Katolsk Vision

Gert

Jag delar din beskrivning av påven som ”en gammal from man som inte förstår sin samtid och därför bekämpar den”

Och samtidigt när jag läser NCR nedanstående artikel ”Bishops investigating US nuns have poor records on sex abuse cases” undrar jag vad som menas med ”fromhet ”och vad den ska tjäna till då ”fromhet”  helt uppenbart inte  är någon garanti mot farliga beslut med ödesdigra konsekvenser för miljoner människor.

Ty påven Bendedikt anser sig  också som en suverän Guds företrädare  genom att vara 3 maktpersoner i en. I Vatikanen har aldrig maktdelningsprincipen vunnit någon större popularitet.  B16 utnämningprivilegium av biskopar,  hans fria händer  att ”skapa”  kardinaler och sedan se till att besätta alla nyckelposter inom Vatikanen med ”rätt”  man på ”rätt”  plats ger B16 en makt  utöver det vanliga samtidigt som  B16 har immunitet mot att ställas till svars för maktmissbruk.

Godtycke får fritt spelrum i Vatikanen.

Jag saxar ur ledarredaktionen på  Catholic National Reporter och Global Posts artikel

”Kardinal  Law sägs ytterst vara den som kläckte idén  till den dokrtrinära undersökningen av LCWR.

Law som inte talat med pressen på 10 år har också sagt nej till att nu kommentera NCR artikel.

Law avgick som ärkebiskop i Boston 2002 efter anklagelser  att ha mörkat sexuella övergrepp av präster inom sitt stift. Law tillbringade 18 mån i ett nunnekloster i Maryland innan Vatikanen belönade honom .”

”the Vatican rewarded him with a position as prefect of Santa Maria Maggiore, a historic basilica; he took an active role in several Roman Curia boards, and became a fixture on the social circuit of embassies in Rome.”

Konsekvenser

”Boston was a staggering mess. Settlements and other expenditures related to abuse cases there have cost about $170 million. Mass attendance since 2002 has dropped to 16 percent. Declining financial support has caused a storm of church closings, from nearly 400 parishes in 2002 to 288 today (soon to be organized into 135 ”parish collaboratives”).”

”Ni har lidit svårt och jag är uppriktigt sorgsen. Er tillit har svikits och er värdighet har kränkts. Ni har svårt att förlåta och försonas med kyrkan. I hennes namn bekänner jag den skam och skuld vi alla känner.Samtidigt ber jag er att inte förlora hoppet. ” skrev påven Benedikt i ett brev till katoliker på Irland 2010 efter avslöjanden om att biskopar även där  mörkat sexuella övergrepp av präster.

Trots påvens ovanliga ruelse erbjöds  varken ett  sätt att avskeda skyldiga biskopar eller en grundläggande  reform.

”On April 6, 2010, as cases of clergy abuse in other countries shook the European heartland, the German newsmagazine Der Spiegel criticized Benedict for ”reluctance to take a firm stance” on the abuse a crisis, which ”is now descending upon the Vatican with a vengeance and hitting its spiritual leader hard.”

Kärnproblemet kvarstår.

Biskop Robert Finn Kansas City finns kvar som biskop trots att han till och med fällts i domstol för att ha underlåtit att att anmäla misstänkta fall av sexuella övergrepp av barn.

Benedikt har inte straffat någon i hiearkin som har ”återanvänt” så många sexuella lagbrytare genom att omplacera dem i andra församlingar.

Utifrån den apostoliska succesionens logik som betraktar varje biskop som en i raden i nedstigande led från  Jesu apostlar så ger maktstrukturen immunitet till kardinaler och biskopar mot alla missdåd som inte har  fängelse som straffsats. Kyrkans  dubbelmoral i sitt sätt att styra iögonfallande.

Kort tid efter att kardinal Ratzinger blivit påve utnämnde han ärkebiskop William Levada i San Francisco till sin efterträdare som prefekt för Troskongregationen. Levada blev kardinal kort därefter.

”Levada was caught in a swamp in 2002 amid news reports on abuse cases under his watch in San Francisco. He formed an Independent Review Board of primarily laypeople to advise him and review personnel files on questionable priests. Psychologist James Jenkins chaired the board. Fr. Greg Ingels, a canon lawyer, helped set it up. Jenkins grew suspicious when Levada would not release the names of priests under scrutiny.

In May 2003, board members were stunned to read news reports that Ingels had been indicted for allegedly having oral sex with a 15-year-old boy at a local high school in the 1970s. Levada, the board learned, had known about the allegations since 1996, yet kept Ingels in ministry and as an adviser. Ingels helped fashion the church’s 2002 zero-tolerance policy and wrote a bishops’ guidebook on how to handle abuse cases. Ingels stepped down.

Jenkins quit his post, denouncing Levada for ”an elaborate public relations scheme.”

Artikeln i sin helhet

http://ncronline.org/news/women-religious/bishops-investigating-us-nuns-have-poor-records-sex-abuse-cases

// Irène

Vänner,

Den katolske pastoralteologen Paul Zulehner (Wien) har uppmanat församlingar att fira eukaristin ”även när ingen präst finns tillgänglig, så som det var vanligt under kristendomens första århundraden” (Publik Forum nr 23, 2012)

Zulehner vill också se såväl gifta präster som präster på deltid.

Mässa utan präst kan tyckas revolutionärt och i Sverige finns kanske inget överhängande behov. Men på kontinenten där församlingar stängs eller slås samman till superförsamlingar är frågan mycket aktuell.

Zulehner är inte först. För ett par år sedan föreslog den nederländska dominikanprovinsen samma sak – mässa utan präst när ingen präst finns. Och egentligen är det väl självklart.

Präster finns därför att kyrkan finns – inte tvärtom, eller?

Gert Gelotte

”A few weeks ago, with pomp and circumstance, the present pope showed himself again as a theologian by publishing a book about the infancy of Jesus. He offers there the classic and traditional version that sees in those idyllic stories a historic narrative. The book was a surprise to theologians, because, for about 50 years, the biblical exegesis on these texts show that they are not historical, but a high and refined theology elaborated by the gospel writers Matthew and Luke (Mark and John do not say anything about Jesus’s infancy), in order to prove that Jesus really was the Messiah, the son of David and the Son of God.

To this end, they resorted to literary genres, that sound like history but in reality are literary devices, such as, for example, the Magi from the East (who represent the pagans), the shepherd (the most poor, considered to be sinners for dealing with animals), the Star and the angels (to show the divine character of Jesus), Bethlehem, not as a geographic reference, but to have a theological meaning, the place whence the Messiah would come, different from Nazareth, totally unknown, where Jesus probably was actually born. And similarly, other topics, as I analyze in detail in my book, Jesus Christ the Liberator, (Jesucristo el Liberador), chapter VIII.

With these moving stories of the Nativity we see a grandiose myth, understood positively, as anthropologists do: the myth that transmits a profound truth that only the mythic, figurative and symbolic language can adequately express. That is what the myth does. A myth is true when the meaning it transmits is true and illuminates the whole community. Thus, the Nativity of Jesus is a Christian myth, filled with truth.

We now use other myths to show the relevance of Jesus. To me there is great significance in an old myth the Church used in the liturgy of the Nativity to reveal the cosmic commotion caused by the birth of Christ.

It is said there:

«A profound silence fell at midnight. Then, the talkative leaves went silent, as if dead. The whispering wind stayed quiet in the air. The rooster that was crowing stopped in the middle of his song. Then, the running waters of the creek were paralyzed. The sheep that grazed turned immobile. The shepherd who raised his staff became petrified. In that moment everything stopped, everything was suspended, all was silence: Jesus, the savior of humanity and of the universe, was being born».

The Nativity tries to communicate to us that God is not a severe figure, with penetrating eyes to scrutinize our lives. God appears as a child. Not judgmental, but wanting only to be loved and to play.

And as it happens, from the Manger came a voice that whispered to me:

«Oh, human creature, why are you so afraid of God? Don’t you see that His mother wrapped His fragile little body? Don’t you see that He threatens no one? That He condemns no-one? Don’t you hear how He softly cries? More than to help, He needs to be helped and showered with love. Don’t you know that He is God-with-us like us?» And we no longer think, we open the way to the heart that feels, that is compassionate and loves. What else could we do before a Child who we know is God become human?

Perhaps no one has written of the Nativity better than the Portuguese writer Fernando Pessoa, who says: «He is the eternal child, the God who was missing. He is the divine one who laughs and plays. He is a child so human that He is divine».

In this holiday, lets try to see with the eyes of the heart. All of us have been educated to see with the eyes of reason, that’s why we are cold. Today we will recover the rights of the heart: we will let ourselves be moved by our children, let them dream and be filled with tender affection before the Divine Child who felt pleasure and happiness when He said He was one of us.”

// Irène

PS    Det sista stycket får mig att tänka på vad räven säger till Lille Prinsen

”Adjö sade räven. Nu ska du få höra min hemlighet. Den är mycket enkel : Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen. ”

Leonardo Boffs text får mig också att tänka på  Maria Schottenius krönika i DN

”Vi vill tro på barnet, det vill säga framtiden.”

http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/maria-schottenius-vi-vill-tro-pa-barnet-det-vill-saga-framtiden

som sedan i sin tur Ulf Jonsson ansluter till i sin artikel i Signum 

”Även icketroende borde välkomna Jesus och julen”

http://signum.se/aven-icketroende-borde-valkomna-jesus-och-julen/

Vänner,

kan man med trovärdighet argumentera för samvetsfrihet utan att själv tillämpa den? Två artiklar i Dagen belyser denna fråga.

Först ett debattinlägg från ”12 kristna ledare”:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/manniskosyn-forankrad-hos-gud/

Inlägget föranledde en replik som ställer frågan på sin spets:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/samvetsfrihet-for-alla/

Vad tycker ni själva?

Gert Gelotte

”Vänskapens ikon ”  –  en koptisk ikon från ca 600-talet som föreställer Jesus som håller armen om abba Menas  får bli ”nyårsikon 2013 ”  här på KV blogg.

En kopia av denna ikon – som tagit fasta på Jesu ord i Johannesevangeliet  ”Jag kallar er vänner ”- finns i Taizé  i Frankrike och är också ”logotype” för Bose ekumeniska kloster i Italien som säljer miniatyrer av denna ikon.

Fn håller Taizékommuniteten sitt   35 ungdomsmöte i Rom.

Ca 40.000 unga vuxna  har denna  gång samlats i Rom – där påven tagit emot-  för  en ny etapp på ”Pilgrimsfärden för tillit på jorden.”

http://www.taize.fr/sv_article14306.html

http://www.taize.fr/sv_rubrique549.html

Bengt Malmgren tar också upp mötet  på sin blogg där han bla skriver

”I Taizé har ekumeniken alltid varit i centrum, inte en billig ekumenik som bara bygger på tolerans, utan en ekumenik förankrad i bön och gemensam hänvändelse till Kristus.”

http://bengtmalmgren.wordpress.com/2012/12/30/taize-ett-profetiskt-tecken-for-kyrkans-enhet/

Ja  men ”grejen” är att det inte bara råder sång- och bönegemenskap i Taizé utan i praktiken  också nattvardsgemenskap – utan att detta  för katolikers vidkommande  är officiellt sanktionerat i något vatikanskt dokument.  Jag skulle vilja påstå att det är det som är hemligheten bakom  den kristna succén i Taizé.

Jag har själv aldrig varit  i Taizé men  kristna trossyskon har vittnat om att där går alla till nattvard tillsammans ty där är det ointressant  vilken kyrkofamilj man i ”grunden” hör hemma i.

I Bose ekumeniska kloster – som jag för mig själv döpt till Monastero della bouna volontà –och som jag besökt vid 2 tillfällen råder samma praxis – alla som deltar i mässan går tillsammans till nattvard.

Den som var mest nyfiken och intresserad av  människors kyrkliga hemmahörighet  var jag – varvid jag konstaterade  det jag  tidigare  skrivit om nämligen att det  som  kännetecknar  Europas 2 mest kända ekumeniska centra är  öppenhet, tankens frihet, enkelhet, gemenskap över samfundsgränser och jämställdhet mellan män och kvinnor.

Alltså det rakt motsatta som Vatikanen står för  som hyllar dogmatisk lydnad,  rigiditet,  revirtänkande,  översitteri i relation till andra kyrkofamiljer  och  trospoliser i övervintrad inkvisition  kallad Troskongregation.

Istället för enkelhet hyllas pompa och ståt  med  påven som tronande  Pontifex Maximus  över alla andra.

Över- och underordning mellan män och kvinnor är ett uttalat vatikanskt ideal som vidmakthålls med hjälp av kanoniska paragrafer vars andemening  man låtsas härleda till Jesus.

I Taizé och Bose har man tagit fasta på vänskap och gästfrihet  som kristna ideal för MÄNNISKORS JÄMNSTÄLLDHET.

Om det är någon som B16 borde ta som ”handledare” för sitt påveämbete så är det Enzo Bianchi grundaren av Bose –  ett ”barn”  av andra Vatikankonciliet.

Jag citerar och översätter fritt ur en av Enzo Bianchis många skrifter med rubrik ”Monastiskt liv och ekumenisk dialog.”

”Monastisicm har ofta varit involverad i strider runt schismer och heresier.” ” Så snart kyrkan inte längre var föremål för förföljelse började kyrkan söka inflytande i samhället och klostren delade denna ambition.”

Enzo Bianchi hänvisar till den kände teologen och trappistmunken André Louf  (död 2010)  ”Monastiskt liv kan inte svära sig fri från att inte ha delat denna ambition.”   ”Det har dock genom alla tider funnits enskilda företrädare som avvikit och ekumeniska spår hittas även under de största kristologiska striderna.”   ”Idag  behöver vi med hjälp av evangeliet -som vi förstår bättre än igår-   föra fram  hur monastiskt liv kan bli platsen för ekumenisk dialog och om dess roll i det tålmodiga sökandet efter ”communio.”

Enzo Bianchi  påminner om  ”Thomas Merton som en gång sade att han kände större samhörighet med en buddhistmunk än med en kyrklig  företrädare inom  den katolska hierarkin. ”

”Monastiskt liv  och ekumenik kan inte längre ses åtskilda från varandra. På väg mot försoning mellan kyrkorna spelar ett monastiskt liv  en särskilt viktig roll därför att det tillåter ett vanligt liv där det är möjligt att leva tillsammans försonade och att tålmodigt tillsammans arbeta för ”full unity in a church of churches able to recognize one another in a single confession of faith.”

Jag talar inte italienska men förstår via franska så pass mycket att Enzo Bianchi talar om ”det väsentliga” i ett tal nyligen på  Sophia University Institute (IUS)  (utanför Florens som grundats av Chiara Lubich som också  grundat lekmannarörelsen Foculare)

http://www.youtube.com/watch?v=pgQmxN1ZDgc&feature=youtu.be

Örjan Ekman har lovat – nästa år- att göra en sammanfattande översättning av Enzo Bianchis tal för alla oss som inte förstår italienska.

// Irène

som önskar Gott Nytt År

PS  Enzo Bianchi och hans subprior Giudo Dotti  i Bose har båda varit i Sverige inbjudna av Peter Halldorf på Bjärka Säby.

Men varför inte  från Stockholms katolska Stift ?

Svaret  tål att tänkas på det kommande året……

Det Enzo Bianchi har att säga rör inte bara katoliker utan alla kristna.  Och inte bara kristna utan alla troende.

Och inte bara troende utan även icke-troende.

http://www.youtube.com/watch?v=lbb-kaurSW0

National Catholic Reporter och Global Post startar en gemensam artikelserie  ”En ny  Inkvisition” om bakgrund  mm till Vatikanens angrepp på  USA ordenssystrar.

http://ncronline.org/node/41826

http://www.globalpost.com/special-reports/new-inquisition-vatican-claim-heresy-against-american-nuns-LCWR

”Franciscan Sr. Pat Farrell and three other sisters crossed St. Peter’s Square through the fabled white columns, paused for a security check and entered the rust-colored Palace of the Holy Office.
It was April 18, 2012, and on entering the palazzo, they were aware of its history, that in this same building nearly 400 years earlier Galileo had been condemned as a heretic by the Roman Inquisition for arguing that the Earth orbits around the sun.
They were walking into what Fr. Hans Küng, the internationally renowned theologian who has had his own battles in the palazzo, calls ”a new Inquisition.”

Hans Küng :

”Påven Bendikt  har en medeltida syn på påvedömet ”

”De flesta stannar inte kvar i kyrkan därför att de identifierar sig med den lokale biskopen eller kyrkan utan för sin lojalitet mot sin församling inte gentemot den romerska kurian. ”

”Det går inte att förneka att påven har  tro men han är definitivt mot frihet. Han kräver lydnad.”

”As doctrinal congregation proceedings targeted more church scholars, such as U.S. Fr. Charles Curran and Leonardo Boff, the Brazilian scholar of liberation theology, Küng likened Ratzinger to the Grand Inquisitor of Dostoevsky’s The Brothers Karamazov — the sinister monk who tells Jesus the masses must be subdued by superstition for religion to maintain its power.”

”Det går inte att plädera för mänskliga rättigheter i samhället men inte inom kyrkan .”

http://ncronline.org/node/41831

// Irène

PS  Idag när kristna förföljs och dödas i Mellanöstern kan det vara värt att påminna om ett stycke kristen kyrkohistoria -om Inkvisitionens historia i Spanien då  kristna –  förföljde,torterade och landsförvisade eller dödade muslimer och judar.
”Modern forskning räknar med att den spanska inkvisitionen under åren 1478-1834 avkunnade mellan 3000 och 5000 dödsdomar.”

http://sv.wikipedia.org/wiki/Inkvisitionen

Om ”Den nya Inkvisitionen” förklädd till Troskongregation  (mitt uttryck) säger Hans Küng

”The Roman Inquisition continues to exist,” he writes, ”with methods of psychological torture and the use in our day of many enforcement manuals.”

Denna födelseikon från tidigt 1400 -tal  på  Tretyakov- galleriet i Moskva  har tillskrivits Andrej Rublev eller någon av hans elever.

Från oss alla till er alla

GOD JUL

Vänner,

påven har hållit sitt jultal. Det är kort och tydligt. Det ger en unik inblick i Benedikt XVI:s värld. Det är värt att läsa:

http://www.romereports.com/palio/modules.php?name=News&file=print&newlang=english&sid=8574

När jag själv läser talet möter jag en gammal from man som inte förstår sin samtid och därför bekämpar den. För Benedikt var allt bättre förr. Då förmådde människor binda sig för livet. Då visste män och kvinnor att vara män  och kvinnor.

Det är tragiskt att en så viktig institution som katolska kyrkan leds av en man som inte ser att människor i första hand är individer. Vi ingår i gemenskaper, vi formar och formas av gemenskaper men vi är inte  gemenskaper. Vi är individer och så sett var ingenting bättre förr.

Människor binder sig för livet lika mycket i dag som förr. Skillnaden är att förr var bindningen ofta obeveklig vare sig den förblev av godo och blev till ondo. Skilsmässor är tragiska misslyckanden, men ohjälpligt havererade äktenskap är värre. Att skilsmässor blivit socialt och ekonomiskt möjliga har undanröjt mycket meningslöst lidande.

Män och kvinnor är lika mycket män och kvinnor idag som igår. Men vi har lärt oss att även om kön i grunden är biologi, så är kön i huvudsak en social konstruktion. Könsroller är inte det samma som kön. I sitt jultal förefaller påven oförmögen att se skillnaden mellan biologiskt kön och sociala könsroller. Han ser det förflutnas könsroller som den av Gud givna könsidentiteten.

Men insikten att kön i huvudsak är en social konstruktion har haft och har enorm betydelse för kvinnors emancipation och för homosexuellas möjlighet att komma ut ur garderoben utan att bli förföljda och ihjälslagna.

Kyrkan är i desperat behov av reformer  – av agiornamento. Benedikt XVI försöker stänga kyrkans fönster mot samtiden och framtiden. Han håller emot av alla krafter, men Andens vind, som blåser vart den vill, kommer att blåsa upp även Vatikanens fönster och låta dammet virvla i vårsolen.

Gert Gelotte

Vänner,

I en predikan tar abbot Martin Werlen i benediktinklostret Maria Einsiedeln i Schweiz upp en rad reformkrav, som kyrkans demokratisering, det obligatoriska celibatets avskaffande och kommunion för omgifta.  Han kritiserar också bristen på mod, visioner och kreativitet i kyrkan och hävdar att kyrkans trovärdighet undermineras när problem sopas under mattan och diskussioner förbjuds.

http://ncronline.org//news/global/swiss-abbot-makes-fiery-appeal-church-reform

Värt att notera är också att abbot Martins predikan välkomnas av den blivande ordföranden i den Schweiz biskopskonferens Markus Büchel.

Gert Gelotte

Vänner,

Israel framhåller alltid Hamas som det avgörande hindret för fred. Desto underligare är det att den israeliska politiken gentemot palestinierna är utformad så att den gynnar Hamas.

På Västbanken pågår en regelrätt israelisk kolonisering av palestinsk mark. Detta sker oberoende av om Israel styrs av en vänster- eller högerregering, oberoende av om det pågår en intifada eller någon form av fredsprocess. På så vis demonstrerar israeliska regeringar att tal om fred innebär att palestinierna och PLO förs bakom ljuset.

Slutsatsen blir att det enda som kan ge det palestinska folket hopp om en framtid i frihet är kompromisslöst väpnat motstånd. Alltså det Hamas står för. Kan förklaringen vara att Israel spelar Hamas i händerna därför att Hamas spelar Israel i händerna?

Genom att peka på Hamas våld förser Israel Europa och USA med den ursäkt som behövs för att kunna se bort när koloniseringen av Västbanken fortsätter.

Varje fredsprocess värd namnet börjar med att Israel utrymmer Västbanken. En sådan politik skulle ge PLO argument för en fredlig samexistens mellan Palestinier och Israeler. Fortsatt kolonisering ger däremot Hamas argument för att krig är det palestinska folkets enda möjlighet.

En debatt om detta pågår i Dagen där Irène skrivit ett inlägg värt att läsa:

http://www.dagen.se/opinion/asikt/ambassadoren-spar-pa-polariseringen/

Gert