governance — governance that puts human well-being and happiness before business, productivity or rugged individualism. And it’s not mere sloganeering.”
”The theme is constant: Life is for human service, not financial profit. The citizen does what the country needs, not what globalism demands.”
”Do they have problems with all of this? Yes, they do, and they know it. They have refugee problems that arise out of citizenship responsibilities. They have technology problems that create age gaps in the family. They have issues of balance in a society that is balancing one world against another. So they are fashioning an educational system to integrate the principles of GNH into everything they teach. In order to ensure these ideals will shape their future as well as their present, they must all be faced, all be resolved.”
// Irène
PS Jag besökte själv Bhutan i höstas med en grupp under ledning av professor Antoon Geels och vi fascinerades alla av det annorlunda lilla landet där alla invånare går klädda i ”nationaldräkt” till vardags och som förstahandsalternativ vid psykiskt illamående går till astrolog istället för psykiatriker.
Med på resan var också Agneta Lagercrantz SvD som skrev så här.
”Bruttonationallycka – något att tänka på också här, kanske?”
http://blog.svd.se/idagbloggen/2013/03/20/forsta-internationella-lyckodagen/
Kolla på video om Bruttonationallycka
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bruttonationallycka
Vänner,
brittiska The Tablet innehåller ofta intressanta insändare. Denna diskuterar ovanan att snabbt kanonisera påvar:
Pope Francis has declared as saints two of his immediate predecessors, John Paul II and John XXIII (The Church in The World, 6 July). In the meantime there are many other papal candidates crowding the special track to ”sainthood” reserved for popes. This seems to be an attempt by the Vatican to copper-fasten the concept that the holiest people in the Church are popes, the ”infallible vicars of God on earth”, which in turn consolidates the power of the papacy. It may also be seen as a way of deflecting any possible criticism of these doubtlessly ”holy” men whether in life or in death.
The resignation of Benedict XVI as pope has called into question the belief that His Holiness is a pope for life; rather, he should now be seen as another office-holder in the Church, a servant of the servants of God who may be holy or otherwise. It brings up the fundamental question of whether papal sainthood is an automatic corollary of the office ex opere operato, or a product of an exceptional holy life, ex opere operantis.
This manipulation of the papacy in the modern Catholic Church by using sainthood and holiness to consolidate the power of the papacy is a retrograde step as it gives the impression that ultimate holiness is an automatic attribute of any pope and belittles the sainthood of so many ordinary faithful.”
Brendan Butler, Malahide, County Dublin
Vänner,
historien lär oss att snabba helgonförklaringar kan vara ytterst okloka. Ingen skulle idag, hoppas jag, ens överväga att helgonförklara vare sig Pius IX eller Pius X. Båda var säkerligen personligen djupt fromma, men deras helgonförklaring upphöjde dem till föredömen. Det skräckvälde dessa båda antimodernister förde i kyrkan borde ha uteslutit en sådan fadäs.
När vår tids konservativa påvar skyndar sig att helgonförklara sina lika konservativa föregångare ligger det nära till hands att, som insändarförfattaren, mistänka kyrkopolitiska avsikter.
Tiden är bästa sållet, brukar man säga. Jag tror det vore klokt att låta hundra år passera innan en saligförklaring får äga rum. Efter hundra år är förutsättningarna bättre att bedöma vad hos en människa som förblir av bestående värde för andra. Vad tycker ni?
Gert Gelotte
USA’s NCR publicerar en viktig och omfattande intervju med Helmut Schüller, färsk från trycket.
Klicka HÄR!
Krister
2 svar till ”Att evangelisera i den institutionella kykan”
Tack Krister!
En mycket viktig intervju som förtjänar att bli läst i sin helhet. Men här är ett citat som jag tycker är centralt:
”What motivates the ”Call to Disobedience”and all of this organization by priests in Austria?
The priests in Austria have realized that after we retire, our communities will be merged. The priest shortage is an urgent, desperate situation. The lay members of our communities are the ones who are building up the church. The more parishes merge, the more that priests are losing the chance to walk with members of their communities through their daily lives. This is about more than compassion. It is about companionship and solidarity with laypeople. Life is not going to get any easier, and we want to offer people the service of the church.
Our second motivation comes from the questions that have arisen out of our pastoral care of our parish communities. The church’s doctrines on divorced and remarried Catholics and same-sex couples have created a lot of pastoral problems. We need a new teaching model on sexual relations. Our teaching should concentrate on the quality of relationships, not the form. Rather than condemning remarried Catholics or same-sex couples, we should be asking: How are they living in relationship? Are they respecting one another’s dignity? We have to respect that people want to live together, that they feel responsible for one another, and that they care for one another.”
Gert
Gert, alla
Ja, intervun är så mångsidig och värd att läsa noga i alla sina delar, nästan ett brott att bara
plocka ut vissa godbitar! Men jag gör gärna det också!
– Some have claimed that the Roman Catholic church in Europe is either dying or being replaced by secularism. How do you respond to those claims?
Because of the history of reformation in Europe, the church has had to seriously engage with modern society. This doesn’t mean the church is dying. It is simply struggling with the questions of modernity. Yes, some faith communities are small, but they are very active.
We are confronting the questions, not giving in to secularism. Some want a ”contrast church” that is contrary to society. But that’s not the idea of Jesus or the Gospels. The church should go into society and share the daily lives of the people.
– Do you think Europe needs to be evangelized?
If evangelization means that the Gospel has to be brought from ”us” to ”them” and that ”they” have to accept that we [the hierarchy] have the wisdom, then I think there will not be success with the new evangelization. The first evangelization that is needed is the evangelization of the church.
—
Evangelization has to meet the people, to understand their questions, to understand changes in society, to respect that this modern society has realized a lot of originally Christian ideas, and to find again the origin of our Gospel.
If the new evangelization should become a monologue, there will be a problem. Yes, we have to preach the Gospel, but we must bring it in the language of our time. That’s not watering down the Gospel, but coming into dialogue with world about the Gospel.
– What do you think of the claim that we are living in a ”culture of death”?
The Second Vatican Council had an optimistic view of modern society. There was no talk of a culture of death. The bishops respected the successes of human society. Of course, Gaudium et Spes recognized that modern society has its darkness, chaos and conflict, but it also recognized that modern society developed the ideas about a fair and just society, about the equal participation of human beings, and the right to individual conscience. This really is the spirit of the [United Nations’] Declaration of Human Rights, and the council respected it.
Mater et Magistra made the point that the church’s position is not to look down on society and say it is dying, but rather to look at what is good in society and discuss what is problematic. The church should be a good companion to modern society. Of course, this is risky. It’s more comfortable to be in a fortress. But the way of Jesus is to go with the people wherever they are.
—
– What about the hierarchy’s claim that you are creating disunity in the church?
In these conversations, we are gathering people here who are engaged in this church. They have discussions with me and one another, and then they return to their communities and continue their work for the church. We are not driving them out of the church; we are inspiring them to continue to ask for reform. It is their church. If the bishop could see who the people are who are gathering here, they would not be afraid that we are dividing the church. I think the contrary is happening. I have had people say to me: ”I would have left, but after hearing you, I feel there is some hope in fighting for the church and its reform, so I will stay.”
– What are the first steps you would like to see the pope and the bishops take in bringing about reform?
One of the important steps would be to encourage the bishops to be with the people, not to be against them in the name of the Vatican. A key move will be to decentralize papal authority and to call the bishops to collegiality and shared responsibilities. The bishops’ synod must function like a real synod. It’s the only way to give the bishops the possibility of filling the space with new ideas. Also, laypeople must be brought into the church’s decision-making. We must put pressure on church leaders to open dialogue and to use the gifts and charisms of the faithful.
/Krister