Hej Samuel
Din beskrivning av kyrkans födelsedag förtjänar ett eget – nedanstående blogginlägg.
Du skriver
”Födelsedagens katolska betydelse, dvs demokratiskt allmänneliga innebörd, är vad Kyrkan borde fira.”
Håller med dig om att ” det är pingstdagens budskap. ”
Den särställning som Rom och dess biskop fick i den tidiga odelade KYRKANS tid som rådgivande och hjälpande instans för övriga församlingar i konflikter och tvister har föga att göra med den kejsarkult och den diktatoriskt styrande roll som Rom och dess PONTIFEX MAXIMUS sedermera tillskansat sig på övriga församlingars bekostnad.
// Irène
PS Artikel som kan återanvändas på kyrkans födelsedag.
”Petrus utnämnde inga kardinaler”
http://kyrkanstidning.www2.a3j.se/debatt/petrus-utnamnde-inga-kardinaler?qt-topplistan=1
************************************************************************************************************
När aposteln Petrus inser vem rabbinen Jesus egentligen är blir han den förste att bekänna sin mästare som Messias, den levande gudens son. Samma ande som upplyste Petrus om Jesu identitet upplyser nu alla troende med samma insikt, vilket gör oss alla till levande klippor i Kristi tempel – Petrus är bara den förste, den främste av likar i vår gemenskap av jämställda vänner – en jämlikhet han framhåller i sin förkunnelse då han benämner oss ett konungsligt prästadöme. Vi är ju konungens adlade adjutanter.
Förutom att vara apostel gör Petrus anspråk på att vara ”en av de äldste”. Titeln ”äldste” – grek. presbuteros (därav det oegentliga ”präst”) – anges alltid i plural och innefattar biskopsämbetet. Petrus må vara prinsen av apostlar, men han ser sig själv som den främste av likar inom församlingens ledarskap. 1Pet 5:1.
Jesus ger förklaringen till hur hans ord om nyckelmakten ska tolkas i Matteus 18 genom att rikta en identisk befallning till hela kollegiet av apostlar, samma ord han just givit Petrus efter dennes bekännelse. Här finns inte skymten av exklusivt petrusämbete; snarare säger Jesus att alla som drabbas av insikten att Jesus är Guds Messias har blivit upplysta av Den heliga Ande; de, vi, är givna andlig upplysning och kan så leva i trygg förvissning om att himmelriket landat i våra hjärtan.
Idag firar vi Kyrkans födelsedag då ”omkring 120 personer var samlade” och himlen öppnades över Jerusalem: ”tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande”. Apg 2.
120 lärjungar av båda könen fylldes av den visdomens och kraftens ande som skulle komma att vägleda de troende i ljuset av Jesu liv och lära in i antikens mest genomgripande andliga omvandling. Och eftersom Anden är Gud gjorde hen ingen skillnad på människor; ingen uppdelning i könskategorier, än mindre i klasser i Kyrkans embryonala stadium då Gud själv styr skeendet.
Födelsedagens katolska betydelse, dvs demokratiskt allmänneliga innebörd, är vad Kyrkan borde fira.
Något påvedöme var det aldrig fråga om i urkyrkan; påveskap är ett senkommet despotiskt påhitt (exklusivt först på 1000-talet) som saknar grund i urkyrkan så som denna är framställd i Nya Testamentet. Varken Petrus eller Paulus eller någon annan apostel gör monarkiska anspråk. De båda apostlarna, Roms första biskopar, reserverar i sina skrifter metaforen ”hörnsten” om den klippa hela Kyrkan har att harmoniera med: Kristus för vilken inget substitut duger; apostlarna ses som kollektiv:
”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten. Genom honom hålls hela byggnaden ihop och växer upp till ett heligt tempel i Herren; genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.” Säger Paulus i Ef 2:20 medan Petrus citerar Jesajaorden: ”Se, på Sion lägger jag en hörnsten, utvald och ärad; den som tror på den skall inte stå där med skam.” 1Pet 2:6.
Något petrusämbete finns inte i urkyrkan och därmed inte heller någon påvlig maktbefogenhet.
Det är pingstdagens budskap.
Samuel.
Svar från urkyrkan: Tu es Petrus et super hanc petram… (Matt. 16:18–19).
Pär.
Ja, det är till synes en entydig utsaga, men varför, tror du, finns inte ”skymten av ett exklusivt petrusämbete” i vare sig Apostlagärningarna, Petrus brev eller något annat NT-brev?
Som messiansk bekännare var Petrus den första klippan, den första levande stenen i Guds tempel, sedan följde övriga apostlar, lärjungar och därefter alla vi som tagit emot deras ord och övertygats om att Jesus är Kristus, kommen i mänsklig gestalt, ty ”ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden” (1Kor 12:3) och ”Gud ger Anden utan att mäta” (Joh 3:34). Kristi bekännare är alla klippor.
Aposteln Petrus är alltså i bokstavlig mening den första klippan av likar, primus petra inter pares.
Denne princeps gör klart vem han anser vara huvudet för Kyrkan när han skriver: ”Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden … Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.” 1Pet 5.
Urkyrkan tillämpar en kollektiv – demokratisk skulle vi säga – styresform, vilket framgår av Apg 15:22: ”Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen…”. Och i sin första ”encyklika” skriver Jerusalemförsamlingen:”Vi har därför enhälligt beslutat att…” Konsensus i såväl tro- som personfrågor inom ekklesian är alltså den beslutsmodell som etableras tidigast i Kyrkans historia.
Vi ser Jesus bygga sin kyrka på gudsfolkets klippfasta bekännelse till Kristus – deras sensus fidelium.
Samuel.
Kasuistik, sofism, en massa ord. Jag föredrar: Tu es Petrus.
Pär. Är då inte Petrus den bäste uttolkaren av Jesusordens innebörd? Samuel.