-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Gunnar Eriksson om Sr Madeleine Fredell OP – Att fråga varför
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Anna om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: september 25, 2015
Peter Halldorf ”Berget går inte ekumenikens väg”
Peter Halldorf i DAGEN Berget går inte ekumenikens väg Låt mig citera ur Peter Halldorfs helt lysande analys. ”Gemenskapen på Berget motiverar sitt beslut med att man nu tar ”ytterligare ett steg mot kyrkans synliga enhet”. Det är inte bara … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
17 kommentarer
17 svar till ”Peter Halldorf ”Berget går inte ekumenikens väg””
Irène, vänner,
Jag vill lyfta fram och kommentera två citat ur Peter Halldorfs artikel:
”När Enzo Bianchi, själv katolik, tar emot människor från andra kyrkor som vill inträda i kommuniteten, tillåter han inte att dessa konverterar och blir katoliker. Man är däremot välkommen som fullvärdig medlem under förutsättning att man förblir trogen den kyrka i vilken man har sina rötter. Detta manifesteras ytterst vid löftesgivningen. När den som inträder i klostret ger sina slutliga löften tas de på plats även emot av en ledare från den kyrka personen kommer från. En pingstpastor om det är en pingstvän. En luthersk biskop om det är en lutheran. En katolsk biskop om det är en katolik.
Här kan man tala om att ”ta steg på enhetens väg”.”
När man inom gemenskapen tar bort alla gränser och delar allt, även sakramenten, finns inte längre något behov av konversioner. Då är kyrkans enhet etablerad på den platsen. Jag menar att för detta behövs inte någon gemenskap. Så kan varje kristen välja att leva.
”Få har formulerat och förkroppsligat denna väg radikalare än fader Matta al-Miskin (död 2006), det senaste seklets kanske främste profetgestalt i den koptiska kyrka, vars patriark, påven Tawadros II, nyligen besökte Sverige. Fader Matta sa:
”Vi måste börja leva tillsammans i trons enda och innersta väsen innan vi kan enas om innehållet.”
Exakt så. Först livet, sedan teorierna, dvs teologin. Kräver vi teologisk enighet först når vi aldrig fram till livets enighet. Därför är det viktigt att handla i stället för att vänta på ett tillstånd som aldrig kommer. Varför? Jo därför att makten i kyrkan/kyrkorna förutsätter splittring.
Gert
Irène, vänner,
för att fortsätta citerandet så saxar jag följande från ”Bengt Blogg”:
”Helt överaskande är inte denna nyhet. Strävan efter enhet med Katolska kyrkan har länge funnits inom kommuniteten. Tidigare hade man hoppats på en dispens från Katolska kyrkans regler så att katoliker och protestanter inom kommuniteten kunde fira nattvard gemensamt. En sådan överenskommelse är inte omöjlig men ovanlig. I den ekumeniska kommuniteten i Taizé finns en sådan tillåtelse sedan Broder Rogers dagar förankrad hos påven Johannes Paulus II, och så går det till också idag under dess nye ledare br Alois som är katolik (Broder Roger var reformert). I kommuniteten firar man gemensam mässa, protestanter, ortodoxa och katoliker. För pilgrimerna erbjuds protestantisk och katolsk mässa separat.
När det gäller Berget sade emellertid Katolska kyrkan bestämt nej till en sådan lösning. I stället inleddes den dialog som nu lett till individuella konversioner och att kommuniteten blir en del av Katolska kyrkan med biskop Anders som beskyddare. Enligt Dagen skall detta också ha stöd hos Troskongregationen i Rom.”
Jag vet inte på vilka grunder biskop Anders sa nej. Det borde han förklara. Om det inte finns en bra förklaring blir annars slutsatsen att biskop Anders på ett avgörande sätt orsakat att ekumeniken i Sverige tagit flera steg tillbaka i stället för framåt.
Gert
Till läsare som både läser Bengts Blogg och KV blogg måste jag få säga att Bengt RADERAT min senaste kommentar där jag påpekar hur Bengt manifesterat sin TILLAGSINTÄLLNING mot katolska kyrkan genom att helt FÖLJSAMT och OEMOTSAGT citera BERGETS – som jag hävdar – TOTALT OEKUMENISKA pressmeddelande :
”Den fulla kommunionen med biskopen av Rom är nödvändig för de kristnas synliga enhet.”
Mot detta – som sagt- oekumeniska pressmeddelande citerar jag istället Peter Halldorf
”Ekumeniska skäl kan aldrig användas som motiv för en konversion.
Gemenskapen på Berget motiverar sitt beslut med att man nu tar ”ytterligare ett steg mot kyrkans synliga enhet”. Det är inte bara en romantisk idé. Det går på tvärs mot vad viktiga frontgestalter i den internationella ekumeniska rörelsen i vår tid gett uttryck för. Här räcker det att nämna broder Roger av Taizé och Enzo Bianchi i den ekumeniska kommuniteten i italienska Bose. Eller Focolarerörelsens grundare, Chiara Lubich.”
Detta tillåts jag inte säga på Bengts Blogg.
// Irène
Håller helt med er båda. Gert Gelotte formulerar sanningen bra: ”Först livet, sedan teorierna, dvs teologin. Kräver vi teologisk enighet först når vi aldrig fram till livets enighet. Därför är det viktigt att handla i stället för att vänta på ett tillstånd som aldrig kommer. Varför? Jo därför att makten i kyrkan/kyrkorna förutsätter splittring.”
Bose och Taizé är något helt annat än Berget nu blivit.
Irène,
på ett sätt är det självklart att de kristnas synliga enhet förutsätter full kommunion med biskopen av Rom. Han (förhoppningsvis hen) skall ju inte hållas utanför.
Men det är klumpigt och provocerande formulerat därför att det saknas en definition av vad full kommunion innebär.
Om full kommunion innebär inordning i katolska kyrkan som den vuxit fram från högmedeltiden till första Vatikankonciliet är synlig enhet varken möjlig eller önskvärd. Det vore förskräckligt om påvens envälde utsträcktes ännu mer.
Men full kommunion kan också bli något annat – med utgångspunkt i den enhet som fanns före den stora schismen 1054. Då är full kommunion inte en fråga om juridisk makt, ofelbarhet och envälde. Då är påven Petrus, den främste bland likar, inte en feodalfurste. Jag tror att vi kanske ser en trevande början på en utveckling i den riktningen. Men det går förtvivlat långsamt. Därför tycker jag att våra biskopar skall uppmuntras med lite kreativ olydnad. Enheten finns mitt ibland oss om vi vill ha den. Fortgår splittringen är det därför att vi vill ha det så.
Gert
Gert
”Om full kommunion innebär inordning i katolska kyrkan……”
Jag menar som Peter Halldorf ”konversion” …….dvs det vi till vardags talar om som att konvertera till katolska kyrkan underförstått dagens katolska kyrka dvs jag instämmer i Peter Halldorfs syn
”Ekumeniska skäl kan aldrig användas som motiv för en konversion.”
”Det går på tvärs mot vad viktiga frontgestalter i den internationella ekumeniska rörelsen i vår tid gett uttryck för.”
Du skriver
”Därför tycker jag att våra biskopar skall uppmuntras med lite kreativ olydnad.”
Instämmer till 100 % men….tyvärr så tror jag att i Sverige är det en utopi.
Med en sån mot Rom lydig, präktig och regimtrogen biskop som i sin tur har till 99 % lydiga och domesticerade församlingsmedlemmar som helt accepterar att deras biskop i katolskt avseende också är deras förmyndare som vet sina barns bästa………ja då är det nog kört vad ”kreativ olydnad” beträffar.
// Irène
Irène,
sett till utvecklingen i ”katolska länder”, som exempelvis Österrike och Irland är den kreativa olydnaden idag så omfattande att den varit otänkbart ens som fantasi för tio år sedan. Det finns ingen anledning att ge upp. Sverige kommer kanske sist. Men svansen har inget eget liv.
Gert
Gert
Tursamt att du och jag just turas om att vara optimister och pessimister.
Bra att du orkar hålla ångan uppe fn när det gäller att se framåt……
// Irène
Som luthersk svenskkyrklig lekman är mina åsikter måhända inte avgörande tunga, men jag säger ändå detta:
flera av oss lutheraner med teologiska uppfattningar som befinner sig på den mer traditionella eller rentav konservativa planhalvan upplever – i brant stigande grad – hur smärtsamt det är att inte kunna/få dela kommunionen med våra katolska trossyskon. Det gör ibland riktigt bedrövligt ont. Vi respekterar fiskaren Simons efterträdare i Rom som ett slags kristenhetens nav och vi tror på Jesu närvaro i nattvardssakramentet. Sen är det bara inte möjligt för alla att konvertera av olika skäl, trots en sympatiserande inställning till RKK. Vi kanske vill vara vårt sammanhang trogna, men ändå ha ett slags enkel sakramental gemenskap med katoliker av god vilja. Alla lutheraner är inte svåra heretiker, utan har traditionella teologiska värderingar som står RKK nära.
Jag tänker på hösten 1989 när gränsen öppnades mellan Öst – och Västberlin: man öppnade muren och lät folk gå fram och tillbaka, utan att veta hur det skulle gå. Integrationen mellan länderna fick komma sen. Den blev inte alltid lätt, men landet blev ett enda. En enkel jämförelse, men ändå.
Är ingen hetlevrad debattör, så detta är ett enskilt inlägg. Saknar helt lust att debattera denna fråga, men så här ser jag på saken.
Leif
”Vi kanske vill vara vårt sammanhang trogna, men ändå ha ett slags enkel sakramental gemenskap med katoliker av god vilja.”
Uppfattar att du talar i sann ekumenisk anda.
Skäms över att min kyrka inte hunnit dithän du önskar.
// Irène
Leif
Vackert skrivet. Så rätt och så självklart. Jag kan känna ditt kristna blod pulsera genom dina ord. Det är att lita på och lyssna på. För mig.
Tack, Leif för att du vågar besöka oss på KV och ge oss detta.
Agneta
Iréne,
Tack för svar.
Den här skiljelinjen mellan katoliker och oss mera traditionellt troende lutheraner är verkligen jobbig – och onödig i en tid som jag uppfattar inte längre har råd med bevakning av gamla gränser. Enligt min uppfattning handlar vår tids frågor istället om alternativen religiös tro eller ren sekularism samt om flyktingkatastrofen och miljön, och i arbetet med dessa frågor borde vi kunna enas och kunna ha gemenskap vid kommunionen för att stärka oss – för världens skull.
Och vi lutheraner bör tänka på att inte odla onödig historisk identitetspartikularism, så förfärligt märkvärdiga är vi inte. Luther gjorde vad han var tvungen att göra i ett givet historiskt läge, men förhållandena på 1500-talet kan knappast jämföras med idag.
Om ett närmande värt namnet faktiskt skulle äga rum, bör det ske med största ödmjukhet, insikt och förståelse från båda hållen, inga näsor i vädret, vi har inte råd med det enligt min mening. Jag vet ju att samtal förts länge mellan de lutherska kyrkorna och RKK, men inte mycket sipprar ned från dessa lärosamtal på hög nivå till oss praktiker på ”verkstadsgolvet”. Det vi längtar mest efter tror jag är just en ömsesidig, praktisk och allmängiltig formel för gemensam kommunion. Om vi börjar i denna gemenskap – bestående av vanliga, längtande och behövande människor utan andliga medaljer att visa upp – kanske mycket annat kan lösa sig efter hand, vi delar ju faktiskt tron på Treenigheten, det är en bra grund att ha gemensam. Tro och mod skulle sannolikt stärkas i en tid som präglas av utbredd sekularism.
Inget mer från mig i detta ämne nu, jag har sagt vad jag länge tänkt på och fångade tillfället som gavs genom Halldorfs artikel om Berget.
Leif
”Enligt min uppfattning handlar vår tids frågor istället om alternativen religiös tro eller ren sekularism samt om flyktingkatastrofen och miljön, och i arbetet med dessa frågor borde vi kunna enas och kunna ha gemenskap vid kommunionen för att stärka oss – för världens skull.”
Är med dig till 100%.
Läs på tisdag artikel i DAGEN som jag och Gert skrivit å dina och dina lutherska vänners vägnar.
Jag tror du kommer gilla artikeln.
// Irène
Irène och Gert,
Väldigt bra artikel i Dagen. Tror att den kommer att bli till stor nytta.
Leif och alla,
Det tråkiga är att ekumenik för konservativa kristna oftas innebär att den mest konservative får bestämma vilkoren. För Bergets del har konsekvensen varit att kvinnliga präster inte kunnat arbeta där. En öppenhjärtig beskrivning av hur diskrimineringen för att inte säga mobbningen fungerat ger den svenskkyrkliga prästen Agneta Lejdhamre i Kyrkans tidning http://www.kyrkanstidning.se/debatt/ingen-lojalitet-med-prastvigda-kvinnor
Som jag ser det borde den mest tillåtande parten få lägga ribban inom ekumeniken. Sedan är det förstås så att ingen måste delta i en mässa, oavsett om det är att prästen är kvinna eller högkyrklig man som är haken. Men man ska inte kunna tvinga andra att anpassa sig efter sina egna värderingar. Med min vanliga brasklapp att lagens råmärken förstås gäller.
Anneli
Anneli
Min första spontana reaktion på att Berget ska katoliceras var
Retreatgården Berget nytt tvärkyrkligt reservat för fridlysta kvinnoprästmotståndare i Sverige ?
http://www.katolskvision.se/blog/?p=17426
Intrycket står sig ju mer detaljer som framkommer.
// Irène
Iréne,
Kanske är det ändå så att den här krisen kan leda till något gott, som Ulla Gudmundson skriver i en kommentar till min blogg Berget-behandla andra som du själv vill bli behandlad https://annelimagnusson.wordpress.com/2015/10/07/berget-behandla-andra-som-du-sjalv-vill-bli-behandlad/
Att Svenska kyrkan på allvar tar tag i den begränsande kultur som råder på Berget och att det ekumeniska samtalet kan komma igång igen.
Jag kan hålla med dig om att tanken sannolikt var att renodla den konservativa, om man ska tala klarspråk, direkt kvinnodiskriminerande linjen som funnits väldigt länge. Den enda förklaringen till att Peder Bergquist m.fl. faktiskt trodde att man skulle kunna komma undan med det är att man underskattade hur älskat Berget var i sin forna trots allt öppna skepnad.
De ansvariga inklusive biskop Anders och Troskongregationen gjorde dessutom en felbedömning av var gränsen går för hur illa och illojalt man får uppföra sig som svenskkyrklig ledare. Det vill säga det finns faktiskt en gräns, vilket jag tror att många är glada över.
Anneli