Roland Poirier Martinsson katolik, författare och filosof som bor i Austin, Texas skriver 17 december en liten underfundig kolumn i SvD under rubrik ”Ställ tydliga krav och omfamna alla ”
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/stall-tydliga-krav-och-omfamna-alla_7760502.svd
Jag uppfattar Roland Poirier Martinsson som katoliken som har tydliga svar på alla katolska knepiga frågor.
Jag citerar
”Kyrkans fulla gemenskap kännetecknas av fullkomlig kompromisslöshet i det väsentliga och fullkomlig tolerans i allt annat. Gud nåde den medlem som inte omfamnar en annan medlem på grund av tillfälliga och yttre attribut som matvanor, klädkod, hudfärg eller språk.
Integrationen i Sverige löser vi alltså bäst genom att alla blir katoliker. Om det inte är omedelbart realistiskt, då bör vi åtminstone lära den katolska läxan, att tydligt ställa krav, att omfamna alla sorter. ”
Fortfarande famlar jag dock i ovisshet om vad som räknas som det ”VÄSENTLIGA” i katolsk tro.
Kan det månne vara att kvinnor inte ska vara jämställda med män och homosexuella inte ha likaberättigande med heterosexuella ?
Svårt att veta men i vart fall på dessa punkter är ”kyrkan fullkomligt kompromisslös ” och beredd att ” i fullkomlig tolerans” ta emot medlemmar från andra kyrkor och samfund – som här tycker lika – i ”Kyrkans fulla gemenskap. ”
Kanske Roland Poirier Martinsson – som verkar sitta inne med facit – vid annat tillfälle kan dela med sig av det rätta svaret till oss villrådiga andra katoliker vad som räknas som det ”väsentliga” i katolsk tro.
// Irène
Irène,
en underhållande krönika, tycker jag. Dessutom har RPM rätt. Han fångar den katolska gemenskapen. Vad som är väsentligt råder det förstås delade meningar om. Men tänk om vi kunde enas om att det väsentliga kan vara orubbligt även om man är oense om vad det är som är väsentligt. Det vore katolsk gemenskap.2 Dit är vi nog på väg även om vägen är både krokig och stenig.
Gert
Gert
”Men tänk om vi kunde enas om att det väsentliga kan vara orubbligt även om man är oense om vad det är som är väsentligt.”
Det köper jag !
”Dit är vi nog på väg även om vägen är både krokig och stenig.”
Vi får leva på hoppet – men var går gränsen mellan hopp och hopplöshet ?
// Irène
Titeln på förra inlägget speglar situationen bra, tycker jag.
”Väntans och hoppets tid”
Krister
Jag instämmer med Gert att RPM fångade in något av det väsentliga i den katolska gemenskapen. Kärnan i det som är Trons skatt har trots allt bevarats under 2000 år, bara det ett under. Att det sedan finns spänningar och oenighet genom tiderna i delar av detta är ofrånkomligt och en del i det vi kallar dogmutveckling.
Om vi vidgar perspektivet och gör ekumeniska utblickar: Det skulle vara intressant att, utifrån det vi diskuterat här, höra era synpunkter på den utveckling mot sekulär kyrka som Håkan Sunnliden beskriver inom Svenska kyrkan. Avlägsnar man sig därigenom från ”det väsentliga”?
http://hakansunnliden.blogspot.se/2012/12/den-sekulara-kyrkan.html
Irène!
Hoppet finns i Jesus. Han har lovat att vara med sin kyrka intill tidens slut. Däri finns vårt orubbliga hopp. Det kan aldrig så korrumperade och maktmissbrukande lekmän, präster, biskopar eller ens påvar rubba.
Två texter om trons hopp mitt i det mörka:
Birro:
http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-det-finns-ondska-i-varlden-det-finns-manniskor-som-garna-tjanar-d/
Påve Benedikt:
http://www.catholicnewsagency.com/news/pope-says-faith-includes-trust-in-dark-moments/
Bengt,
jag delar uppfattningen att kyrkan inte är en åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap. Håkan Sunnlidens blogg uttrycker kanske inte den motsatta ståndpunkten, men i varje fall uppfattningen att åsiktsgemenskap är avgörande för trosgemenskapen.
I någon mån är detta naturligtvis sant. Men medan Sunnliden tycks ha behov av en mycket stor åsiktsgemenskap är mitt behov av detta ganska litet.
Mina kunskaper om och erfarenheter av Svenska kyrkan är för grunda för en djupare analys av påståendet att den utvecklas i riktning mot en sekulär kyrka.
Den erfarenhet och de kunskaper jag har tycker jag dock pekar i motsatt riktning. Svenska kyrkan söker efter ett språk som är begripligt och meningsfullt för vår egen tid. Det är inte riskfritt.
Men det är inte heller riskfritt att gå motsatt väg, som katolska kyrkan, där språket görs otillgängligare för att som ett skal skydda tron.
Kanske kan man säga att Svenska kyrkan försöker gå ut till människorna medan katolska kyrkan försöker locka in människorna.
Vilken metod som är mest ändamålsenlig för att sprida evangeliet beror nog på vem man frågar. Det som passar den enes andliga behov passar inte den andres.
Jag överraskar väl ingen om jag säger att jag föredrar Svenska kyrkans tilltal. Att jag ändå förblir katolik beror på att jag inte delar reformationens särskiljande bekännelse – skriften allena, nåden allena. Någonstans finns alltså även hos mig ett behov av trons åsiktsgemenskap. Men i den kristna vardagen spelar detta ingen roll för mig.
Tillsammans med andra som ser kyrkan som en trosgemenskap är konfessionsgränserna enbart historia.
Gert
Gert!
Jag respekterar och uppskattar detta dialoginriktade svar.
Katolska kyrkan måste också bli bra på dialog och tilltala människorna där de befinner sig. Detta uppfattar jag som själva kärnan i ”aggiornamento”, och Andra Vatikankonciliets dokument och postkonciliära dokument är fulla av formuleringar som stödjer detta. Jag uppfattar också andan i Trons år och den Nya evangelisationen som att främja sådana intentioner.
Inte desto mindre finns det en valhänthet, ja även rädsla att gå in i detta och vi får en tendens till återflöde till prekonciliär maktfullkomlighet. Jag ser dock detta återflöde som temporärt, Andra Vatikankonciliet var en viktig händelse som angett riktningen för katolska kyrkan under de närmaste århundradena. Ekumenik var ju också ett viktigt nyckelord för konciliet.
Om katolska kyrkan till följd av rädslan att förlora ”det väsentliga” riskerar att missa aggiornamento och dialogen med vår tids människor, så kanske man kan säga att Svenska kyrkan till följd av sin iver att vara up to date riskerar att kasta ut barnet med badvattnet och missa ”det väsentliga”.
Men fortsatt ekumenisk och inomkatolsk dialog är vägen framåt. Kyrkans ekumeniska kropp, den universella kyrkan behöver ta till vara det bästa inom alla de olika samfundens traditioner samt hjälpa varandra att korrigera det som leder bort från ”det väsentliga”.
Jag får väl föregripa en blogg jag tänker skriva ikväll, om jag hinner och orkar.
All mänsklig samvaro, inte minst tro, fungerar bara om man förstår att andra människor tänker annorlunda än man själv. Och att det för det mesta är något man bör acceptera.
Håller man sig till denna grundprincip kan man sedan diskutera vad som är väsentligt och vad som inte är det i tron. Diskussionen blir säkert utvecklande men att uppnå någon koncencus tror jag inte går eller är önskvärt. Allt för många måste då göra våld på sin tro.
Jag har de senaste åren läst så pass mycket historia och försökt att inte filtrera bort det som inte passar att jag insett att vad som är”Trons skatt” är något man verkligen kan fundera över innebörden i… Mycket är segrarnas historia och en del av trons skatt har säkert gått förlorad med förlorarna.
Anneli
Bengt,
jag hoppas för en gång skull att du har rätt – att kyrkans återflöde till det prekonciliära är tillfälligt.
Vad som är ”det väsentliga” menar jag är mycket vanskligt att formulera entydigt. ”Det väsentliga” är ju i grund och botten tids- och språkbundna påståenden om det vi kallar mysterier, som vi inte kan uttala oss om i termer av vetande. ”Motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.
Jag tror alltså mer på att acceptera och leva i fred med ofta berikande skillnader än att söka efter det gemensamma.
Gert
Bengt
”Det skulle vara intressant att, utifrån det vi diskuterat här, höra era synpunkter på den utveckling mot sekulär kyrka som Håkan Sunnliden beskriver inom Svenska kyrkan. Avlägsnar man sig därigenom från ”det väsentliga”?”
”Sekulär kyrka” ? Vad menas med det ? Jag tolkar att Håkan Sunnliden använder begreppet som något negativt då Sunnliden är låst vid en mycket snäv definition av vad kristna räknar som ”det väsentliga” ibland använt som synonym för ”klassisk kristendom” där bla synen på att kvinnor inte kan bli vigda ämbetsbärare verkar utgöra själva STOMMEN för kristen tro.
Begreppet ”sekulär kyrka” skulle annars kunna användas i positiv bemärkelse om man definierar ”det väsentliga ” som synonymt med att ”det glada budskapet ” – att det finns en Gud som älskar oss människor och att allt är NÅD – har implementerats i VÄRLDEN dvs kyrkan KYRIAKON (det som hör till Herren) och VÄRLDEN blir ETT.
// Irène
Nu har jag funderat på vad jag egentligen tycker om Roland Poirier Martinsson kolumn. Och jag är väl inte så imponerad, i synnerhet inte av hans matematiska resonemang. Jag förväntar mig att en filosof värd namnet ska får fram mer ur 2+2 än att det är 4.
Resonemanget om vad som är en stol är bättre och visar på en insikt om att vår syn på saker och ting har förändrats genom historien. En del försvinner, annat som saccosäcken kommer till.
De flesta människor har ändå en gemensam bild av vad en stol är, det håller jag med om och det är förstås intressant att försöka ringa in vad det är.
Men det finns svårare exempel, som färger. Börjar man tala om det kan det visa sig att skålen jag skulle beskriva som blå uppfattar en annan person som grön. Ändå lyckas vi för det mest förstå vad som menas, jag antar att det beror på att de flesta av oss är mer eller mindre bra på att tolka vad andra menar med t.ex. blå eller grön.
Saknas den förmågan får både den drabbade och omgivningen stora problem.
RPM för sedan över sitt resonemang om stolen på svenskhet och katolsk identitet som är lätta att känna igen. Och det är klart känner man till Sverige och den katolska mässan någorlunda väl är chansen stor att man prickar rätt.
Att RPM känner igen svenskar utomlands är kanske inte så konstigt, man jag förmodar att han liksom jag har blivit förväxlad med andra nordbor för att inte tala om tyskar utomlands!
Samma sak gäller förstås den katolska mässan, är man bekant med den känner man igen den överallt, annars kan den förväxlas med något annat.
Sedan är det med både katolsk identitet, svensk identitet och julen som han också tar upp att det är vår blandning av en mängd gemensamma ingredienser. Visst är blandningen ”vår” men ingredienserna används av många andra.
Om den svenske jultomtens brokiga bakgrund har jag redan skrivit en blogg http://katolskareformvanner.blogspot.se/2012/12/jultomten-eller-man-tager-vad-man-haver.html Jag återkommer med julen när det närmar sig.
Min upplevelse av hur katolska församlingar fungerar är nog att olika grupper håller sig för sig själva. Som kvinna måste jag säga att jag känner mig utanför ”gubbklubbens” gemenskap. Jag misstänker att inte heller homosexuella känner sig direkt uppskattade. Men jag kan förstå att RPM som vit, heterosexuell man med statusjobb inte upplever att han har några problem.
Men något hoppfullt finns det också i RPM:s kolumn i och med att han definierar den katolska identiteten med trosbekännelsen och liturgin. Där finns en öppning mot det väsentliga, mot Gud. Eller finns det fler förslag
Anneli