Katolsk Vision

Amos Oz beskriver i sin självbiografi sin onkel prof. Joseph Klausner  som skrev en uppmärksammad bok om Jesus ”den judiske moralisten par excellence”. Boken väckte ont blod både hos judar som kristna. De kristna menade att han av deras Frälsare o Guds Son gjorde Jesus till en reformistisk rabbi.

Oz berättar vad Klausner sa till honom som liten pojk i Jerusalem och det kan vara tänkvärt för oss att läsa. Kom gärna med synpunkter.

”I din skola, kära barn, tror jag att de lär er avsky den där tragiske o underbare juden, men jag hoppas verkligen inte att de lär er att spotta varje gång ni går förbi hans bild eller hans kors. När du blir äldre ska du läsa Nya Testamentet  vad än lärarna säger, o då ska du upptäcka att denne man var kött av vårt kött o märg av vår märg, han var en sorts undergörande judisk pietist, o fastän han i sanning var en drömmare som saknade all form av politisk insikt har han ändå sin plats i ett panteon av framstående judar, vid sidan av Baruch Spinoza, som också blev exkommunicerad.

En sak ska du veta; de som fördömer mig är gårdagens judar, dessa trångsynta o ineffektiva maskar. Och för att inte bli som de måste du, mitt kära barn läsa goda böcker, läsa,läsa om o läsa igen! Vet du förresten vilken enorm skillnad det är mellan ordet ”förlossare” på icke-judiska språk o vårt ord ”messias”? Messias är helt enkelt någon som blivit smord med olja: alla präster eller kungar i Bibeln är en messias, o det hebreiska ordet ”messias” är ett alltigenom prosaiskt o vardagligt ord, nära besläktat med ordet för ansiktskräm- vilket inte är fallet i de icke-judiska språken, där messias kallas förlossare eller frälsare”

Jag vill inte provocera er läsare men jag tycker detta är intressant o boken i sig ”En berättelse om kärlek o mörker” är att rekommedera. Skriven av en författare som är en förgrundsgestalt för Fred Nu-Rörelsen i Israel.

Varför inte våga diskutera detta även om hjärtan hoppar ur led?

Agneta

Vänner,

på Seglora smedjas hemsida fann jag följande mycket tänkvärda citat från den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu:

”If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor.”

En smula fritt översatt blir det:

Om du ställer dig neutral inför orättvisor har du vald förtryckarens sida.

Många katoliker, uppfattar jag, ser orättvisorna i kyrkan, diskrimineringen av kvinnor, förtrycket av homosexuella, men väljer att förhålla sig neutrala för att slippa bråk. Men det är en problematisk ståndpunkt eftersom den medför att diskrimineringen och förtrycket kan fortsätta relativt ostört.

Vad tycker ni, kan man förhålla sig neutral inför diskriminering och förtryck?

Gert Gelotte

Vänner,

Webbtidningen Iglesia Descalza har publicerat en intressant artikel med uttalanden av Helmut Schüller, initiativtagare till det österrikiska kyrkoherdeupproret. Här är några smakprov där Schüller talar om behovet av reformer:

”Dissatisfaction has reached the core, including even the most loyal tiers who go to church every Sunday,”

”We are waiting with interest. We don’t want to be rudely impatient, but there will have to be signs soon,” confides Schüller, because otherwise there may be a negative effect.

”If this hope remains disappointed, two things are going to happen: many will leave the Church and those who still want change will certainly become hardened,” he asserts.

http://iglesiadescalza.blogspot.se/2013/04/helmut-schuller-election-of-francis-was.html

Gert Gelotte

Vänner,

kyrkans makthavare från stiftsbiskopar till Vatikanens män tror att de kan kväsa den inomkyrkliga kritiken med avståndstaganden och exkomuniceringar. Men då befinner de sig på fel slagfält. Det är inte kritiker som fortfarande tar kyrkan på allvar som hotar kyrkans existens. Det gör däremot likgiltigheten och det välförtjänta gycklet:

http://www.irishcentral.com/story/ent/manhattan_diary/vatican-corrects-infallible-pope-atheists-will-still-burn-in-hell-208987111.html

Gert Gelotte

Helmut Schüller ger sig i sommar av till USA på  en turné för att sprida sitt budskap om kyrkliga reformer.

”Today, he leads a practical movement that recognizes the Holy Spirit among the laity and the necessity of reforming church governance.”

New York City • Boston • Philadelphia • Baltimore • Washington, DC • Chicago • Cleveland • Detroit • Cincinnati • Denver • San Diego • Los Angeles • Portland, OR • Seattle • Long Island, NY

http://www.catholictippingpoint.org/

// Irène

PS En riktig ”evangeliseringsturné”   med andra ord och med start  i kardinal Dolans New York den 16 juli ………

Förhoppningsvis är sig inte det katolska USA likt efter att Helmut Schüller där fått utmana kardinal Dolans krav på tolkningsföreträde och stärka de nationella  reformrörelser som kardinal Dolan inte vill låtsas om att de finns ……..

http://americanweilsociety.org/about_weil

http://www.ekosofi.se/durel/

Apropå att vara kristen utan kyrka och i efterskalvet av Husbykravallerna.

Återkom  igår från  en reträtt i  Rögle kloster utanför Lund utifrån den franska filosofen Simone Weil med Bernard Durel OP  som reträttledare.

http://www.roglekloster.se/gasthem

 Simone Weil har alltsedan hon 1943 dog – endast 34 år gammal – ständigt på nytt blivit uppmärksammad och blivit till inspirationskälla för många filosofer, författare och vanliga människor.

Kanske är det symptomatiskt att Simone Weil på svenska Wikipedia presenteras  på 1 enda rad.

”Simone Weil, född 3 februari 1909 i Paris, död 24 augusti i Ashford i England, var en fransk filosof och mystiker av judisk börd. Weil har fått en krater på Venus uppkallad efter sig.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Simone_Weil

Desto mer finns på engelska Wikipedia.

http://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Weil

 Mycket har skrivits och sagts om  den mångfacetterade och komplicerade människan Simone Weil.

I samband med 100-årsdagen av Simone Weils födelse 3 februari 2009  fanns denna understreckare i SvD

http://www.svd.se/kultur/understrecket/filosofi-med-kroppen-som-insats_2412667.svd<!–[if gte mso 9]> 12.00 <![endif]–>

Jag vill här  särskilt lyfta fram hennes  reflexioner  om rotlöshet, sin kallelse att verka för rättvisa och för tankens absoluta frihet samt att vara kristen utanför kyrkan.

Simone Weil talar inte bara om den rotlöshet som drabbar människor som geografiskt blir immigranter i främmande länder utan hon talar även om ”arbetslöshetens rotlöshet som en rotlöshet i dubbel potens.”

Kort före sin död 1943 skiver hon i ”Att slå rot ”

” Att slå rot är kanske det viktigaste och kanske det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera. En människa har en rot när hon äger verklig, aktiv och naturlig livsgemenskap med ett kollektiv som värnar om vissa skatter ur det förflutna och vissa aningar om framtiden. Att gemenskapen är naturlig betyder att den är en automatisk följd av sådana faktorer som hemorten, börd, yrke och omgivning. Varje människa behöver många rötter. Hon behöver få ta emot nästan hela sitt moraliska, intellektuella och andliga liv från en omgivning där hon naturligt hör hemma. ”

Det har gått 70 år sedan Simone Weil i samma bok skriver

”Genom krigets inverkan har rotlöshetens sjukdom i hela Europa förvärrats till den grad att man har all orsak att förfäras. ”

Orden har tyvärr fortfarande lika stor aktualitet i dagens Europa men inte förrän den dubbla rotlöshetens sjukdom  även blir synlig i svenska förorter kanske även nu svenska politiker manas att söka botemedel som inte bara tar bort symptomen utan även åtgärdar orsakerna.

Mycket av det  Simone Weil stod för är det lätt att hålla med om och det som mest tilldrar sig mitt intresse  är hennes patos för rättvisa, för den fria tankens rätt att komma till uttryck i ord – om än inte i vilka   handlingar som helst – och hennes val att som kristen formellt inte vilja tillhöra någon kyrklig institution.

För att beskriva RÄTTVISA citerar Simone Weil i boken ”Väntan på Gud” en hinduisk helig skrift

” Rättvisan är härskarnas härskare. Därför finns det ingenting som står över rättvisan. Den som inte har någon makt kan genom rättvisan bli jämbördig med den mäktige, på samma sätt som genom en kunglig förordning.”

Om den fria tanken och om kyrkan – ur samma bok

”Tankens speciella arbetssätt fordrar fullständig frihet, en frihet, som också innebär rätten att förneka vad det vara månde, men ingen maktställning. ”

”Kristendomen bör, eftersom den är katolsk, omfatta alla slags kallelser utan undantag. Således även Kyrkan. I mina ögon är dock kristendomen katolsk principiellt, men inte i praktiken. ”

Enligt Bernard Durel lät Simone Weil döpa sig av en väninna strax före sin död…..

// Irène

PS Jag vill rikta ett varmt tack till alla systrar på Rögle kloster för deras gästfrihet som jag vet betyder oändligt mycket för såväl troende som sökande människor i Sverige.

Jag vill även tacka Sven Volk Jovinge som organiserat reträtten och Bernard Durel som reträttledare som höll i föredrag och meditation.

Att katolska kyrkan är ”katolsk principiellt men inte i praktiken” fick jag dock tyvärr åter bevis för under reträtten om just Simone Weil.

Under de mässor i Rögle katolska kloster som hölls under reträtten med 26 kristna systrar och bröder var det endast de 6 av oss som formellt tillhörde katolska kyrkan som hade ”legal”  möjlighet att gå  till kommunion……..

Dvs övriga systrar och bröder bjöds in till vår I PRINCIP gemensamma nattvardsmåltid genom att först markera ett utanförskap med att lägga höger arm på vänster axel….

Jag tvingades bli vittne och åhörare till hur en för mig tidigare helt okänd kvinnlig präst inom svenska kyrkan efter mässan vänder sig till mig och berättar att detta får bli ”sista gången hon deltar i en katolsk nattvardsgudstjänst. Det är alltför förödmjukande och smärtsamt att utsättas för att nekas nattvard….. ”

Innan jag avreser från Rögle kloster vänder jag mig till den på  samma dag nyutnämnda priorinnan syster Celine för att vidareförmedla den känsla av vanmakt som grep tag i mig av den kvinnliga prästens ord.

Skulle det vara möjligt att inför nästa års tvärkyrkliga reträtt  försöka få dispens av biskop Anders för en tvärkyrklig nattvardsgemenskap ?

Nej och åter nej.

”En sådan dispensansökan låg inte inom ramen för den nya priorinnans första prioritet.”

Detta raljanta sätt att svara  kastar nu en mörk skugga över reträtten …….och kanske riskerar jag att ”inte få plats” på nästa års reträtt ………

Väl hemkommen kommer minnen  över mig  hur jag som katolsk tonåring 1963  deltog i invigningen av det första katolska klostret i Sverige efter reformationen. Att Karmelitklostret  för den kvinnliga grenen av karmelitorden i Glumslöv var en liten sensation i Sverige förstod jag av kommentarerna från bla ortsbefolkning mfl som tilläts rundvandring i klostret i samband med invigningen och där vi några katolska ungdomar uppsnappade spontana reaktioner av förundran, nyfikenhet, intresse men också rädsla.

http://www.karmel.se/nunnorna.htm

Jag är uppvuxen i en tid då jag fått möta många fördomar mot katolicism i Sverige samtidigt som jag i den katolska folkskola där jag gick på 50-talet fick möta oerhört många fördomar mot Luther och den svenska kyrkan. Jag uppfostrades till att att aldrig sätta min fot i en protestantisk kyrka. Luther framställdes som en demon, som den onde själv för oss katolska barn. Ja all protestantism var av ondo som man skulle ta kraftigt avstånd ifrån vilket bla skulle manifesteras genom att aldrig delta i ”protestantiska mässor.” Att delta i svenska kyrkans nattvard var en fullständigt lika absurd som otänkbar tanke.

Mycket har hänt i världen inklusive Sverige under den senaste 50-årsperioden vad beträffar ömsesidig respekt och närmande mellan katolska och protestantiska kyrkor och samfund.

Min vän pater Erwin Bischofberger SJ skriver i ”För att världen skall leva ”

”Tillträdet till Herrens bord förutsätter inte en viss begåvning. Inbjudan går till alla. ”

Jag tolkar hans  ord som att ingen människa med sitt intellekt kan förstå eukaristins mysterium …….

Erwin Bischoberger skriver

”Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda , är vi –fast många – en enda kropp, för alla får vi del  av ett och samma bröd. ”

På annat ställe skriver EB

”Brödet har blivit ett enda utav många korn och är fördenskull en symbol för kyrkans enhet. Även vinet kan betraktas som en bild av enheten : Utav många druvor har vinet blivit till.”

”Efter uppståndelsen upphörde apostlarna att delta i offerkulten i templet. För dem var det omöjligt, templets förlåt hade rämnat, det vill säga templet var tomt. För lärjungarna var det sanna templet inte längre en bestämd byggnad av sten, vilket det förblev för judarna –fram till templets förstörelse några årtionden senare –utan Herren själv framstod som det nya templet. Det var nattvarden som intog templets plats: Kristus är det sanna offret.”

”Fram emot år 100 var skilsmässan ett faktum. Det var inte längre möjligt att i synagogan tolka skrifterna som utsagor om Jesus. Därmed stod synagogan och kyrkan åtskilda bredvid varandra. Kyrkan hade slutgiltigt blivit en självständig enhet.”

Så långt Erwin Bishofberger.

Men mycket återstår samtidigt att arbeta för. Ingen har för mig betytt mer i Sverige för att överbrygga klyftan mellan olika kristna systrar och bröder än  Gunnel Vallquist -en kvinnlig budbärare  i min egen samtid som skriver i ”Vad väntar vi på ?”

” Att sitta till bords med Jesus. Jag frapperades också allt starkare av den situation som möter i evangeliet : dels att det var just Jesu måltidsgemenskap med ”utomstående” som fariséer och skriftlärda chockerades av, dels att Jesus själv inte krävde några utförligare renlighetsföreskrifter av människor för att etablera gemenskap med dem. Det föreföll mig otroligt att han skulle ha ”kuggat” några av våra troende kristna idag : vi kan alla gemensamt formulera bra mycket mer om honom än den första kristna församlingen kunde! Vad som därutöver skiljer oss, lär knappast kunna skilja oss från honom. ”

När boken kom ut bad jag Gunnel Vallquist att skriva ett bibelord till mig i boken

Det blev 2 Kor 3:17

”Herren, det är Anden och där Herrens Ande är, där är frihet .”

Tillsammans med Gert Gelotte skrev jag nedanstående  artikel i Dagen för 5 år sedan som tyvärr ständigt går att återanvända

http://www.dagen.se/opinion/debatt/varfor-inte-nattvard-med-alla-kristna-/

Ur Jackie Jakubowski’s bok ”Spår av lamed”

”Elie Wiesel berättar i ett av sina självbiografiska verk om en kväll i Auschwitz. På apellplatsen hade en liten judisk pojke hängts i galgen. Han vägde så lite att kroppens tyngd inte räckte till för snaran skulle kväva honom snabbt. Så han hängde länge, länge, innan han kvävdes till slut o dog. Var finns G-d? frågade en medfånge. Se där, svarade Elie Wiesel, där de hängt honom.

Den Messias som Edith Stein trodde på skulle, om han hade kommit tillbaka den gången, ha delat hennes öde. Och de som skulle ha korsfäst honom andra gången – gasat ihjäl o bränt – skulle ha varit människor som döpts i hans namn o inte så sällan gick i kyrkan på söndagarna.

Vad gör en påve- eller vilken annan kristen- av denna insikt? Hur ska kristendomen hantera det faktum att Förintelsen inte hade varit möjlig utan århundraden av kyrkans antisemitism, utan inkvisation, utan Luthers antijudiska utfall? Inte heller utan den kroatiske katolske kardinalen Alojzije Stepinac även han helgonförklarad(!!!!) som i början av andra världskriget gav sitt stöd till den fascistiska Ustasja-regimen som bär ansvar för tusentals judars, serbers o romers död, eller utan den katolske prästen Josef Tiso som var den nazivänliga Slovakiens president- under hans ledning infördes antijudiska raslagar o han medverkade vid deportationerna av 58000 judar till Auschwitz; 75% avde slovakiska judarna mördades.

Vilken G-d trodde Edith Stein på i en värld där den kyrka hon valde att tillhöra blundade- eller medverkade till…hängde barn?”

—————–

Ja, detta har jag tidigare undrat över när RKK vurmat för Edith Stein som vore hon en säreget ömmad klenod som född judinna men konverterad. Trots att hon valde att dö för o med sitt folk o inte ta den hand till räddning som RKK erbjöd henne. Den kyrkliga handen kunde ha sträckt ut sig ofantligt mkt mer! Den kunde ha krossat nazismen om den med en påve på tronen sagt till sina präster i hela Europa att till 100% bekämpa raslagar. Kyrkan hade kunnat tala folk till rätta. Om den velat. Nu blir Edith Stein en god liten sak att frambära. En klenod. Det känns inte bra.

När talar kyrkan om detta faktum? Hur kan katoliker undgå att inte tala om det?

Agneta

Vänner,

I morgon den amdra juni kulminerar pridefestivalen i Göteborg. Vädret är perfekt. Nåja det var perfekt när detta skrevs. Göteborg har på några år förändrats från utbredd homofobi till nästan total öppenhet. Det är en mycket glädjande utveckling. När jag för några år sedan gick med i paraden var stämningen fantastisk. Glada människor i paraden och glada människor längs gatorna. Den enda motdemonstrationen bestod av en grupp kristna med plakat och slagord på temat synd och fördömelse.

I Frankrike ägde häromdagen den första samkönade vigseln runt. Mycket går rätt väg. Då är det extra sorgligt att behöva medge att katolska kyrkan står för ett mycket hårdfört motstånd mot homosexuellas rätt till likabehandling. Demonstrationerna i Frankrike var en skam för kyrkan.

Sannolikt är en mycket stor andel katolska präster homosexuella. Att jag skriver sannolikt beror på att ingen vet med säkerhet. Homosexuella katolska präster har mycket starka skäl att stanna kvar i garderoben.

En som till sist kom ut är Gary Meier. Han berättar sin historia i National Catholic Reporter:

”I have tried over the years to reconcile my silence as a gay priest with that of the Church’s increasingly anti-gay stance. I have been unsuccessful,” Meier writes in his book Hidden Voices: Reflections of a Gay, Catholic Priest.

”I was hopeful that I could find a way to have integrity while remaining part of a hierarchy that is anti-gay — I was unsuccessful.”

http://ncronline.org/news/faith-parish/gay-catholic-priest-comes-out-uncertain-futurehttp://ncronline.org/news/faith-parish/gay-catholic-priest-comes-out-uncertain-future

Det är en sorglig historia, präglad av kyrklig förstockelse. Men också av personligt mod och en längtan efter att få vara sann.

Gert Gelotte

Vänner,

Erik Westerberg, välkänd för många i stiftet, har för Katolsk vision skrivit ett långt och mycket läsvärt inlägg om situationen i kyrkan och vårt stift.  Jag citerar klämmen:

”Att vara katolik betydde nu att ställas inför tre alternativ. Det första; att skriva på manifesten, skrivelserna, uppropen och uniformt gå med i demonstrationstågen som en svensk kristen och ofarlig version av lantlig buskis och medeltidslaiv. Det andra; att helt enkelt tiga och se hur barnen med smärta och sorg lämnar kyrkan ungefär som Katolska Aktionen i Frankrike en gång lämnat. Det tredje;  ja det var det naturligtvis att helt enkelt bli ”kristna utan kyrka”, och utföra en teologisk flygtur på ett nästan lika omöjligt sätt som humlan. Att tillsammans våga formulera en ”katolsk vision” är naturligtvis det livskraftigaste och mest traditionella av alla alternativ. Att helt enkelt vara katoliker och för åtminstone ett ögonblick lämna evangelikala och fundamentalistiska samfundsledare åt deras öde.  Att frigöra den stora katolska traditionens tro på Guds Sons människoblivande och uppståndelse från sladdrig biologism och livlös fundamentalism. Att söka spåren av Guds rike överallt där människors upprättas och kan räta på sina huvuden, i och inte minst utanför, kyrkorna. Att på allvar lära oss att nätverka med människor i och utanför kyrkorna som förstår att upprätta och befria. Att tillsammans som kyrka se, analysera och handla på de tecken som vi tillsammans kan tyda av det rike som alltid kommer att överraska oss vare sig vi är lekkvinnor/män, mystiker eller läroämbete. Till sist, att våga leva med denna överraskning och med gränserna i vår egen tydning. Först i det ögonblick då vi erkänner det provisoriska och begränsade i vår egen katolska vision och behovet av olikhet och spänning blir också Kyrkan själv ett tecken som pekar utöver sig själv. Då och först då, kommer vi alla att arbeta på att göra begreppet ”kristna utan kyrka” till en teologisk omöjlighet och till ett överflödigt sociologiskt begrepp.”

Hela Erik Westerbergs text kan ni läsa genom att klicka på länken nedan. Gör det annars missar ni något väsentligt.

Gert Gelotte

http://www.sendspace.com/file/vlkwyp

klicka vidare på ”Click here to start download from sendspace” så visas texten.

Läser   chefredaktören  för Världen idag Lukas Berggrens kommentarer om Jesusmanifestationen

”Alla får inte bestämma vilka ”bilder” av Jesus som sprids. Det är förbehållet arrangören att vaka över att den bild som förmedlas av Jesus också stämmer överens med Bibelns bild av Jesus.”

Som kronan på verket  förkunnar Lukas Berggren

”……… det intressanta är inte primärt att lyfta fram våra olika bilder av Jesus, utan att presentera Jesus Kristus, som den han verkligen är.”

http://www.dagen.se/webbdebatt/vi-bor-manifestera-bibelns-jesus/

// Irène

PS  Jag läser om meningen  ”att presentera Jesus Kristus, som den han verkligen är.”

Så fantastiskt  bra och praktiskt att veta att arrangören för Jesusmanifestationen i Sverige ställer  sig som garant för att ”presentera Jesus Kristus, som den han verkligen är.”

Och har självaste  Lukas Berggren gått i god för detta så kan man vara helt lugn och alldeles trygg.

Världen Idag  är ju  godkänd av arrangören som utställare  och eftersom  Lukas Berggren är dess chefredaktör  så  säger det sig självt  att  en mer verklighetsnära  presentation av Jesus  än den som  förmedlas via arrangören får man leta efter. …….