Katolsk Vision

20 fd katolska präster som är gifta eller som vill gifta sig öppnar eget i Uganda.

”Vi är katoliker men inte romerska katoliker ” 

”Earlier this year, the Vatican summoned African bishops to Rome for a three-week meeting on the church in Africa, and celibacy was a key topic of discussion. The Vatican, however, has remained firm that priests must not marry, although there are exceptions for priests of the Eastern rite and for converts from Anglicanism.”

 http://ncronline.org/news/ugandan-catholics-form-new-church-celibacy-option-clergy

// Irène

PS Jag hör att Vatikanen ”ståndaktigt” står på sig när det gäller obligatoriskt celibat och lika ”ståndaktigt” ser till att sprickbildningen inom romerska katolska kyrkan ökar.

Vänner,

 en mycket läsvärd artikel från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2010/01/22/AR2010012202919.html?hpid=topnews

Gert Gelotte

Vänner,

ibland är det bra att börja om en debatt i stället för att klyva dess hårstrån i allt smalare strimlor.

Det torde vara uppenbart att kristenheten håller på att formeras om. Konflikterna kring olika sätt att spekulativt beskriva tron i dogmatiska satser håller på att ebba ut. Få är intresserade av huruvida sakramenten är två eller sju eller ett – för att ta ett enda exempel. Till syvende og sist sär det ju bara olika sätt att beskriva samma svårfångade verklighet.

I stället tycks vi på väg mot en ny uppdelning där gränserna mellan olika kristna markeras av verklighetsuppfattningen i stort samt hur inrutat livet är av moral- och andra livsregler. Vilket får mig att tänka på judendomens uppdelning i liberala och ortodoxa riktningar.

Om det är svårt att komma överens om hur tron skall beskrivas, så torde det vara stört omöjligt att enas om vilket liv vi måste leva och vilken verklighetsuppfattning vi måste utgå från för att anses tillräckligt kristna.

Min fråga blir då: Vilka möjligheter finns till samexistens under ömsesidig respekt?

Gert Gelotte

Vänner,

motsatserna bland kristna förbryllar mig. Jag har mött både extremt fria människor och extremt inlåsta människor bland alla de kristna jag umgåtts med under årens lopp. Och ibland ser man vilken kategori en person i kyrkan tillhör på kroppshållningen, anstiktsuttrycket, klädseln, frisyren.

Tron skall befria, sägs det. Men ibland är det mer än uppenbart att det gör den inte, åtminstone långt ifrån alltid. I stället tycks det som om religion drar till sig ett stort antal människor med extremt kontrollbehov.

 Om orsakerna till detta kan man spekulera och det vore intressant att få ta del av era funderingar kring spänningen mellan kontroll och frihet i kyrkan?

Finns det möjligheter till samexistens eller är kontrollbehovet alldeles för exkluderande? Och i så fall, varför?

 Gert Gelotte

Ett tecken som väcker strid …

 Kursen om spänningsfyllda utmaningar i Kyrka och Samhälle i belysning av Andra Vatikankonciliet fortsätter under vårterminen 2010.

Redan i Nya Testamentet strider man om vad som är ”rätt tro”. Idag sker det offentligt, vi vill synas och blir med rätta också synade. Andra Vatikankonciliets dokument utgör tolkningsnycklarna när vi behandlar olika teologiska frågor i denna kurs.

Kursen äger rum 5 torsdagar under vårterminen 2010:

14 januari: Den globaliserade Guden, hur internet, migration och internationell politik påverkar religionerna

11 februari: Tolkning av uppenbarelsen, relativism eller fördjupad insikt?

25 februari: Befrielseteologi, skåpmat eller nyskapande?

15 april: Underordnad vishet eller överordnat förnuft – är Kyrkan dömd till evig genderobalans?

6 maj: Religionsdialog och ekumenik, permafrost eller ny vår?

Till dessa föreläsningar krävs ingen förhandsanmälan.

En extra samtalskväll utifrån deltagarnas frågor under läsåret äger rum torsdag 10 juni med vin och ost. Till denna kväll krävs obligatorisk förhandsanmälan.

Ledare: Sr Madeleine Fredell OP, tel: 08 – 31 81 12; madeleine.fredell@bredband.net

Plats: Västmannagatan 83, Stockholm

Tid: 19.00 – 21.00

Pris: 50:- / gång

************************************************************************************************************************

Första föreläsningen en spännande utflykt ut i vår globaliserade värld med exempel från många olika håll, traditioner och samfund.

Föreläsningen avslutades i följande ord:

”Gud Emanuel, Gud med oss, är en Gud för alla människor. Ingen förfogar över Gud, utan Gud vill beblanda sig med oss, med hela mänskligheten. Det är inte min avsikt att föra fram Tariq Ramadan som en stor profet för dialog, men en av hans franska boktitlar tycker jag ändå kan sammanfatta det här föredraget, nämligen L’autre en nous. Pour une philosophie du pluralisme (2009), ”Den andre i oss, för en pluralismens filosofi”. I boken uppmanar Tariq Ramadan oss att det enda vi behöver för att både lära känna oss själva och vår medmänniska är ödmjukhet, respekt, nyfikenhet och beslutsamhet. Universella värden som frihet, jämlikhet, medmänsklighet, förnuft, minne och tvivel tillhör oss alla och dessa värdens inneboende sanning måste vi dela tillsammans om de ska bli verkligt universella. Vi måste återerövra smaken för och längtan efter det som är komplext och mångfacetterat och lämna bakom oss det förenklade och lättköpta. Tariq Ramadan må vara ifrågasatt, men någon annan väg till fred än att möta den andre på djupet lär vi inte erbjudas. Det är först när jag möter den andre, vem han eller hon än är, som min egen övertygelse och tro kan renas och mogna. Självförståelsen av min tro går med nödvändighet genom den andre.

Sr Madeleine Fredell OP

************************************************************************************************************

Vill gärna rekommendera ovanstående  föreläsningsserie av sr Madeleine Fredell OP hos Dominkansystrarna på Västmannagatan 83 i Stockholm.

Vi har levt i eftervärmen av Vat 2 i flera decennier men oerhört viktigt att Vat 2 andan även fortsättningsvis hålls levande nu när nya generationer av katoliker kommer till som inte verkar  så bekanta med den andan.

Därför glädjande och  viktigt initiativ av sr Madeleine att bidra med kunskap och inspiration nu när takhöjden åter på ett oroande sätt har börjat sänkas  inom katolska kyrkan och som för tankarna till situationen FÖRE Vat 2.

// Irène

Utifrån diskussion om samvete, sanning och frihet inom katolska kyrkan som pågår på bloggen fn vill jag gärna dela med mig av Hans Küngs tankar i ämnet hämtade från hans memoarer som publicerades 2002 på tyska och

2003 på engelska  – “My struggle för freedom. “

Sällan har jag läst så för mig sanna rader.

// Irène

******************************************************************************

That begins with the freedom of conscience which is so often scorned and condemned; it is first recognized unumbiguously  by John XXIII in his encyclical Pacem in terris and, I say clearly, holds even in the face of dogma, which must never be accepted if it goes against the conscience.

But in addition to freedom of conscience there must also be freedom of speech, and in this connection there now follows words which immediately find their way into the media. They hasten ahead of me wherever I go and will make Rome annoyed with me: “ It would be a magnificent manifestation of freedom  to take those repressive institutions which the church got on very well without for 1500 years, and which are unquestionably out of date today, and boldly and confidently abolish them: the Index of Prohibited Books; advance censorship of religious books and Roman inquisitorial proceedings in which denunciations are accepted, in which the accusers,  the evidence of charge, the order of procedure and all the acts are kept secret, in which the accused is not given a hearing, those who defend him are not admitted, and sentence is passed without stating the grounds for the judgement. Such methods surely offend against the gospel, not to mention the natural law we hear quoted so often. It is urgently necessary that the church today should clearly repudiate the methods of the totalitarian state. If in many fields, such an exegesis, history of dogma, comparative religion, etc., the Catholic Church has lagged far behind Protestant theology, this lamentable fact is not due to a lack of intelligence or unreadiness for work among the Catholic theoligians, but to a lack of freedom.” The news will reach even as far as Rome: tumultuous applause regularly greets my words.

Finally, freedom of conscience and speech culminates in freedom of action. The principle of the totalitarian systems which violate human freedom runs: Freedom as far as is necessary, constraint as far as is possible!” Conversely, according to the principle of subsidiarity, the principle of Catholic Church order should be: ” Freedom as far as is possible, constraint as far as is necessary!” Unity, not uniformity; a centre, not centralism: for the Catholic Church this is the demand for the hour. It is a programme oriented on praxis:

Freedom first in the liturgy: one God, one Lord, one baptism, one eucharist. But different titles, different languages, different people, different communities, forms of piety, prayers, hymns, vestments, styles of art.

Freedom secondly in church law: one God, one Lord, one church, one government. But different church orders, different legal orders, different nations, different traditions, systems of administration, customs.

Freedom thirdly in theology: one God, one Lord, one gospel, one faith. But different theologies, different systems, different styles of thought, conceptual apparatuses, terminology; different trends, schools, universities, different theologians.

I close with these sentences: “When, in recent centuries, has the world has such great anxieties and problems as it has today? When, in recent centuries, has Christianity has such great chances as today? Only a free church, the church as the free community of the free sons of God, is capable of fulfilling these chances. Freedom in the church  is not a theory, freedom in the church is a reality and a challenge. How much freedom shall be made real in the church depends – on you, on me, on all of us.”

Vänner,

Det finns många svåra frågor i den inomkatolska debatten. Men den mest brännande är utan tvekan hur länge kyrkan skall behandla kvinnor som andra klassens människor.

Märkte ni att jag omedelbart begick ett misstag i detta debattinlägg? Jag utgick från att vi diskuterar utifrån samma världs- och människouppfattning. Men det gör vi inte och detta är förmodligen det grundläggande problemet – vi har inte samma världs- och människouppfattning.

Själv delar jag uppfattningen att alla människor är lika mycket värda – i betydelsen att de har samma rättigheter, samma skyldigheter och därför inte kan förnekas samma möjligheter. Självklart kan kvinnor bli präster.

Andra delar också uppfattningen att alla människor är lika mycket värda – men i betydelsen att Gud har givit grupper av människor olika uppgifter, som är lika mycket värda. Kvinnor kan inte bli präster därför att prästuppgiften är en del av den manliga uppgiften.

Den jämställda människouppfattningen bygger på individer, den komplementära på grupper.

Den jämställda människouppfattningen leder till snabba samhällsförändringar, eller är en funktion av snabba samhällsförändringar. Kanske både ock.

Den komplementära människouppfattningen är skenbart statisk. Men över tiden har den genomgått stora förändringar. För 200 år sedan motiverades och försvarades slaveriet med samma argument som idag diskrimineringen av kvinnor. Slavar och fria var lika mycket värda, men hade olika av Gud givna uppgifter. Därför skulle slavar vara nöjda med sin lott och de fria fick inte behandla dem illa.

Men minnet är kort. Den eviga ordning bland människor som de som omfattar den komplementära människouppfattningen hyllar är världen som den såg ut ”i går”, inte världen som den såg ut i ”förrgår”.

Kanske bottnar hela denna konflikt i att vi som människor har olika starkt behov av att känna fast och välkänd mark under fötterna.

 Gert Gelotte

I dagens Dagen fortsätter Anna Bieniaszewski Sandberg att granska katolska kyrkan och intervjuar  Hedvig Larsson, teologie doktor, religionshistoriker, lektor i teologi vid Ersta Sköndal högskola, katolik.

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198972

Mina egna reflexioner

I sex- och samlevnadsfrågor som har med katolska kyrkan att göra måste man enligt min uppfattning  först bestämma om det är förhållanden i västvärlden eller i tredje världen man diskuterar. Detta görs inte i intervjun och utgör en svårighet.

HL om abort ”Men i dag är det ganska radikalt att vara emot abort. I Sverige räknas det som konservativt, men det kan också uppfattas som mycket radikalt att våga säga det. Jag är inte säker på att man alltid kan se kyrkans ledning, hierarkin i Rom, som en bromskloss, som något som håller tillbaka.”

Mycket torftigt resonemang att beskriva sig som abortmotståndare punkt slut. Underförstått  som om det också funnes abortförespråkare. Intressantare hade varit om HL hade anmodats att föreslå i hennes tycke lämplig lagstiftning. Vem / vilka  anser HL vara FÖR abort hade också varit intressant att få veta.

HL om preventivmedel ”Man skulle kunna se det som att preventivmedel bidrar till att kvinnan alltid ska vara tillgänglig för sex, att hon inte har någon legitim orsak att säga nej, att hon alltid ska vilja ha sex. Jag vet inte om det är ett steg i riktning mot jämlikhet. Det är alltid kvinnan som ska vara ansvarig för preventivmedlen. Hur jämlikt är det?”

HL får det att låta som att ICKE tillgång på preventivmedel  medför att kvinnan per automatik är skyddad mot icke önskvärt sex.  Som om kvinnan skulle kunna bestämma över sin kropp om  det INTE funnes preventivmedel. Icke tillgång till preventivmedel per automatik skulle ge ”legitim orsak” att neka mannen sex. Vore intresssant om HL hade vidareutvecklat denna tankegång närmare utifrån kvinnors situation i sk katolska länder med utpräglad machokultur.

HL om  kvinnor och yrkesarbete ” För en kvinna som vill yrkesarbeta och försörja sig själv är väl det smartaste valet att inte ha någon man eller barn överhuvudtaget. Jag säger det ironiskt, naturligtvis. Men ……”

Hur representativ för ”mainstream” katolsk kvinna är HL ?

”I länder där föräldraledigheten är bara några veckor väljer många att sluta förvärvsarbeta helt när barnen är små. Men det är ett annat problem, det har inte med preventivmedel att göra, utan med lagstiftning om föräldraledigheten.”

 Hur representativ för ”mainstream” katolsk kvinna är HL ? Hur mycket har HL funderat igenom hur lagstiftning om föräldraledighet hänger ihop med frågan om preventivmedel och synen på sex-och samlevnad ? Jag bara undrar.

 HL om kvinnoprästfrågan ”Om det är maktpositionen eller inflytandet, är det inte fel orsaker att vilja bli präst? ”

” Man kan faktiskt vara troende kristen utan att bli präst. Du är journalist, jag är högskolelärare. Jag tror att man glömmer bort lekmännnens kristna uppgift att möta människor.”

Åter mycket torftig argumentering. Som om förbud mot kvinnliga präster är en garanti mot att vi slipper katolska präster (läs män ) som väljer yrket av ”fel orsaker, dvs för att uppnå ”maktposition  och inflytande”.

Som om lekmännen  per automatik skulle få mindre inflytande om katolska kyrkan fick kvinnliga präster.

HL om kvinnoförtryck ”Det finns ett förtryck som är större än kyrkan. I den mån kvinnor är förtryckta i katolska kyrkan så är det i allmänhet oerhört förbundet med det allmänna klimatet i det land där man befinner sig.”

Här har HL helt rätt men åter hade det varit givande  att höra HL – en nöjd katolsk kvinna i ett sekulärt land – i egna ord jämföra kvinnolivet  med mindre nöjda kvinnors i sk katolska  länder i tredje världen.

 HL om konservativt och liberalt ”Både den extremt liberala och den extremt konservativa gruppen är väldigt små, för att inte säga marginella. Men små grupper kan skrika högt och göra sig hörda och få större plats än vad som är proportionerligt. Jag tror att de allra flesta katoliker är relativt nöjda. Och de som har ett problem med kyrkans lära kan hantera det.”

Här skulle jag vilja rekommendera Dagens reporter att intervjua någon katolsk kvinnlig ordförande  i någon katolsk kvinnoorganisation i något katolskt land. Det skulle nyansera debatten. Jag lovar.

// Irène

Under rubrik ”De flesta katoliker finns i mittfåran” skriver Anna Bieniaszewski Sandberg   i dagens Dagen en artikel  om  katolska kyrkan i världen och i Sverige.

”2009 var året då västvärldens mediekonsumenter fick lära sig att Katolska kyrkan skakas av en konflikt mellan progressiva och konservativa krafter. Men hur allvarlig är den konflikten? Och vad är konservativt och progressivt i katolska kyrkan?”

”Det pågår en maktkamp inom Vatikanen mellan konservativa och progressiva krafter” sa Ekot i ett reportage inför påvens Afrika-resa i mars.”

”I reportage om hbt- och kvinnorörelsen i Italien har man intervjuat katoliker som vill att kyrkan ska ändra sin inställning till homosexuella och börja prästviga kvinnor. Och den i Sverige, i egenskap av katolik flitigt intervjuade journalisten Gert Gelotte, har vid ett stort antal tillfällen fått berätta om den ultraliberala rörelse har själv tillhör, som i stora delar vill ändra kyrkans struktur och lära.”

”-De flesta katoliker är vanliga människor som gör så gott de kan för att i vardagen utgå från sin katolska tro. Ibland lyckas de, ibland lyckas de inte, säger Maria Hasselgren, katolik och pressansvarig på Katolska kyrkan i Sverige.”

”- De flesta tillhör mittfåran, vad vi kallar för mainstream-katolikerna. För dem är det kyrkan lär rätt och riktigt, men det kan ibland vara svårt att följa i den egna privata situationen. Men de ställer sig inte upp och kräver att kyrkan ändrar sin lära så fort den inte går ihop med deras liv eller privata åsikter.

Den sista meningen är en känga mot de (extremt) liberala och konservativa krafterna som tack vare mediernas fascination av konflikter bereds utrymme i mediebruset, inte sällan på bekostnad av dem som är nöjda med sin kyrka (eller tiger still och gör så gott de kan).”

”Den progressiva kraften i Sverige har i huvudsak samlats bakom hemsidan Katolsk vision. Den är knuten till ett internationellt nätverk av katolska reformgrupper, Wir sind Kirche (We are the Church) grundat i Österrike, det land som är det europeiska centrumet för liberal katolsk reformrörelse. Den kräver långtgående förändringar av kyrkan. Man vill avskaffa prästcelibatet, ge kvinnan rätt till alla kyrkliga ämbeten och omfamna dem som lever i homosexuella relationer. Man kräver också en radikal demokratisering av kyrkan där katoliker på alla nivåer deltar i val av påvar och biskopar.”

”Tretton svenskar har skrivit under Katolsk visions manifest. Gert Gelotte, som är en av dem som skriver på hemsidan kan inte uppge hur många likasinnade det finns i övrigt, annat än att de ”är många, många fler än så”.

– ”Det är omöjligt att säga hur många de är, men de är väldigt få, säger Per Beskow.-Tretton personer har skrivit under manifestet och de är nog inte fler än så. Traditionalisterna och SSPX är större, men inte heller de är så många.”

Reportern  avslutar med följande brasklapp

”Fotnot: Artikeln är en grov skiss utan anspråk på att redovisa alla progressiva och traditionalistiska rörelser inom katolska kyrkan, eller deras nyanser.”

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=198884

// Irène

PS Det har tydligen varit OERHÖRT viktigt och angeläget för Per Beskow och pressansvariga Maria Hasselgren att INPRÄNTA i reportern hur oansenlig intill försumbart fenomen  Katolsk Vision är. Underförstått,  mot den bakgrunden borde inte Katolsk Vision ges något utrymme ÖVERHUVUDTAGET  i media. Varje uppmärksamhet blir en uppmärksamhet  FÖR MYCKET.

Per Beskows käpphäst är också att polarisera mellan  Katolsk Vision och SSPX. Läsare ska inges känslan att stå  mellan pest och kolera.  Det är alltid något att skrämmas med när man märker att man börjar förlora tolkningsföreträdet för allt vad katolskt heter.

Först boktryckarkonsten och sedan radio och TV. Och nu Internet och bloggosfären.  Det är inte lätt om man är katolik och har kontroll som yrke och behov.

Från Wir sind Kirche

Den flamländska dominikanfamiljen:

Kyrka och ämbete

Hur länge varar kyrkfolkets tålamod?

Under ett helt arbetsår (2008-2009) samtalade medlemmarna i den flamländska dominikanfamiljen på temat ”kyrka och ämbete”. Efteråt skrev de en sammanfattande text:

”Vi tar ställning för en trovärdig ortodoxi, i en trohet som är kapabel till förändring.”

Den flamländska dominkanfamiljen – fäder (präster), systrar och lekmän försökte publicera sina slutsatser i några kyrkliga media, men alla avböjde. Därför hjälper Wir sind Kirche” till med att sprida dokumentet digitalt.

Kyrka och ämbete

Vår åsikt

Att vara kyrka här och nu

Jesus från Nasaret grundade ingen kyrka. Däremot kallade han människor (lärjungar och apostlar) för att med dem och genom dem förkunna det glada budskapet. Jesus verkade i början av en rörelse.

Efter Jesu död på korset byggde kvinnor och män, drivna av sin tro på uppståndelsen, vidare på denna rörelse. Dessa första kristna uppmanade människor att tro på Jesus och följa hans föredöme i sina liv..

Från början bildade de Kristustroende gemenskaper som växte samman till huskyrkor där eukaristin firades. De tog hand om varandra och visade omsorg om dem som led nöd, både i och utanför gemenskapen.

Först betydligt senare bildades ur dessa Kristusgemenskaper strukturerade grupper med biskopar, präster och diakoner. En organiserad kyrka och hierarki uppstod först under tredje århundradet. Idag är denna nedärvda kyrkostruktur i stort behov av förändring – i ljuset av Evangeliet, med hänsyn till vår tids kultur och stödd på förnuftet.

Exempelvis måste diskrimineringen av kvinnor upphöra och kyrkan får varken stå under absolutismens eller relativismens diktatur.

Det är också nödvändigt att ompröva dogmer och officiella uttalanden om preventivmedel, omgifta, homosexuella liksom prästernas celibat. Kyrkliga strukturer måste stå i den större gemenskapens tjänst.

Självklart behöver mycket ändras, bland annat hierarkin. Här och nu måste lokalkyrkan inriktas på de kristnas gemenskapsbildande kärlek, på en aktuell förkunnelse och lära och på kamp mot fattigdom och orättvisor. Vi måste också engagera oss för en begriplig, tilltalande och inspirerande liturgi.

Församlingsledare

Vi behöver ingen högstämd teologi om ”vigningens” begrepp

Innebär en kristen människas prästvigning verkligen en ontologisk upphöjelse varigenom hon blir till en sakral person som lever i en överjordisk ”gudomlig sfär” och som förfogar över (magiska) krafter som inte en ”normal” lekman har ?

Eller innebär prästvigningen en persons arbete, samtycket till hennes uppgift, erkännandet av hennes ”hängivenhet  och  kompetens” genom den lokala gemenskapen och /eller genom samråd  med  biskopen och i samförstånd med andra kristna?
Utifrån ”det allmänna prästadömet som gäller för alla troende” kan kristna människor ta över ledandet av nattvardsfirandet. Rätten att hålla nattvardfirande har företräde framför vigningen av en manlig celibatär präst.

En församlingsledares funktion är inte enbart av liturgiskt eller av kerygmatiskt (förkunnande ) slag.

Han /hon är framför allt till för att bygga upp den lokala kyrkan på orten. Hans /hennes uppgift är alltså  i bredaste bemärkelse pastoral, ledande, ombesörjande. nära människorna…..Tidigare i första årtusendet var det   regel att den person   som var ansvarig för själavården också var den person som  förkunnande  evangeliet och  förrättade liturgin.
Att leda  liturgin är ett medel, inget mål i sig.  Den som innehar ledarfunktionen är ett verktyg, och kyrkan utgör rummet i vilket den Smorde ständigt visar sin närvaro i brödets och vinets gestalt, i brödsbrytelsen och utdelandet.

Vår slutsats

Vi slår fast att det sker för lite på ort och ställe och vi vill inte att de nödvändiga förändringarna går en stillsam död till mötes. Därför driver vi på, utan att provocera. Vi tar ställning för en trovärdig ortodoxi, i en trohet som är kapabel till förändring.

Under Präståret, då det i Flandern bara kommer att ske en enda prästvigning, är det ytterst nödvändigt att i konstruktiv anda ha en öppen dialog med kyrkoledningen.
Hur och med vem ska det  annars fortsätta ? Ska kyrkfolket bara sitta och vänta på en reform ?

http://www.we-are-church.org/de/index.php?id=125&id_entry=2300

(Översättning Gert Gelotte och Irène Nordgren)