Katolsk Vision

Professor  Daniel C. Maguire har en doktorsexamen S.T.D. från  påvliga Gregoriana Universitetet

Dvs  mer påvligt godkänd  utbildning går inte att åstadkomma.   S.T.D. betyder  ”helig teologie doktor” på latin

Maguire undervisar i teologi och etik vid katolska Marquette Universityi USA.

Hans bok  ”Sacred Rights: The Case for Contraception and Abortion in World Religions” kom ut för ca 10 år sedan

Utifrån sin bok  pläderar här den humoristiske katolske teologen och professorn om  Planned Parenthood dvs kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa

Pläderingen står sig lika bra idag som när boken kom ut.

http://www.youtube.com/watch?v=2gLe7zq36y8

// Irène

PS Jag tror jag aldrig hört en så samtidigt humoristisk som självtänkande katolsk teolog tidigare.

Daniel C. Maguire är fd katolsk präst dvs hans självständiga tänkande kommer sig förmodligen av att han trätt in i verkligheten.

En som  lever fjärran från det verkliga livet är däremot påven.

Fn visas på Kath Net nedanstående  hemma hos reportage  hos B16  i Vatikanen.

Ett mer verklighetsfrämmande vardagsliv får man leta efter. Men det verkar  inte den käcke father Robert Reed  som gjort reportaget tycka.

http://www.kathtube.com/player.php?id=26852

Inte undra på att texter om sex-och samlevnad för katoliker i fertil ålder som produceras från Vatikanen uppfattas som verklighetsfrämmande av vanliga katoliker som jobbar, hämtar barn på dagis, handlar, lagar mat och ständigt försöker få tid och pengar att räcka till.

Tid för rosenkranspromenader är inte att tänka på.

Äntligen ! 3 katolska  teologer från katolska universitet i USA går emot   kardinal Dolan och USA biskopskonferens.

Det är den katolskt välrenommerade professor Daniel C. Maguire (fd katolsk präst) Marquette University

http://www.mu.edu/theology/maguire.shtml

och 2 andra teologer Paul Lakeland  Fairfield University och  Frank Parella  Santa Clara University som är överens  :

”Dolan och USA biskopskonferens förvränger katolsk troslära och försöker att positionsbestämma sin egendomliga minoritetsuppfattning som  katolsk vilken den dock inte är. I sin uppfattning  om samkönat äktenskap  befinner sig  biskoparna i  en moraliskt schismatisk situation ty de flesta inom kyrkan har anammat en mänsklig ståndpunkt om vilka rättigheter de bör ha som Gud  skapat som homosexuella. De flesta katolska teologer samtycker till samkönade äktenskap och katoliker avviker i denna fråga inte nämnvärt från övrig befolkning. ” (min övers)

http://www.kath.net/detail.php?id=36547

// Irène

PS  Äntligen får översittaren av Guds nåde kardinal Dolan svar på tal från tvättäkta katolska yrkesteologer från tvättäkta katolska universitet

Anden blåser vart den vill……..

Dagen efter Jesusmanifestationen, söndagsmässa i Sankta Eugenia kyrka vid Kungsträdgården  i Stockholm.  Jag hör den katolske vite prästen  i olika variationer upprepa temat  ”Gud gör ingen skillnad”,  ”inför Gud är vi alla lika ” och ”Gud är kärlek ”.

Det må så vara tänker jag men bland människor  och särskilt bland kristna (och kanske  särskilt bland katoliker )  görs det  och har alltid gjorts skillnad på människor.   Vita, heterosexuella, kristna män  har  alltid gjort skillnad på människor och gör så fortfarande. Sedan må prästen i kyrkan upprepa  sitt mantra hur många gånger han vill.   Judar, muslimer, indianer, svarta, kvinnor och homosexuella  kan alla vittna om att de känt  att det varit och är skillnad på människor och människor.

Så sent som igår fick  HBT rörelsen  känna på att även om Gud inte gör skillnad så gör Lennart Möller skillnad och på Jesusmanifestationen  är det  tyvärr inte Gud  som bestämmer utan Lennart Möller.  Och då blir det skillnad.

Lyssna på veckans Människor och Tro – där intervjuas  Sara Ytterbrink, Kristna Studentrörelsen och Elisabeth Sandlund, chefredaktör på kristna tidningen Dagen.  Lennart Möller själv deltar inte. ”Han är professor och har mycket att göra”  enligt Elisabeth Sandlund .

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

// Irène

PS   I katolska kyrkan hör jag alltid ( senast idag)  hur noga man är att under mässan explicit ”be för kyrkans biskopar, präster och diakoner”.    För kyrkans ordenssystrar  tycks det aldrig behövas  några uttryckliga förböner .

Ty även här gäller att även om inte Gud gör skillnad så betraktar katolska kyrkan sina manliga och kvinnliga företrädare på helt olika sätt.

Nej, Gud gör ingen skillnad men vore stenkastning en olympisk gren skulle kristna ligga bra till för medalj, som Mark Levengood säger.

Och katoliker  skulle i så fall utgöra ett särskilt  vinnande team skulle jag tillägga.

House Minority Leader Nancy Pelosi (D-Calif.)

Lyssna på  Nancy Pelosi när hon får frågan hur hon som katolik kan stödja samkönade äktenskap.

”Min religion tvingar mig – och det är därför jag älskar den – att ta ställning mot varje form av diskriminering i vårt land och jag uppfattar detta (att inte tillåta samkönade äktenskap )   som diskriminering och dessutom mot konstitutionen. Därför var det en stor dag när president Obama gav samkönat äktenskap sitt stöd. ”

http://cnsnews.com/news/article/pelosi-her-catholic-faith-compels-her-support-same-sex-marriage

// Irène

PS  Så talar en sann katolik.  Mot henne har inte kardinal Dolan och co en chans.

Kardinal Dolan borde som kyrklig företrädare applådera president Obama  – det etiska valet att ha sex inom eller utanför äktenskapet kommer i  jämställdhetens namn också kunna KRÄVAS av HBT folket.

The Lefebvrians

Under tiden som förhandlingar pågår mellan Vatikanen och SSPX pågår samtidigt inre stridigheter inom SSPX.

Det tycks stå  3 mot 1 mellan de 4 biskopar som Marcel Lefebvre olagligt vigde till biskopar juni 1988 och som omedelbart exkommunicerades.  21 jan 2009 upphävde  påven Benedikt XVI exkommunikationen och  alltsedan dess pågår förhandlingar med Rom för  att  kanoniskt  hitta en lösning om återförenande tex i form av  en  personalprelatur.

http://vaticaninsider.lastampa.it/en/homepage/news/detail/articolo/lefebvriani-lefebvrians-lefebviranos-vaticano-vatican-15021

http://sv.wikipedia.org/wiki/Marcel_Lefebvre

Samtidigt som påven hävde exkommunikationen avslöjade SVT i Uppdrag Granskning att en av biskoparna Richard Williamson var en förintelseförnekare av sällan skådat slag. Hans överordande Bernard Fellay tog Williamson i starkt försvar och anklagade SVT för  ojusta arbetsmetoder.

http://svtplay.se/v/1413831/webbextra_langre_intervju_med_williamson

Om någon nu tror att Williamson är ute ur leken – så är inte så fallet.  Han finns med i SSPX och har tillsammans undertecknat och skickat nedanstående brev tillsammans med  2 av  de olagligt  vigda biskoparna Alfonso de Galarreta och  Bernard Tissier de Mallerais  till den 4 olagligt vigde biskopen Bernard  Fellay som också är  generalsuperior för prästbrödraskapet.

3 biskopar vädjar  alltså till Bernard Fellay att inte accepera Vatikanens villkor.

// Irène

PS  Jag har hälsat på i en av tradionalisternas infosajter och i engelsk översättning hittat  de 3 biskoparnas brev (se nedan) till Bernard Fellay.

Bernard Fellay svarar i ett långt brev 14 april  undertecknat också av  Niklaus Pflugel och Alain -Marc Nély  (som dock endast återfinns på franska) och där det blir helt uppenbart att de 4 biskoparna är totalt oense om SSPX framtid.

http://www.riposte-catholique.fr/summorum-pontificum-blog/documents-summorum/lettre-de-mgr-fellay-aux-eveques-de-la-fraternite-saint-pie-x#.T67UfMXFDZ4

**********************************************************************************************

7 april 2012

Reverend Superior General, Reverend First Assistant, Reverend Second Assistant,

For several months, as many people know, the General Council of the FSSPX is seriously considering Roman proposals for a practical agreement, after the doctrinal discussions of 2009 to 2011 proved that a doctrinal agreement is impossible with current Rome. By this letter the three bishops of the FSSPX who do not form part of the General Council wish to let him know, with all due respect, of the unanimity of their formal opposition to any such agreement.

Of course, on the two sides of current division between the Counciliar Church and the FSSPX much wish that the Catholic unity be restored. Honor to those on both sides. But since reality governs everything, and to the reality all these sincere desires must yield, namely that since Vatican II the official authorities of the Church have deviated from the Catholic truth, and today they are shown to be quite given to always remaining faithful to the Counciliar doctrines and practices. The Roman discussions, the “doctrinal preamble” and Assisi III are bright examples of this.

The problems arising to the Catholics by the Second Vatican Council are profound. In a conference, which seems like the last doctrinal will of Mgr Lefebvre, which was given to priests of the Society at Ecône a half year before his death, after having briefly summarized the history of the liberal Catholicism resulting from the French Revolution, he recalled how the Popes have always fought this attempt at a reconciliation between the Church and the modern world, and he declared that the combat of Society of St. Pius X against the Vatican II was exactly the same combat. He concluded:

“The more one analyzes the documents of the Vatican II and their interpretation by the authorities of the Church, and the more one realizes that they are neither superficial errors nor a few particular errors such as ecumenism, religious freedom, collegial structure, but rather a total perversion of the spirit, a whole new philosophy founded upon Subjectivism… It is very serious! A total perversion! … That is really alarming.”

But, is the thinking of Benedict XVI is better in this respect than that of John Paul II? It is enough to read the study made by one of us three, The Faith in Peril from Reason, to realize that the thought of the current Pope is also impregnated of subjectivism. It is all the subjective imagination of the man in the place of the objective reality of God. It is all the Catholic religion subjected to the modern world. How can one believe that a practical agreement can arrange such a problem?

But, some will say to us, Benedict XVI is really well disposed towards the Society and its teaching. As a subjectivist this can easily be the case, because liberals subjectivists can tolerate even the truth, but not if one refuses to tolerate error. He would accept us within the framework of relativistic and dialectical pluralism, with the proviso that we would remain in “full communion,” in relation to the authority and to other “ecclesiastical entities .” For this reason the Roman authorities can tolerate that the Society continue to teach Catholic doctrine, but they will absolutely not permit that it condemn Counciliar teachings. That is why an even purely practical agreement would necessarily silence little by little the Society, a full critique of the Council or the New Mass. By ceasing to attack the most important of all the victories of the Revolution, the poor Society would necessarily cease being opposed to the universal apostasy of our sad times and would get bogged down. Ultimately, what will guarantee that we will remain protected from the Roman curia and the bishops? Pope Benoit XVI?

One denies it in vain, this slip is inevitable. Doesn’t one see already in the Fraternity symptoms of a lessening in its confession of the Faith? Today, alas, the contrary has become “abnormal”. Just before the consecration of the bishops in 1988 when many good people insisted to Mgr Lefebvre so that he reach a practical agreement with Rome that would open a large field of apostolate, he said his thoughts to the four new bishops: “A large field of apostolate perhaps, but in ambiguity, and while following two directions opposed at the same time, and this would finish by us rotting.” How to obey and continue to preach all the truth? How to reach an agreement without Society “having rotted” on the contrary?

And when one year later, Rome seemed to make true gestures of benevolence towards Tradition, Archbishop Lefebvre was always wary. He feared that they are only “maneuvers to separate us from the largest number of faithful possible. This is the perspective in which they seem to be always giving a little more and even going very far. We must absolutely convince our faithful that it is no more than a maneuvers, that it is dangerous to put oneself into the hands of Conciliar bishops and Modernist Rome. It is the greatest danger threatening our people. If we have struggled for twenty years to avoid the Conciliar errors, it was not in order, now, to put ourselves in the hands of those professing these errors.” According to Archbishop Lefebvre the characteristic of the Society is, more than to just denounce the errors by their name, but rather to effectively and publicly oppose the Roman authorities which has spread them. How will one be able to make an agreement and make this public resistance to the authorities, including the Pope? And after having fought during more than forty years, will the Society now have to be put into the hands of the modernists and liberals whose pertinacity we have just come to observe?

Your Excellency, Fathers, take care! You want to lead the Society to a point where it will no longer be able to turn back, to a profound division of no return and, if you end up to such an agreement, it will be with powerful destroying influences who will not keep it. If up until now the bishops of the Society have protected it, it is precisely because Mgr Lefebvre refused a practical agreement. Since the situation has not changed substantially, since the condition prescribed by the Chapter of 2006 was by no means carried out (a doctrinal change in Rome which would permit a practical agreement), at least listen to your Founder. It was right 25 years ago. It is right still today. On his behalf, we entreat you: do not engage the Society in a purely practical agreement.

With our most cordial and fraternal greetings,

In Christo and Maria,

Mgr. Alfonso de Galarreta

Mgr. Bernard Tissier de Mallerais

Mgr. Richard Williamson

Throne and altar: Patriarch Kirill and President Putin

”President Putin trycker ned oppositionen med våld  men patriark Kirill betraktar honom som ”en gåva från himlen” . Oppositionen  ser honom  som en despot men ryska kyrkan prisar Putin som räddare av  nationen .”

“An indissoluble bond between altar and throne becomes an obstacle on the path towards ecumenism. This authoritarian tendency raises concerns for the Church in Rome and further alienates the “estranged brothers””

http://vaticaninsider.lastampa.it/en/homepage/world-news/detail/articolo/russia-rusia-15048/

// Irène

PS  New York Times  5 april  Patriark Kirill och Breguet klockan värd 30.000 dollar

På vänstra bilden (ryska ortodoxa kyrkans hemsida) bär patriark Kirill en Breguet klocka värd 30.000 dollar. På högra bilden är klockan bortretuscherad men inte dess reflexer på den blanka bordsskivan.

För patriarken som i TV bla  talat om vikten av askes och framställt sig själv som en slags ”etisk kompass för sitt land” har historien med den dyra klockan nu ställt till trassel.

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=http%3A%2F%2Fwww.nytimes.com%2F2012%2F04%2F06%2Fworld%2Feurope%2Fin-russia-a-watch-vanishes-up-orthodox-leaders-sleeve.html&source=web&cd=1&ved=0CGkQFjAA&url=http%3A%2F%2Fwww.nytimes.com%2F2012%2F04%2F06%2Fworld%2Feurope%2Fin-russia-a-watch-vanishes-up-orthodox-leaders-sleeve.html&ei=HHKtT_HLHNSM4gTJpImXDA&usg=AFQjCNFlCmpOZWFDvufkbuPxHxKSwnWhxw&cad=rja

Enligt uppgift nedan lär den askesälskande patriarkens klockmodell dessutom ha det passande namnet

Breguet Classique Alarm Le Reveil Du Tsar

http://thelede.blogs.nytimes.com/2012/04/05/russian-church-admits-photo-was-altered-to-hide-patriarchs-watch/?ref=europe

Och vem vet  tänk  om klockan också är en gåva från himlen som kom i samma leverans som Putin …………?

Nedanstående artikel är tryckt i nr 2 2012 Uppdrag Mission  som ges ut av Lunds Missionssällskap.

// Irène

PS Våren 2000 åkte jag med en grupp ”pilgrimer” från Bjärka Säby under ledning av  Samuel och Inga-Lill Rubenson och Peter Halldorf  till ”kristenhetens vagga”  i Syrien. Vi besökte då bla kommuniteten i klostret Mar Musa och träffade dess ledare fader Paolo dall’Oglio ”en orädd jesuit, som fjärran från all bekvämlighet och medial uppmärksamhet, vigt sitt liv åt försoning och enhet.”

När jag  12 år senare bland ideliga nyheter om blodiga strider i Syrien läste Samuel Rubensons artikel om  klostret och fader Paolos betydelse för ”fredliga vägar ut ur krisen ” bad jag och fick Samuel och Inga-Lill Rubensons  tillstånd att publicera artikeln på KV blogg.

************************************************************************************************************

Text : Samuel Rubenson  Foto : Inga-Lill Rubenson

Syrien blöder. I städerna  avlöser gatudemonstrationer  och begravningståg varandra,  ja flyter  samman. Upprorets  kistor blir demonstrationsplakat. Den syriska arméns artillerield är verkningslös, den kväser inget uppror, den driver bara på en våldsspiral. De folkliga protesterna mot korruption, polisvälde och ofrihet blev här ingen vår som övergick i sommar. Den blev en vargavinter som sliter sönder ett land vars enhet är skörare än de flestas. Den vackra mosaiken av religiösa traditioner och flertusenåriga kulturer krackelerar.

Omvärlden står lamslagen. Ingen vet vad som skall eller kan göras. Arabförbundet och västvärlden kräver, för att själva framstå som handlingskraftiga, presidentens avgång, som om våldet då plötsligt skulle upphöra, som om all vrede och allt hat, alla undertryckta konfikter, alla egenintressen och all utländsk inblandning skulle försvinna bara för att landet saknar ledning. Vid randen av den stora syriska öknen, långt från gatustrider, diplomatkorridorer och tidningsredaktioner, i klostret Mar Musa, arbetar och ber en liten kommunitet för fred och försoning och tar samtidigt emot strömmar av flyktingar och skadade, av förföljda och traumatiserade. Kommuniteten leds av fader Paolo dall’Oglio, en orädd jesuit, som fjärran från all bekvämlighet och medial uppmärksamhet, vigt sitt liv åt försoning och enhet.

Men även om öknen ligger vid sidan av, och klostret är litet och fattigt, tränger  hans röst fram. Det gamla klostret, bortglömt i århundraden, har blivit ett rättvisans och försoningens tecken, en röst som inte vill tystna, men som många vill tysta. Budskapet om försoning, kritiken av egenintressen, vare sig det är kyrkliga, politiska eller ekonomiska, och budet att älska sina fender har blivit ett hot för dem som har makt eller kräver den. När våldet mot demonstranterna tilltog och allt fler började beväpna sig utlyste fader Paolo förra sommaren en för muslimer och kristna gemensam vecka av fasta, bön och rannsakan. Mer än andra förstod han den explosiva kraft som låg i upproret, den ilska och det hat mot de styrande som pyrde, liksom de välbeställdas och inte minst minoriteternas rädsla för politiskt sönderfall och en vardag präglad av terror och attentat. I klostret fördes samtal om fredliga vägar ut ur krisen, om hur försoning skulle kunna komma till stånd, om hur ett nytt demokratiskt och öppet Syrien skulle kunna födas fram. Till stöd för en genuin dialog mellan alla parter och för att visa på möjligheten till en fredlig väg mot frihet, rättvisa och demokrati, skrev fader Paolo under veckan en appell till de styrande med konkreta förslag på vägar ut ur krisen. Men varken de styrande eller oppositionen ville lyssna. Resultatet blev att hans uppehållstillstånd i Syrien drogs in. Men inte bara internationella  protester, utan kanske framför allt det  stöd han fck från både muslimer och  kristna i landet, har gjort att han tills  vidare kan stanna kvar. Efter många  månader av osäkerhet är han nu  uppmanad att i det tysta försöka få  igång fredssamtal.

Men kärnan i hans budskap är  klar och tydlig, till exempel i hans  julbrev, där han skriver: ”Vårt  land är i fara. Några av oss har  valt den ena sidan, andra den  andra. Men låt oss fråga oss själva:  Vilken är vår uppgift som en gemenskap under evangeliet? Är det inte att stå i försoningens och samverkans tjänst? Många förutser ett snabbt slut på de nuvarande dramatiska händelserna genom antingen den ena eller den andra sidans seger, andra ser en ökning av våld och en permanent delning av vårt land med hundratusentals offer, förlust av enhet och oberoende.” ”Vi står solidariskt med alla våra landsmän, oberoende av åsikt, tro, etnicitet eller språk och vi vägrar att göra skillnad på våra grannar. Låt oss förbereda oss genom att ge vår nästa skydd. I tid av fara är det ändå bara vår nästa som kan skydda oss.” ”Vår roll är dialogens, samtalets, brobyggandets och försoningens tjänst. Rädsla har präglat oss för länge och som en följd av denna har en del av oss fortsatt att stödja en politik som undertrycker frihet och vägrar att genomföra nödvändiga reformer. Är detta befrielsens och sanningens väg? Går den hoppets och frihetens väg som väljer att diskriminera, kidnappa och förtrycka? Är det han som drivs av rädsla och svaghet? Ger religiös eller ideologisk iver rätt att inkräkta på andras värdighet genom exkommunikation eller marginalisering?”

Det är inte bara självklart för tanken utan också en djup erfarenhet för fader Paolo att försoning sker mellan fender, inte mellan vänner, att djupet i tron inte handlar om att älska sina vänner utan sina fender. Men verklig försoning har sina villkor utan vilka det bara blir underkastelse. Hit hör åsiktsfrihet och yttrandefrihet, samt respekt för varje människas värdighet och integritet, ja erkännande av att varje människa är en Guds avbild.

Utan att ha mött honom, utan att ha besökt klostret, är det svårt att förstå den oerhörda sprängkraft som finns i den kallelse, den mission, som fader Paolo tagit emot och gått in under. Kallelsen att vara ett Kristustecken inte bara i, utan präglat av, den arabiska islamiska kulturen. Frågar man honom efter drivkraften berättar han om sin uppväxt i den italienska vänsterrörelsen, hur han blev jesuit och bestämde sig för att försöka gå längre än andra i att integrera kristen tro i den arabiska muslimska kulturen. Hans studier, som ledde fram till en doktorsexamen om hoppets plats i islamisk teologi, förde honom till Syrien och till den tomma pelare där en gång pelarhelgonet Symeon stod. De samtida berättelserna om Symeons liv ser han som ett tecken rest för att kalla människor till tro, och särskilt lyfts här öknens arabisktalande nomader fram. Dessa blev vägledande för fader Paolo och för återuppbyggandet av Moses etiopierns kloster i en klippskreva åtta mil nordost om Damaskus. ”Det räcker inte att ha respekt för varandra”, säger fader Paolo i en intervju med anledning av att han 2006 fick ett pris av The Anna Lindh Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue between Cultures, ”Genom att vara ”en annan” är jag, liksom min nästa, en ikon, en bild som förkroppsligar ”den andre”, vilket för varje troende betyder Gud själv. I Guds namn tar vi emot den andre och ser i henne eller honom Guds ansikte. Det är mer än respekt. Det är en kärlek denna världen bara kan ana.”Denna kärlek innebär för fader Paolo inte bara att lära känna islam och dess fromhet på djupet utan att verkligen bli ett med islam.

”Betyder det att jag ser mig själv som muslim”, frågar han retoriskt i ett brev till jesuiter involverade i dialogen med islam. ”Ja, jag tror det, genom evangeliets nåd och i lydnad för detta. Jag är en muslim på grund av Guds kärlek till alla muslimer och till islam. Jag kan inte vara annat än muslim, muslim i Anden, inte efter bokstaven, så som jag i Jesu och apostlarnas efterföljd är jude genom Anden. Men är ett sådant dubbelt medlemskap möjligt?” Fader Paolos svar är tydligt: ”Jag önskar inget efterapande, och definitivt inte något avfall i en suspekt infiltration in i kristen tro. Men jag bekänner det Guds levande mysterium att Gud är verksam i islams religiösa värld med Maria som moder, och jag ser att muslimer faktiskt kan acceptera mig på detta sätt, en enkel munk, en Jesu lärjunge som kommit att älska islam.”

Syrien

Yta 185 180 km (ca 40 procent av Sveriges yta)

Folkmängd (2011)  22 457 763

Huvudstad Damaskus

Invånare (2010)  2 600 000

Andra större städer (2010) Aleppo 1 700 000,  Homs 890 000,  Hama 546 000

Officiellt  Språk arabiska

Statsskick statsbärande  parti/republik

President Bashar al-Assad

Åke Bonnier  meddelar på sin blogg – svenska kyrkan.

Tro på Jesus är rubriken för den andakt som äger rum nu på lördag (12 maj)  kl 17.30 i S:t Jacobs kyrka vid Kungsträdgården. Gudstjänsten äger rum i samband med Jesusmanifestationen i Kungsträdgården. Gudstjänsten i S:t Jacobs kyrka är Stockholms domkyrkoförsamling ansvarig för. Medverkande är biträdande domkyrkoorganisten Michael Waldenby, sångaren Christer Wikmark, prästen Ulla Löfgren och undertecknad som predikar.

Vad betyder det att tro på Jesus? Vad kan det betyda för Dig?

Välkommen!

http://blogg.svenskakyrkan.se/akebonnier/2012/05/10/tro-pa-jesus/

// Irène

QX –  Sveriges största Gaynyhetssajt – gläder sig åt Obamas stöd för samkönade äktenskap  och  gör också ett svep bland kritiker  till Jesusmanifestationen

http://www.qx.se/samhalle/20830/obama-stottar-homoaktenskap

”Stor irritation över Jesusmanifestationen”

http://www.qx.se/samhalle/20823/stor-irritation-over-jesusmanifestationen

// Irène

USA är intressant ur många katolska aspekter fn

Jesuiternas tidskrift America har alltid varit på bettet när det gäller att kritiskt granska inomkyrkliga förhållanden. I Sverige borde America vara en förebild för jesuiternas tidskrift Signum. Så är tyvärr inte fallet.

Lyssna på James Martin  SJ  på America Magazine  som öppet  sympatiserar med USA ordenssystrar utifrån Troskongregationens angrepp som han förstår och bekräftar är en kränkning av USA ordenssystrar.

Istället för ris från Troskongregationen ger James Martin USA ordenssystrar en ros  ”Tack systrar ! ”

http://www.americamagazine.org/content/video/video-index.cfm?series_id=1338

// Irène

PS  I Sverige har jag inte hört ett PIP från någon katolsk företrädare gå i försvar för ordenssystrar.   Katolska företrädare i Sverige kan alltid skylla på att det rör förhållanden utomlands. Detta brukar dock inte hindra katolska företrädare här i landet att ta till orda när det passar dem att ta till orda.