Vänner,
det mesta i den inomkatolska debatten bottnar någonstans i vad som är möjligt eller inte möjligt med hänsyn taget till uppenbarelsen och traditionen.
Vi kan bara förvalta uppenbarelsen – sägs det.
Vi kan inte bryta en obruten tradition – påstås det.
Men hur är det – egentligen?
Kyrkan har alltid i praktiken förvaltat uppenbarelsen fritt. Det vill säga valt och vrakat samt ändrat även centrala ståndpunkter när detta blivit oundvikligt. Låt mig ta ett enda exempel.
I nästan två tusen år hävdade kyrkan att dopet är bokstavligen nödvändigt för vår frälsning. Ingen odöpt kunde komma in i Guds rike. Odöpta spädbarn som ansågs belastade med arvsynd men som inte hunnit begå några egna synder var ett teologiskt problem som löstes med Limbo. En tillvaro efter döden där de varken var lyckliga eller olyckliga.
Idag tror jag det är ytterst få präster och teologer som står fast vid denna dopsyn. Den vanliga uppfattningen är att Guds nåd räcker för alla – döpta som odöpta. Som en konsekvens har dopets innebörd förändrats från en nödvändig till en symbolisk handling. En större förändring av hur vi tolkar den kristna trons absoluta kärna är svår att föreställa sig.
Vad gäller traditionen har hanteringen varit lika fri. En av de mest betydelsefulla och långlivade traditionerna i kyrkans historia är slaveriet. Kloster har drivits med slavar som arbetskraft, påvar har ägt slavar. Slaveriet som av kyrkan godkänd institution var en nästan tvåtusenårig tradition när kyrkan i slutet av 1800-talet äntligen bytte tradition – alltså långt efter det civila samhället.
Uppenbarelsen är en skatt som kyrkan (vi alla) förvaltar på bästa sätt i vår egen tid. Det är av historien bevisat felaktigt att vi skulle vara bundna av en viss tolkning eller så kallad tradition.
När det därför förefaller orimligt att hänvisa kvinnor till en underordnad ställning i kyrkan så är det för att det är orimligt. På samma sätt är det orimligt att inte justera synen på hur människor bör leva till vår tids kunskap och vår tids samhällsförhållanden. Uppenbarelsen är en inspirationskälla inte ritningen till ett ghetto.
Gert Gelotte
9 svar till ”Varför måste svenska katoliker vara mer hårt hållna av sin biskop än katoliker i andra länder ?”
Irène,
kanske tycker de allra flesta som biskopen.
Gert
Gert
Ja jag vet.
Men inte alla. När inga vittnen finns har jag träffat på en och annan kaxig katolsk präst också i vårt stift. Men varför göra livet svårt för sig när man kan göra det lätt – genom att sköta sitt och inget mer.
Att dessutom lekmännen i vårt stift är extremt auktoritetsbundna bidrar till att vår herde rätt lätt kan hålla sina får tätt intill sig.
// Irène
Irène,
jag känner också till några som gillar oss lite i det tysta. Gillar de oss offentligt riskerar de att bli av med jobbet och försörjningen. Har man ingen utbildning och ingen kunskap som är efterfrågad utanför kyrkan står mycket på spel.
Men, vem vet, kanske kan kyrkoherdeuppropet i Österrike inspirera. Är man bara tillräckligt många är makten maktlös.
Gert
Då är valet för dessa som stödjer i det tysta att antingen leva med en skamkänsla eller välja att bli lokalvårdare eller personlig assistent… hellre än att leva med skammen av feghet som kristen.
Dessutom lever vi i Sverige där man kan både få bidrag som arbetslös o bostadslös och dessutom finns socialbidrag.
Går man i Jesu efterföljd så gör man. Bekvämligheten som präst eller ordensbroder är uppenbar men definitivt inte självklar … som kristen.
Agneta (stenhård i denna sak)
Iréne, Gert och Agneta,
Vi är få katoliker i Sverige och det kan ju vara en förklaring till att kyrkan har en sådan brist på mångfald just här. Det blir lätt att man håller med den som ropar högst, allt annat kräver ju som ni konstaterat mer mod och civilkurage. Det är i alla fall en förklaring jag har hört.
Sedan undrar jag om inte Katolska kyrkan lider av den olyckliga kombinationen av en mängd regler som är mer eller mindre orimliga och svenskarnas vana att följa lagar och förordningar? Som här är tänkta att fungera praktiskt inte som höga orealistiska ideal.
I andra länder uppfattar jag det som att katolikerna mer rycker på axlarna åt sådant i kyrkans lära som för länge sedan passerat bäst före datum.
Alternativt säger ifrån som de tyskspråkiga och brittiska prästerna, systrarna och lekfolket gör.
Anneli
Vänner,
en annan förklaring kan vara att katolska kyrkan i Sverige grovt sett består av två grupper.
1. Konvertiter som flytt från Svenska kyrkan för att få raka besked och en orubbligt fast punkt i livet.
2. Invandrare för vilka kyrkan är allt som blivit kvar av hemlandet. De vill att kyrkan skall vara som de minns den.
Gert
Gert
Ser att du beskrivit sanningen i ett nötskal.
I lite utvidgad form beskev Werner Jeanrond på sin tid (9 år sedan) läget i the Tablet – i sin numera berömda artikel om katolska kyrkan i Sverige (Sweden?s seedling Church) som fortfarande står sig, förutom att stiftet nu bara har en biskop.
Här en snabbsammanfattning
1 Biskop Anders klerikala inställning till kyrkligt liv. Ingen betvivlar biskop Anders hängivenhet till kyrkan
2 Invandrare och flyktingar från oerhört många olika länder som tenderar att vara konservativa och som förväntar sig att kyrkan här ska ge trygghet och stabilitet efter erfarenheter av krig, terror och traumatiska upplevelser
3 Nationella grupperingar med mässa på folkspråk ger trygghet och tröst men främjar samtidigt en inskränkt syn på kyrkan som vore hennes primära uppgift att genom sakramenten tillhandahålla kulturellt och språkligt skydd för rotlösa människor.
4 Kritik från media av vad slag det vara månde tolkar biskop Anders som en attack mot katolska kyrkan. Ett exempel var medias kritik av Opus Dei.
5 Istället för att öppet välkomna det nya spännande intresset för religiösa frågor som tex berör jämställdhet mellan könen, kyrklig dialog och frågan om homosexualitet så möts frågorna av kyrkliga företrädare med redan färdiga svar och hänvisning till Vatikanen.
6 Katolskt Magsin som framförde kritisk syn istället för gängse applåder vållade ett ramaskri från konservativa krafter och krav på omorganisation vilket medförde att chefredaktören valde att avgå.
7 Prästbrist och brist på organiserat lekfolk.
8 Mycket olikartade uppfattningar om vad katolska kyrkans roll ska vara i Skandinaviens sekulära samhällen.
9 Katolska kyrkans i Sverige lider av centralism och klerikalism men har också världskyrkans rika variation.
10 Svensk katolicism skulle kunna bli en inspirerande modell för den katolska kyrkan.
http://www.thetablet.co.uk/article/2982
// Irène
Gert och Iréne,
När det gäller invandrade katoliker som vill att kyrkan ska vara som de minns den, så tror jag det kan vara idé att bjuda in representanter från deras hemländer, där kyrkan ofta utvecklats mycket. Jag har för mig att något sådant redan gjorts, men är inte säker.
Jag har också tänkt vidare på frågan på min egen blogg, utifrån teorin att det finns personlighetstyper som verkligen skulle behövas i kyrkan, men som knappast känner något behov av den som den är nu.
Sedan har jag försökt aktivera kommentarsmöjligheten på min blogg, men det verkar inte fungera trots att det ser ut som om allt som borde aktiveras är det, suck!
http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/08/varje-kyrkan-behover-en-morbror-tore.html
Anneli
Alla-h,
Jag tror att man inte ska undervärdera klasskillnader eller utbildningsskillnader i den svenska katolska kyrkan. Vi har förr talat om språket ”katolska” o Signum t.ex. är ingen lätt tidning för lågutbildade att förstå. De som sitter på viktiga stolar o innehar viktiga poster är ofta mkt högutbildade. Konvertiter är också för det mesta högutbildade. Vi som skriver på vår blogg är högutbildade.
Som ex. när det gäller frågor som preventivmedel så är det viktigt för fattiga kvinnor i fattiga länder o i vårt land är det inte speciellt aktuellt då den typ av fattigdom o underkastelse inte existerar. De som sitter på de viktiga katolska posterna behöver inte bry sig om dylika frågor.
Alltså de svenska konvertiterna är lite speciella även sett ur ett internationellt perspektiv. Dessutom är de ofta romantiserande konservativa.
Agneta