Enzo Bianchi fyllde nyligen 70 år och firades bl.a. med en festskrift som innehåller denna intervju med Enzo Bianchi av Amadeo Lomonaco.
Gud gör oss aldrig besvikna.
Enzo: Efter en tid hos abbé Pierre i Rouen i Frankrike, tillsammans med tiggare, f.d. legionärer, alkoholister som abbé Pierre levde med och vårdade, förstod jag att kristendom – åtminstone för mig – inte behövde vara att åstadkomma viktiga saker inom politik eller på universitet, som jag dittills trott, utan att det kunde vara något mycket enklare, också fördolt.
Jag tänkte på klosterlivet och med all min kraft har jag genomfört det
Amadeo Lomonaco: Ett annat val som har genomsyrat ditt liv har varit att förbli munk och att inte blir präst…
Enzo: Jag kände inom mig att jag ville förbli en vanlig troende. Jag tror att vi behöver visa att också någon som inte tillhör prästämbetet kan försöka leva ett liv enligt evangeliet, ett kristet liv. Jag har velat följa motströmmens väg för klosterväsendet är helt ”klerikaliserat” och består huvudsakligen av prästmunkar. Men jag vill återvända till ursprunget, till Pacomio, Basilio, Benedict, när de vanliga lekmännen utförde denna tjänst i kyrkans hjärta och för hela kyrkan, utan att därför tillhöra hierarkin.
Amadeo: Med denna inriktning börjar Bosekommuniteten ta gestalt 1965, vid Andra Vatikankonciliets slut. I början mötte kommuniteten mostånd och många hinder för att sedan erkännas till fullo
Enzo: Ja, i början när en ung man börjar leva tillsammans med andra, ute på landet, där man sjunger tidegärden, väcker det genast misstankar, särskilt när en i gruppen är protestant. Då fanns en stor oförståelse från den lokala biskopen mot oss. Men genom Guds nåd blev kardinal Pellegrino, nyss kommen från konciliet, öppen för och med erfarenhet av ekumenik, ansvarig för vår kommunitet. Han tillät oss att växa och att fördjupa våra rötter. Jag måste säga att det motstånd som vi mötte blev till en nåd för mig: det lärde mig att vi skulle förbli enkla, ödmjuka och detta är mycket viktigt. Kyrkan ska inte omedelbart godkänna nya former, den ska låta några år gå, inte bara år utan decennier – som i vårt fall – ty tiden gör urskiljningen när man ser uthålligheten, troheten hos dem som öppnar nya vägar. Det finns inget annat sätt.
Amadeo: Bose är idag en bönens fresk, mitt i kyrkans liv. Vilken kyrklig modell önskar du med utgångspunkt från påven Franciskus undervisning?
Enzo: Jag tror att påven Franciskus säger sådant som är centralt för kristendomen: en fattigare kyrka, en kyrka där de fattiga finner sin plats, en kyrka där syndare känner sig mottagna; där världens ytterområden känner sig älskade… Vi behöver denna kristna enkelhet, som är den som Jesus har lärt oss genom sitt sätt att leva, när han möter dem alla på Galileens vägar, utlämnad, utan garantier, utan försvar, då han förkunnar det glada budskapet, då han överallt sprider tilliten, tron, hoppet om det eviga livet i Gud. Detta behöver vi. Jag tror att påven Franciskus ger oss alla dessa tecken och det är något som fröjdar hjärtat.
Amadeo: Kan man säga att efter konciliets vår så öppnar han en ny vår i kyrkan?
Enzo: Ja, jag vill säga så här: jag är en särskilt lyckosam kristen. I början när jag var 20 år öppnade påven Johannes och Konciliet för en vår i kyrkan. Sedan kom perioden med genomkorsandet av öknen, prövande och tröttsamt, när mycket fördjupades. Också detta en Herrens nåd. Och sedan, vid slutet av mitt liv, redan gammal, en ny vår som får mig att sjunga ett ”Magnificat”. Jag vill t.o.m. säga att jag dör med mindre sorg när jag ser denna vår ta gestalt.
Amadeo: En del ideal som blir allt mer rådande i dagens samhälle kan ibland förändra den sanna mänskliga identiteten. Vad betyder det i själva verket att vara människa?
Enzo: Att vara människa betyder att alltmer vandra med de andra, i harmoni med andra, i rättvisa, i ömsesidigt förtroende. Att vara människa betyder slutligen att vara kristen och att vara kristen betyder att vara allt igenom människa. Den kristna vägen är en väg av förmänskligande, jag skulle t.o.m. säga den väg – vilket även historien visar – där människan mer än någon annanstans har förmänskligats och visat sin förmåga att älska. I kristendomen står kärleken i centrum eftersom Gud är kärlek.
Amadeo: Vilken skatt upptäcker man när hjärtats vishet växer med åren?
Enzo: Man upptäcker att Gud är trogen, att Gud är trogen och aldrig sviker, att vi måste sätta all vår tillit till honom. Bara av Honom kan vi hoppas att gå vidare bortom döden. Detta är mitt hopp nu: bortom döden är Han som omfamnar mig och alla dem som jag varit tillsammans med och som funnits i mitt liv. Detta hoppas jag. För detta ber jag.
Översättning: Örjan Ekman
**********************************************************************
Jättestort tack och kram ÖRJAN för din eminenta översättning av intervjun med Enzo Bianchi – min kristna favvo !
Bose kloster -där det känns att vara bland Jesu Vänner- har jag döpt till
Monastero della bouna volontà
// Irène
http://www.katolskvision.se/blog/?p=4165
http://www-1.monasterodibose.it/index.php?lang=en
