Hej Ulla Gudmundson
Vill först säga att jag uppskattar att du bemödar dig att fråga.
Jag vill därför också gärna bemöda mig och ge dig mina synpunkter.
Du frågar mig vad det är ”som inte stämmer”.
Det är h e l h e t s i n t r y c k e t som inte återger min verklighetsbild av påven, då du retuscherat honom genom att så att säga släta ut varenda rynka och bättra på både lite här och lite där.
Jag upplever att du som Sveriges ambassadör mycket fort anammat det genuint inomkatolska förhållningssättet (till påven och Vatikanen) att betrakta ”saklighet” som synonymt till undvikande av påträngande kritik.
Att det sistnämnda klassificeras som nidbild alternativt ”temporära negativa opinioner” kanske du redan hunnit märka.
Genom att du väljer att tex inte låtsas om att Vatikanen är västvärldens enda kvarvarande autokrati som utövar ett åsiktsförtryck bland sina undersåtar och hotar och bestraffar oliktänkande uppfyller du katolska förväntningar på sk ”saklighet och stringens”.
Jag kanske ska påminna om att även envåldshärskare kan ha sin ”karisma, vara charmerande och ha sin profil och sin mission.”
Att jämföra påvens iver och goda vilja att samabeta med SSPX och bjuda sin forne vän Hans Küng på lunch är inte jämförbart. Det står utom allt rimligt tvivel att påven är utpräglat konservativ och ”högerorienterad”. På inget sätt liberal eller ”vänsterorienterad”. Han vill inte ens höra talas om organisationer som ”We are church.”
Att du i detta sammanhang skriver ”kanske” upplever jag som en tillagsinställd eufemism.
Å ena sidan menar du att påven inte ger efter för mediatryck och å andra sidan pekar du på ” brevet från 10 mars som visade att han hade lyssnat på kritiken”. Detta underförstått som något mycket positivt.
Dvs när massmediakritiken intagit orkanstyrka kom påvens skrivelse som ett brev på posten. Jag är inte lika imponerad som du av bekännelser, förklaringar eller ursäkter under galgen.
”media bryr sig inte om att ta reda på vad kyrkan och påven egentligen menar.”
För att ett sådant uttalande ska kunna anses adekvat behövs alltid tilläggas att Vatikanen dock får skylla sig själv med tanke på att den inte alltid lever upp till att vara så glasklar och konsistent i sina egna uttalanden.
”Det han bryr sig om är att kyrkan ska vara trogen sina ideal”
Vem definierar kyrkans ideal? Du får olika svar beroende på vem du frågar. Män eller kvinnor. ”Sensus fidelium” överenstämmer inte på alla områden med påvens och kurians ideal.
”Han satte sig inte på höga påvehästar ”
Fattas bara efter den påvliga dunderfadäsen med Williamson och SSPX
”utan talade som en jämlike. Det kändes schysst och modernt.”
För mig ska betydligt MER till för att det ska bli tal om ”jämlike och modernt”
Påven kritiserar att ”Västerlandet har gått för långt i synen på preventivmedel, abort och samkönade äktenskap”
Om vi håller oss till Sverige. Det finns åtskilligt som Sverige kan förbättra när det gäller preventivmedel och aborter men det går aldrig att lagstifta bort aborter. Jag har aldrig hört påven med ett ljud nämna de blodiga konsekvenserna och tragedierna av ett abortförbud.
Men du som ambassadör för demokratin Sverige skulle verkligen kunna vara rätt person att undra över hur det kommer sig att Sverige som räknas som ett av världens mest sekulariserade länder samtidigt har världens bästa rättsskydd för kvinnor och barn jämfört med den stora utsatthet och rättslöshet som kvinnor och barn har i sk katolska länder. Katolska Latin Amerika här ett av många skräckexempel.
Och när det gäller ”samkönade äktenskap” så är det på sin plats att framhålla för världens påve att det är Sverige som intar en kristen hållning och Vatikanen en icke kristen sådan genom att kräva livslångt celibat för homosexuella och i sin katekes bla rekommendera ”medlidande”.
Till slut känns det ytterst angeläget att påpeka den stora faran i att politiker, ambassadörer och offentliga förträdare i väst NÖJER sig med att framhålla hur lika inställningen i praktiken är mellan katoliker och icke katoliker i väst när det gäller synen på preventivmedel .
Därigenom underlättar vi alla för katolska kyrkan att vidmakthålla och ha sin orättfärdiga policy i preventivmedelsfrågan I FRED i tredje världen där kvinnor och barn främst blir offer för Katolska Kyrkans Katekes. Så länge inte vissa formuleringar där ändras så länge är det fritt fram för präster och biskopar att utnyttja och ha dessa texter som alibi till att vidmakthålla över- och underordning mellan män och kvinnor i länder där katolska kyrkan fortfarande har något att säga till om politiskt.
Utifrån Vatikanens synsätt är det oerhört värdefullt att i tredje världen behålla greppet över kvinnor för att åtminstone någonstans i världen få vidmakthålla sitt patriarkat.
Som demokratiföreträdare och Sveriges ambassadör har du ett särskilt stort ansvar att kunna medverka till att bryta denna trend.
Med många vänliga hälsningar
// Irène Nordgren
PS
Jag skulle gärna vilja rekommendera nedanstående länk till Signum.
http://www.signum.se/signum/template.php?page=read&id=3802
Vidare länkar till tidigare blogginlägg
http://www.katolskvision.se/blog/2008/10/16/petrus-utnamnde-inga-kardinaler/
http://www.katolskvision.se/blog/2005/12/11/auktoritet/
Och slutligen
http://www.katolskvision.se/blog/2006/10/11/har-jesus-instiftat-vatikanen/
8 svar till ”Dags att prioritera kaos framför ordning”
Krister,
jag instämmer. Ett lagom mått av kaos är nödvändigt. Absolut ordning och reda förvandlar oss från människor till uniformerade beteendemönster.
Gert Gelotte
Gläder mig att mina medskribenter Gert och Krister förordar lite lek, kaos och olydnad i tillvaron framför alltför mycket ordning och ”uniformerat beteendemönster.”
Mina associationer går till Astrid Lindgren och Pippi och hu så hemska Prussiluskan.
// Irène
Irène, Krister,
ju äldre jag blir desto tydligare ser jag behovet av olydnad i tillvaron. Det är olydnaden som skiljer oss från andra samhällsbyggande varelser – som myror och termiter. Olydnaden får oss att ifrågasätta auktoriteter, pröva nya vägar, finna nya lösningar. Men olydnaden är också det personliga ansvarets förutsättning. Och utan personligt ansvar är vi inte människor. Alltså är det olydnaden som gör oss till människor.
Gert
Allt går i vågor. A.S Neill, som startade experimentskolan Summerhill på 20-talet, var populär på 50-talet i Sverige, åtminstone i vissa kretsar. Han menade att det blir konfliktfyllda olyckliga människor av barn som inte fått leka fritt, av elever som gått i skola som bara inriktar sig på kunskapsstoffet. Så sant! Ja, exemplen är många.
En av mina stora idoler från 70- och 80-tal är D.W. Winnicott. Han sa
bland annat följande i mitt tycke kloka ord:
”Det är i lekandet och enbart i lekandet som barnet eller den vuxne kan skapa, vara kreativ, och det är enbart genom att vara kreativ som individen kan finna sin identitet, sitt ’själv’ .”
Vidare: ”För att kontrollera det som ligger utanför måste man handla, inte bara tänka eller önska, och att handla tar tid. Att leka är att handla.”
Jag är säker på att lite mer av den insikten behövs i dag, då jag tycker mig märka att all möjlig verksamhet ska vara så strukturerad. Det är farligt. Vi kan få människor som lyder blint utan att tänka själva. Eller också människor som går till överdrift i sitt uppror för att de inte själva har fått erfarenhet av att … ja just det påverka sin verklighet och sin utveckling genom lek.
Ja det är sant, Pippi är en fin förebild! Genom sitt ’vara’ mognar hon till en människa som kan ta personligt ansvar.
tror, vet
Elisabet
Som jag har svårt att leka eller spela (t ex dataspel) så fortsätter jag att prata om det
genom att citera slutet ur Carolina Thelins artikel från 1995.
http://www.yelah.net/articles/ludens
Denna Huizingas bok har jag ”alltid känt till, men aldrig läst”; nu har jag åtminstone beställt den på Internet!
Krister
Homo Ludens – Den lekande människan
De moderna livsformerna är stelnade och hämmande mot den befriande leken, menade situationisterna. Denna idé hämtade de hos den holländske kulturhistorikern Johan Huizinga (1872-1945). En avgörande inspirationskälla var Huizingas verk Homo Ludens – om kulturens upprinnelse i lek (1938). Huizinga innefattar hela människans utveckling under begreppet lek.
Han menade inte, som marxisterna, att det är de ekonomiska förhållandena som är drivkraften i den historiska utvecklingen, men ansåg den historiska materialismen vara en produkt av tiden, dominerad av ekonomins och teknikens trista nyttoprincip och inte av lusten till lek, gott humör och originella dårskaper.
Lusten att leka är ett centralt element i människans natur – ett kännetecken för vårt väsen, och därför karaktäriserar han människoarten i förhållande till de andra djuren i bokens titel.
Kanske är det ordet spel som bäst översätter Huizingas tankar om den handling som följer vissa fastslagna, frivilligt antagna regler. Ritual, sakrament och mysterium är också lek eller spel, för i både religion, sport och konst kommer lekelementen fram. Det visar sig, menade Huizinga vidare, att kultur uppstår i form av en lek och att kultur från början lektes.
Carolina Thelin
Kamrater,
Vilka kloka tankar om olydnad med mera som getts här! Nu gläds jag speciellt åt Elisabets citat och tanke:
”“För att kontrollera det som ligger utanför måste man handla, inte bara tänka eller önska, och att handla tar tid. Att leka är att handla.”
Jag är säker på att lite mer av den insikten behövs i dag, då jag tycker mig märka att all möjlig verksamhet ska vara så strukturerad. Det är farligt.”
Jag har alltid ogillat själva ordet struktur; som det ofta används så har det hos användaren ofta inneburit en alldeles speciell ordning: lineär, detaljerad, oåterkallig, fix och färdig. Så jag pläderade under mina år som ”utbildare” för att vi istället skulle tala om
ordning, ordningar. Därtill ett ljudmässigt vackrare ord tycker jag!
Krister
Den fina kolumnen kändes uppfriskande. Frihet från pekpinnar, order, stängsel och regler mm ger förskolebarnen den bästa starten inför resten av livet.
Kan det nuvarande samhället visa fram en miljö, där sådan frihet är möjlig?
Risken är väl att vi vuxna har deformerats till tävlingsmänniskor och karriärister, som känner sig störda när plötsligt inte allt handlar om den egna egotrippen längre.
Elitskolan har inget med klassamhälle att göra. Putsa vänstermonokeln! De mest begåvade har inget extremt intresse för pengar och karriär, oftast tvärt om. Detta är min erfarenhet från en omfattande lärargärning.
Jag vet att det finns många grader av begåvning hos de barn som utvecklats under förskoletidens ”kaos”. Kidsen har själva upptäckt detta. De har förhoppningsvis glatt sig åt varandras egenart. Säkert har de redan lärt sig att uppskatta även de spetsbegåvade.
Pippi har nog snedvridit samhället i viss mån. Att vara oförskämd och att inte lyssna, att spela på¨kroppskrafter och att i varje läge kunna köpa sig popularitet med guldpengar
att strunta i naturens lagar och förkunna att det blir såå bra såå har nog lämnat ganska trista avtryck omkrig oss. Eller hur?
Göte
Den fina kolumnen kändes uppfriskande. Vss frihet från pekpinnar, order, stängsel och regler mm ger förskolebarnen den bästa starten inför resten av livet.
Kan det nuvarande samhället visa fram en miljö, där sådan frihet är möjlig?
Risken är väl att vi vuxna har deformerats till tävlingsmänniskor och karriärister, som känner sig störda när plötsligt inte allt handlar om den egna egotrippen längre.
Elitskolan har inget med klassamhälle att göra. Putsa vänstermonokeln! De mest begåvade har inget extremt intresse för pengar och karriär, oftast tvärt om. Detta är min erfarenhet från en omfattande lärargärning.
Jag vet att det finns många grader av begåvning hos de barn som utvecklats under förskoletidens ”kaos”. Kidsen har själva upptäckt detta. De har förhoppningsvis glatt sig åt varandras egenart. Säkert har de redan lärt sig att uppskatta även de spetsbegåvade.
Pippi har nog snedvridit samhället i viss mån. Att vara oförskämd och att inte lyssna, att spela på¨kroppskrafter och att i varje läge kunna köpa sig popularitet med guldpengar
att strunta i naturens lagar och förkunna att det blir såå bra såå har nog lämnat ganska trista avtryck omkrig oss. Eller hur?
Göte