”Obama har så konsekvent fört fram katolskt tänkande  att den ansedde kyrkohistorikern och jesuiten John O’Malley i  förra veckan ansåg att det är Obama snarare än någon biskop som mest effektivt företräder 2 Vatikankonciliets reformanda”.

Läs artikeln i America av James Martin SJ

”Evangelium enligt Barack”

”Obama, on the other hand, can ”re-present” such a transcendent civil theology, in part, because he literally embodies it, with DNA from a white mainline mother and an African father raised as a Muslim (and a name reflective of all that), as well as a childhood spent partly in exotic (to us) lands, and a family life today grounded in the experience of black America.”

”Obama also embraces doubt as a theological virtue with the kind of honesty that can disarm even the most ardent neo-atheists. ”

Klicka här!

// Irène

Kyrkans ”vi”.

Nedanstående text har vi fått från Anne Helene Utgaard, ordförande i Også vi er kirken i Norge.
AnneHelene har en bakgrund inom pedagogik och moralfilosofi. Fn studerar Anne Helene också teologi,

// Irène

*************************************************************************’

Kirkens vi
Hvordan skal vi forholde oss til følgende tekst av Ratzinger:

”När vi talar om biskoparnas ”vi” måste vi emellertid lägga till ytterligare en viktig nivå: detta ”vi” gäller inte bara synkront utan också diakront. Det betyder: i kyrkan är ingen generation isolerad. I Kristi kropp gäller inte längre dödens gräns; i den sammanfogas det förflutna, det närvarande och framtiden. Biskopen representerar aldrig bara sig själv och han förkunnar inte sina egna tankar. Han är sändebud och som sådan Jesu Kristi budbärare. Vägvisaren för detta budskap är för honom kyrkans ”vi”, nämligen kyrkans ”vi” under alla tider. Om vid en tidpunkt en majoritet skulle uppstå mot kyrkans tro under alla tider, så vore detta ingen majoritet: kyrkans sanna majoritet är diakron, tidsövergripande, och endast om man lyssnar på denna absoluta majoritet förblir man i detta apostoliska ”vi”. Tron spränger de enskilda nutidernas trendens att sätta sig själva absolut; genom att den öppnar sig mot tron i alla tider befriar den från ideologiska vanföreställningar och håller samtidigt framtiden öppen. Att vara talesman för denna diakrona majoritet, den röst som förenar kyrkan under alla tider, är en av biskopens stora uppdrag som följer av hans ämbetes ”vi”- karaktär.”

(Ratzinger, så ”Kallad till gemenskap – Att förstå kyrkan idag” Sid 79)

Noen tanker melder seg

Så vidt jeg kan se, må dette blant annet få den konsekvens at hierarkiets syn på kvinner slik det har vært definert i nesten 2000 år, ikke får forandres selv om verden forøvrig har gjennomlevd en kvinnefrigjøring. I kirken vil biskopenes ”vi” fortsatt være bundet av forestillingen om kvinnen som mannen underlegen og underordnet. Hun er mer til bry enn til hjelp for mannen. Så sent som i 1930 hevdet Pius XI, i likhet med Vaticanum I, at kjærlighet skal råde i hjemmet og at kvinnen skal underordne seg mannen. (Casti Canubii § 11). Det betyr at Vaticanum II, som slår fast menns og kvinners likestilling i ekteskapet, må være et vederstyggelig brudd på kirkens lære (Gaudeum et Spes §§44-52). Kirken må snarest finne tilbake til den symbolske vold som ikke bare hevder kvinners underlegenhet og underordning, men som også får oss til faktisk å tro at vi er underlegne. Det er kanskje Piusbrødrene som er på rett spor. Kvinnene ut av universitetene snarest!

Det samme må vel da gjelde for dødsstraff og slaveri som kirkens lærere i suverent flertall gjennom tidene har gått god for i nesten like lang tid. Og tidlig abort, også, for uansett hva det står i katekismen, så har dette vært akseptert helt opp mot vår egen tid. Les Augustin og Thomas Aquinas.

Men på et annet område kan det være håp. Det gjelder homofilt samliv. Dette har ikke kirken hatt noe synspunkt på før i den senere tid. Paulus snakker om homofil og heterofil promiskuitet som han avviser. Det gjør også biskopene. Men først i moderne tid er homofili som legning og identitet blitt kjent, så her finnes ingen tusenårig tradisjon for å nekte. Og her er mange fra hierarkiet på glid, selv om de tydeligvis ikke har lett for å innrømme det før de blir så gamle at de er blitt usårbare. Les for eksempel kardinal Carlo Maria Martini, som forøvrig er en av heltene fra Vaticanum II og som lenge var papabel.

Med andre ord, her kan det fort bli et kirkelig flertall for aksept av homofiles rett til ett fullverdig liv. Selv om det neppe blir før etter Ratzinger …

Når det gjelder opphevelsen av sølibatet, har vi kirkens første 1000 år med flertall for gifte prester, tror jeg, og nå er det mange tusen som slutter seg til disse. Her kan det med andre ord også være håp. Ja, ja …
Beste hilsen

Anne Helene

Läs samtalet  mellan den katolska nunnan sr Bernadette  och hennes öppet homosexuelle katolske kusin Paul –  om sexualitet och katolska kyrkan.

Rörande att läsa hur sr Bernadette helt grundad i den katolska trosläran ”får ihop det” med att helt kunna bejaka sin öppet homosexuelle kusin genom att gå på sin magkänsla och sin kärlek till Jesus. Det är allt som behövs.

Genom att själv ha valt att leva i celibat lever sr Bernadette också ”utanför normen”. En erfarenhet som hon finner användbar i sin förståelse av Paul.

“the form of sexuality that I’ve chosen to live is also outside the norm… many people don’t understand why someone young, intelligent and attractive would ever choose a life of celibacy. So I think for myself, coming to terms with the fact that I wasn’t called to the norm, either, could have perhaps made me a bit more sensitive.” — Sr. Bernadette

” And getting back to integration, I think that there are so many ways that we keep things from ourselves, even, and the whole thing about integration is that I allow myself to be as aware of my thinking processes, the, like [snaps fingers], automatic reactions that I have to things, and starting to look at them and judge them and be able to name them, even the things that I feel embarrassed about, the things that make me behave in ways that I normally wouldn’t choose. Because that’s probably a manifestation of something that’s even more true to myself that I’ve chosen to separate myself from, or is some unconscious pattern or thought process that I’ve never allowed to come to consciousness but is being acted out because it’s been repressed.

PM: Do you mean, like, prejudice, for example? Like that kind of a reaction your father had?

SB: Yes. Oh, definitely. Right. [laughs]

Läs mera här!

/ Irène

PS Hoppas Signum upptäcker detta samtal i tidskriften America och låter översätta det för svenska Signumläsare. En mer pedagogisk lektion i förståelsen av fördomar och homosexualitet i katolsk kontext får man leta efter.

Med viss fördröjning publiceras här Ulla Gudmundsons svar som tyvärr i första vändan ”kom bort” på hemsidan, men efter påstötning från henne och med hjälp av webmaster nu återfunnits.

// Irène

*************************************************************************************

Hej,

det här är ett svar på Irene Nordgrens svar på min fråga om Dagenintervjun (det

verkar inte funka att svara på bloggen. Hoppas det här når dig!

För det första så uppskattar jag också att du bemödar dig att svara på min fråga. Jag hade väl mina aningar om vad det var du tyckte inte stämde med bilden av Benedictus i intervjun. Här kan jag väl säga att jag tycker att en kärnuppgift för diplomati är att försöka sätta sig in i, förstå och förklara hur den man jobbar mot tänker, så att man kan förklara det på ett sätt som gör ståndpunkterna begripliga om
än inte godtagbara. Jag tror det framgår av andra intervjuer jag gett (kolla t ex Signum eller Dala-Demokraten) att jag ingalunda anammat det inomkatolska förhållandet till påven och Vatikanen. Däremot kan jag tycka, faktiskt, att media aldrig (som jag tycker att jag bör göra som diplomat) gör något försök att förstå påvens egna motiv för sitt handlande. Jag tror att jag beskriver dem ganska adekvat i Dagenintervjun (att förklara hur någon tänker innebär inte med automatik att hålla med). De kommer praktiskt taget aldrig fram i media annars. Jag tycker inte heller intervjun var okritisk – tvärtom säger jag ju att det finns mycket att kritisera påven och katolska kyrkan för. Naturligtvis tar jag inte ansvar för andras reaktioner på texten, positiva eller negativa. De får stå för vederbörande.
Jag har i en rad sammanhang, senast hos Rominstitutets vänner i tisdags, beskrivit påven som Europas sista monark med verklig makt – i mitt tycke någonstans mellan en konstitutionell och en absolut sådan (den kanoniska lagen och tidigare påvars magisterium kan han ju inte sätta sig över, däremot naturligtvis uttolka).

Jag tycker att det är relevant att jämföra närmandet till SSPX och närmandet till Hans Küng. Mitt intryck är att Benedictus verkligen ser som sin karisma (=uppdrag) att ena och konsolidera kyrkan, och att han gjorde ett försök både åt höger och vänster. Att han själv har lättare att komma överens högerut är ju uppenbart (och det säger jag också i intervjun). Det han delar med SSPX är enligt min mening en
pessimism inför den tid vi lever i, att det mesta (i alla fall i västvärlden) går åt fel håll. Obs att jag förklarar hur jag tror att han tänker, jag säger inte att jag tycker så!

Brevet av den 10 mars är kyrkohistoriskt unikt. Det har aldrig tidigare förekommit att en påve erkänt att han gjort fel och gjort avbön. De som envisas med att vilja putta upp påven på piedestal kritiserar honom nu för det. Men jag tycker faktiskt att brevet var imponerande i sitt försök att seriöst svara kritikerna. Vad som kommer ut konkret får man se.

Jag delar helt kritiken mot katolska kyrkan när det gäller preventivmedel, abort, synen på homosexualitet och inte minst på kvinnor. I en intervju i Signum för några månader sedan sa jag att kyrkan har mycket att lära av feministiskt tänkande när det gäller att komma bort från underkastelseteologin, och det står jag för. Jag har fört många samtal med olika personer i Vatikanen om det och det är en viktig del av
uppdraget som jag självklart ska fortsätta med.

Men min uppfattning är att jag om jag vill ha resultat måste bemöda mig om att förstå den officiella katolska positionen och vad som ligger till grund för den. Jag tycker också, faktiskt (se Signumintervjun) att det är bra att en institution påminner om respektiven för livet, i en tid då både mänskliga relationer och människors relationer till djur och natur brutaliserats och mekaniserat. Sen instämmer jag med kardinal Carlo Maria Martini att kyrkan ägnat oproportionerligt stor uppmärksamhet åt sjätte budet.

Du kan vara helt övertygad om att jag som Sveriges ambassadör i alla sammanhang där jag har möjlighet för diskussionen om vad kyrkans syn exvis på preventivmedel och aborter får för konsekvenser för kvinnor, inte minst i tredje världen (även i Rom var man chockerad över den brasilianske biskopen).

Men jag tycker också det är viktigt att motverka en förenklad, svartvit polarisering katoliker-ickekatoliker som inte har grund i verkligheten.

Om du bor i Stockholm tycker jag det vore kul att träffas och tala mer om detta.

vänliga hälsningar igen,

Ulla G

President Obama har utnämnt den katolske teologiprofessorn Miguel Diaz till USA nye  ambassadör i Vatikanen.

http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/05/27/AR2009052703351.html

http://ncronline.org/blogs/ncr-today/us-ambassador-vatican-named 

 // Irène

Kyrkans tidning (KT) publicerar i dag en artikel om Helene som brutit upp från klosterliv och skrivit en bok om detta.

Jag tycker denna artikel ställer många kloka och nödvändiga frågor om hur kallelser hanteras av alla berörda. Och om hur och med vad kyrkan stöder uppbrott.

Krister

Gert Gelotte är årets mottagare av Johannapengen som utdelats av Publicistklubbens västra krets.

Motiveringen lyder

”Med utsökt stilkänsla för språkets valörer och med logisk skärpa i argumentationen har Gert Gelotte visat prov på stor journalistisk integritet. Något som i alla år varit vägledande för Publicistklubbens verksamhet.”

Klicka här.

Påven Benediktus XVI vill ”hela, ena och konsolidera den katolska kyrkan” uppges ofta som påvens ”mission” och som försvar för bla upphävandet av exkommunikationen av fyra biskopar inom prästbrödraskapet SSPX.

Enligt pressrealease igår 25 maj från We are church har nu katolska kyrkans Högsta domstol enligt ett offentliggörande 14 mars 2009 beslutat att biskopar har rätt att utesluta personer från församlingsrådsarbete om det framkommer att dessa har samröre med rörelser av typ We are church.

Läs mera här!

// Irène

PS Jag säger inget mer för att slippa fortsatta anklagelser om att sprida nidbilder av påven.

Kan det sägas tydligare och bättre?

”Kyrkan ska representera Kristi kropp. Inte en anakronistisk egennyttig monarki.”

Läs artikel idag i NCR med anledning av övergreppsrapporten på Irland av  Thomas Doyle OP

”Irish abuse report demands decisive action”

”Punishing the perpetrators is completely missing the forest standing behind the trees. The clerical culture intertwined with the institution needs to be fearlessly examined and dismantled as we know it. It has wrought far too much destruction and murdered too many souls to be tolerated for another generation.
Catholics have a profound obligation in charity and justice to the countless victims of all forms of abuse. They have an obligation to believers of all kinds everywhere. They must ceaselessly do all that can be done to free the Christian/Catholic community from the toxic control of the clericalized institutional structure so that once more the Church will be identified not with an anachronistic and self-serving monarchy but with the Body of Christ.”

http://ncronline.org/news/accountability/irish-abuse-report-demands-decisive-action

//Irène

Som sagt var. Det gäller att inte missa skogen för träden !

Läs om Thomas Doyle OP

  http://www.richardsipe.com/doyle/doyle-bio.html

Vänner,

Seglora Smedja är ett nytt spännande samtalsforum i Stockholm. För en tid sedan skrev jag en gästkrönika där om den i mitt tycke mycket ensidiga svenska bilden av katolska kyrkan.

http://www.seglorasmedja.se/post1665/gert-gelotte-om-katolska-kyrkan/

Gert Gelotte