”Den katolska kyrkans biskop Anders Arborelius är beredd att avgå om det visar sig att det är hans fel att nya fall av påstådda sexuella övergrepp från en katolsk präst inte blivit utredda. Reporter Anders Jonsson/Ekot. 2010-04-25. ”

http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2330787&BroadcastDate=&IsBlock=

 // Irène

Stiftets hemsida 2010-04-25

”Som biskop tar jag på mig hela ansvaret för detta och är beredd att ta konsekvenserna av detta, när man nu skall göra en grundlig undersökning av hela denna tragiska historia”, skriver biskop Anders i ett uttalande med anledning av en en artikel i Dagens Nyheter idag.”

”Biskopens uttalande lyder i sin helhet:

I vårt stifts namn beklagar jag att vi inte har hanterat detta fall på ett riktigt sätt. Som biskop tar jag på mig hela ansvaret för detta och är beredd att ta konsekvenserna av detta, när man nu skall göra en grundlig undersökning av hela denna tragiska historia.

Svårigheten för mig är att jag har haft en själavårdande kontakt med modern till offret och därför inte själv kan uttala mig. Den utpekade förövaren har inte haft någon anställning i vårt stift sedan mitten av 90-talet.

Jag ber ännu en gång offret om förlåtelse för min försumlighet.

Stockholm 2010-04-25

+ Anders Arborelius ocd  ”

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/302&group=art_art_grp-s1/1

// Irène

PS Hur länge ska det ta tills alla utpekade biskopar och kardinaler kräver att påven OCKSÅ ”tar på sig  hela ansvaret” ?

Stiftets pressekreterare skriver

”Ytterligare en anmälan om övergrepp

2010-04-23

Biskopsämbetet har fått ta emot en till anmälan om sexuella övergrepp. Kvinnan det handlar om bor numera utomlands, och skriver att hon utsattes för övergrepp av en katolsk präst när hon var minderårig.”

http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/102/1/?item=art_art-s1/299&group=art_art_grp-s1/1

DN skriver idag

”Biskoparna mörkade prästens övergrepp”

” Katolska kyrkan i Sverige har i 20 år vetat att en ung flicka och hennes syster utsattes för sexuella övergrepp av en präst. Först efter en tredje anmälan offentliggjordes anklagelserna. Den utpekade kan fråntas sin rätt att verka som präst.”

”2003 tog hon på nytt upp att hon och systern utsatts för sexuella övergrepp. Denna gång talade hon med den nuvarande biskopen Anders Arborelius, som efterträdde Hubertus Brandenburg 1998. Mötet skedde i katolska kyrkan på Folkungagatan i Stockhom.

– För Arborelius berättade jag allt. Om det sexuella förhållandet prästen haft med min mamma, och det prästen gjort mot oss systrar. Jag var i affekt och kände mig sviken av kyrkan.

Dessutom tog hon för några år sedan på nytt kontakt och berättade samma sak i ett mejl. Då fick hon rådet att tala med en av kyrkans samtalsterapeuter. För bara några månader sedan tog hon ytterligare en kontakt med en högt uppsatt person i den katolska kyrkan, men det ledde heller inte till något.”

http://www.dn.se/nyheter/sverige/biskoparna-morkade-prastens-overgrepp-1.1083082

Dagen skriver idag

”Redan 1990 kontaktade en av systrarna den förre biskopen Hubertus Brandenburg och berättade om övergreppen. Kyrkan utredde vid den tidpunkten också då anklagelser om att prästen hade ett förhållande med flickornas mor.

2003 kontaktade kvinnan den nuvarande biskopen, Anders Arborelius, och berättade om prästens sexuella förhållande till mamman och vad han gjort mot flickorna. Modern och prästen hade ett sexuellt förhållande mellan 1958 och 1990.”

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=210313

// Irène

PS No comments .

 Redan i samband med SSPX skandalen med förintelseförnekaren Williamson räddade sig fega påven genom att att göra kardinal Castrillon Hoyos till SYNDABOCK.

Att beskåda hur påven nu offrar Castrillon Hoyos  för andra gången ENBART för att rädda sitt eget skinn visar på en feghet som gör att det är viktigt att belysa bakgrundsfakta med anledning av det brev från september 2001 som nu läggs kardinalen till last då han gratulerar en biskop som hellre tagit ett fängelsestraff än att  anmäla en pedofilpräst.

Bakgrundsfakta

18 maj 2001 skrev dåvarande prefekten för Troskongregationen Ratzinger under dokumentet ”De delictis gravioribus” i vilket han i en passus åberopade   Crimen Sollicitationis

”because the instruction Crimen Sollicitationis, issued by the supreme sacred Congregation of the Holy Office on March 16, 1962,(3) in force until now, was to be reviewed when the new canonical codes were promulgated.

(Crimen Sollicitationis ett dokument utfärdat av Troskongregationen 1962 där  (crimen pessimum) ”värsta brotten” åberopas  dvs när präster bryter sitt celibat i  homosexuella överträdelser. Underförstått med vuxna.  Sexuella övergrepp mot barn tycks bara implicit ha räknats in i ”värsta brott” om jag förstått saken rätt.)

Dokumentet Crimen Sollicitationis  § 11  säger att sexuella brott begångna av präster ska omfattas av kyrkolagens strängaste ”påvliga sekretess ” och att den som bryter sekretessen blir exkommunicerad.

Alltså har kardinal Castrillon Hoyos 2001 enbart hållt sig till Ratzingers uttryckliga ORDER när han 2001 skrev det ”gratulationsbrev ” som nu anförs MOT honom.

Och på  Vatikanens hemsida finns  SIM SALA  BIM  nu en intressant mening att läsa

“Civil law concerning reporting of crimes to the appropriate authorities should always be followed.”

Den ingår i

 ”Guide to Understanding Basic CDF Procedure concerning Sexual Abuse Allegations”

   http://www.vatican.va/resources/resources_guide-CDF-procedures_en.html

Tyvärr är ”guiden” inte daterad. Jag noterar att guiden är en ”revision” från Motu Proprio (se nedan) som gjorts NÄR ?

Det är den stora frågan.  Enda ledtråden man får  av dokumenetet lyder “For some time the CDF has undertaken a revision of some of the articles of Motu Proprio Sacramentorum Sanctitatis tutela, in order to update the said Motu Proprio of 2001 in the light of special faculties granted to the CDF by Popes John Paul II and Benedict XVI. The proposed modifications under discussion will not change the above-mentioned procedures (A, B1-B3).”

”for some time ”.   Det hörs ju lång väg att Vatikanen är ute på hal is.

Från att Ratzinger beordrar sträng sekretess (med exkommunikation som påföljdsstraff ) för ”crimen pessimum” – dit i praktiken sexuella övergrepp på barn räknades –  ändras nu  rutinen till att  “Civil law concerning reporting of crimes to the appropriate authorities should always be followed.”

Det låter inte som bara en ”revision”eller ”uppdatering”.  Snarare som ett paradigmskifte.  Exakt NÄR detta ägde rum vore spännande att få reda på. Att Vatikanen på denna så strategiska punkt håller sig med en så svävande tidsangivelse som ”for som time ” är ju pinsamt avslöjande.

Läs NCR 

”Cardinal Castrillón must feel trapped” by John Allen 23 april

http://ncronline.org/blogs/all-things-catholic/cardinal-castrillon-must-feel-trapped

”By way of background, Castrillón’s letter was addressed to Bishop Pierre Pican of Bayeux-Lisieux, France, sentenced by a French court to three months in prison in 2001, though that term was suspended, for failing to denounce Fr. René Bissey, convicted in October 2000 for sexual abuse of eleven minor boys between 1989 and 1996.”

”I rejoice to have a colleague in the episcopate that, in the eyes of history and all the other bishops of the world, preferred prison rather than denouncing one of his sons and priests,” Castrillón wrote.”

”Revising history Vatican style” 21 april by Thomas P. Doyle Examining the crisis

http://ncronline.org/blogs/examining-crisis/revising-history-vatican-style

// Irène

PS 18 maj 2001 undertecknade dåvarande  prefekten Ratzinger och hans kompanjon statssekreterare Bertone

DE DELICTIS GRAVIORIBUS eidem Congregationi pro Doctrina Fidei reservatis

http://www.vatican.va/roman_curia/congregations/cfaith/documents/rc_con_cfaith_doc_20010518_epistula_graviora%20delicta_lt.html

 I engelsk översättning

REGARDING THE MORE SERIOUS OFFENSES
reserved to the Congregation for the Doctrine of the Faith

“ A delict against morals, namely: the delict committed by a cleric against the Sixth Commandment of the Decalogue with a minor below the age of 18 years.

Only these delicts, which are indicated above with their definition, are reserved to the apostolic tribunal of the Congregation for the Doctrine of the Faith.”

http://www.bishop-accountability.org/resources/resource-files/churchdocs/EpistulaEnglish.htm

Motu Proprio undertecknat Johannes Paulus II  30 April 2001

SACRAMENTORUM SANCTITATIS TUTELA

http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/motu_proprio/documents/hf_jp-ii_motu-proprio_20020110_sacramentorum-sanctitatis-tutela_lt.html

Engelsk översättning

http://www.bishop-accountability.org/resources/resource-files/churchdocs/SacramentorumAndNormaeEnglish.htm

Lyssna på  Bert Smeets i Människor och Tro

”Bert Smeets var 10 år när han började på en katolsk internatskola i holländska Bleijerheide. Munkarna som drev skolan begick många sexuella övergrepp på barnen och Bert utsattes för flera. När han anmälde till en överordnad blev han bestraffad. Idag är Bert en mogen man, musiker, text- och sångförfattare som i musikens form har gestaltat sina upplevelser. När han gick ut med sin historia i nederländsk press för två månader sedan hörde mängder av människor av sig med liknande upplevelser. Han grundade då organisationen Mea Culpa, Jag bekänner, som snabbt fick över 700 medlemmar. I Människor och tro berättar Bert Smeets öppenhjärtigt om sina erfarenheter.”

http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2328579&BroadcastDate=&IsBlock=

// Irène

I samband med påvens besök på Malta 17- 18 april höll landets president

Dr. George Abela ett välkomsttal  till påven som Katolsk Observatör lovprisar och bemödat sig om att översätta till svenska.

Det blev först mycket Paulus, han som ”led skeppsbrott på Malta år 60 e kr.”

Sedan  sekularisering och dess avigsidor.

”Idag möter vi en våg av sekularism som har sin utgångspunkt i den stränga separationen mellan kyrka och stat. Det är en världslig modell som förespråkar att staten måste skiljas strängt från religionen, vilken uppfattas som något som endast hör till den privata sfären. Denna profana karaktär som har utvecklats i en del europeiska stater gör att människorna blir sekulariserade eller till och med fiender till kristendomen.”

Enligt Katolsk Observatör tycks  Malta vara ett sällsynt ”harmoniskt” land.

http://katobs.se/art_malta_president.html

// Irène

PS När jag nu  läste om ”harmonin ” på Malta drog jag mig till minnes en artikel jag läste förra året i Västerbottenkuriren  under rubrik ”Maltas kvinnor i brant uppförsbacke”. Jag minns att jag fastnade för uppgiften att det  fanns 2 daghem på Malta .

På en folkmängd på 396.000 invånare  är det lätt att förstå  hemligheten bakom ”harmonin” på Malta.

”Den katolska hederskulturen och gapet mellan hemmets och den offentliga sfären påverkar kvinnor och män i alla delar av samhället, och återreflekteras i media.”

http://www.vk.se/Article.jsp?article=270410

Förutom att Malta lyckats hålla sig ifrån förödande sekulära moderniteter som dagis. Att påven stormtrivdes  på Malta och gissningsvis tycker Malta är Europas mest ”harmoniska” land kanske också beror på att Malta lever upp till påvens ideal när det gäller abortlagstiftning.

“Availability: None

Conditions: Abortion is prohibited in all circumstances. Anyone performing an abortion – or a woman who performs one on herself or consents to the procedure – can be jailed for between 18 months and three years. A physician, surgeon, obstetrician, or pharmacist who performs an abortion faces a jail term of 18 months to four years and a lifelong ban from exercising his or her profession.

The government and bishops on the island objected strongly to moves in 2000 to perform abortions on a ship in international waters off Malta.“

 Ulla Gudmundson, Sveriges, ambassadör vid Den heliga stolen skriver krönika i  Kyrkans Tidning

”Kyrkor har ett ben på jorden och ett i evigheten. Det finns en frestelse för Guds ställföreträdare att sätta likhetstecken mellan lydnad mot dem och lydnad mot Honom. ”Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut”, skrev Lord Acton.
Pedofili är inte bara ett problem i katolska kyrkan. Det är vanligast i familjer. Men när en kyrka, som har anspråk på att stå för etik och moral, som vill att föräldrar ska anförtro den sina barn, döljer pedofilbrott då blir kritiken med all rätt förödande. ”

 ”Att påven – vars fögderi som biskop och kardinal nu med all rätt granskas  – agerat kraftfullare mot pedofilövergrepp än företrädaren Johannes Paulus står klart. Men i kyrkohierarkin i Rom varierar insikten och engagemanget.”

”Alla håller inte med. I Österrike har kyrkoledning och kritiska katoliker i rörelsen Wir sind Kirche gemensamt hållit mässa för och med pedofiloffer. Kan de kloka svenska katoliker jag känner, av olika schatteringar, gå samman i något liknande?”

http://www.kyrkanstidning.com/kronikor/fasta_kronikorer/undanflykter_hjalper_ingen_0_13530.news.aspx?staffname=Ulla Gudmundson

// Irène

PS Strålande Ulla Gudmundson !

”I ett personligt samtal med programledaren Tithi Hahn berättar Axel Carlberg om sina reaktioner på de senaste pedofiliskandalerna i katolska kyrkan. Axel Carlberg har en unik inblick i katolska kyrkans inre liv. Han var under mer än tjugo år medlem i Dominikanerordern men är idag en gift småbarnsförälder. Från Människor och tro i P1 den 16 april 2010. ”

Axel Carlberg i dag gift med en präst i svenska kyrkan,  2 barn, coach, ledarskapskonsult och doktor i etik.

”Jag var naiv, otroligt naiv och hade övertro på mina ämbetsbröders förmåga att representera kyrkan på ett trovärdigt sätt.”

”Jag uppfattas som att jag svek genom att svika mina  löften. Jag tror inte jag kommer att bli inbjuden till en reflexion över detta. Trots att jag lärt mig mycket sedan jag lämnade.”

”Jag var med och tog fram riktlinjer för beredskapsplan.  Idag är jag lite förvånad. Hur ska man förbjuda en präst från att  vara i enrum med en ung person som ska bikta sig. ?”

”Jag skulle ta mig en funderarae att skicka mina egna  barn på ett katolskt läger. Det smärtar mig oerhört. ”

”Diskrepensen mellan högtidlighet och de stora idealen som man representerar och ens egen ynklighet när det gäller att hantera tex sexualiteten.”

”Präst – och biskopsämbeten mycket förknippade med makt.”

”Kyrkan som präglas av auktoritetstänkande och  lydnadens och  tystnadens kultur.”

”Kyrkan som Mater et Magistra. Kyrkan som moder och lärare  som lär ut vad som är sant och vi kyrkfolket ska lära oss.”

”Ledarskap och medansvar borde ses över.”

http://sverigesradio.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2315010&BroadcastDate=&IsBlock=

// Irène

PS Mycket intressant intervju. Jag minns hur jag tyckte denne munk och doktor i etik var mer än lovligt naiv i sina  uttalanden. Idag  låter Axel Carlberg som om han tittat i facit.  Papparollen tycks ha gjort susen.

Läs Svd intervju idag med prästkandidater på katolska prästseminariet i Uppsala

”Celibat skapar inte pedofili”

-Efter att detta mantra  nu upprepats dag ut och dag in –  och intresset för fenomenet celibat aldrig varit större i Sverige än i dessa dagar – kanske vi alla katoliker skulle passa på att diskutera varför av alla kristna samfund på  jorden just BARA romersk –katolska kyrkan tackat ja till Guds gåvan  ”obligatoriskt celibat”. Varför har alla andra kristna kyrkor och samfund sagt NEJ TACK till Gud ? Varför verkar ingen  i den offentliga mediadebatten tycka detta är märkligt ?

”Fernand Niyonkuru från Burundi är 30 år, har bott i Sverige i fem. Han skakar på huvudet. Det är ju inte bara präster som lever i celibat. Jag känner många, läkare, journalister, som inte lever i förhållanden. Massor med studenter. Är de är pedofiler bara för att de lever utan kvinnor? Det finns inget som visar att pedofili och celibat hänger ihop.”

– Men hallå Fernand Niyonkaru.  Bortsett från att vi är överens om att ”celibat inte skapar pedofili”.Skillnaden mellan dig och dina läkar- och journalistvänner kommer  att bli gigantisk när du blir färdig präst. Din vän journalisten och din vän läkaren behöver ju inte omskola sig om UTIFALL att de skulle vilja byta singelskapet mot äktenskap. Lätt som en plätt fortsätter de att jobba i sina yrken till skillnad mot dig Fernand Niyonkaru om du mot förmodan skulle vilja ändra civilstånd.

”Den katolska kyrkans celibat är en fråga som ofta diskuteras. Även i katolska kyrkan finns det präster som fått dispens från celibatet och har familj, men då ingen egen församling.”

– Är inte det ett intressant faktum att lyfta fram och diskutera i dessa  prästbristens tidevarv.

”Men då ingen egen församling”

– Och varför inte det är min fråga. Det är jag jättenyfiken på att få höra ett svar på.

”Att kunna ställa upp helhjärtat för människor, församlingen, anses inte kunna vara möjligt för den som har familj. Då kommer alltid familjen, barnen, i första hand, konstaterar präststudenterna.”

–  Intresseklubben antecknar. Det är alltså enbart romersk-katolska präster som ”ställer upp helhjärtat för människor och församlingen” Präster inom andra kristna samfund gör ett halvhjärtat jobb. OK, då vet vi det.

”Men det finns ju en del att rådfråga eftersom celibatet har funnits i en 1000 år, säger Lars Dahlander med ett snett leende.”

– Lars Dahlander, vad är det för vilseledande uppgifter du sprider ? 1000 år ? Celibat har funnits mycket LÄNGRE   än 1000 år. Celibat har funnits i 2000 år inom alla kristna samfund.  Men OBLIGATORISKT celibat har enbart funnits senaste 1000 åren och enbart inom romersk-katolska kyrkan.

Att icke katoliker inte har så noga reda på saker och ting som rör vår kyrka må väl vara hänt. Men blivande katolska präster bör nog ha mer koll på vad de sprider för uppgifter om katolska kyrkan.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/celibat-skapar-inte-pedofili_4580259.svd

// Irène

An Open Letter from Dr Hans Küng to the Catholic Bishops of the World
Fri, Apr 16, 2010
VENERABLE BISHOPS,
Joseph Ratzinger, now Pope Benedict XVI, and I were the youngest theologians at the Second Vatican Council from 1962 to 1965. Now we are the oldest and the only ones still fully active. I have always understood my theological work as a service to the Roman Catholic Church. For this reason, on the occasion of the fifth anniversary of the election of Pope Benedict XVI, I am making this appeal to you in an open letter. In doing so, I am motivated by my profound concern for our church, which now finds itself in the worst credibility crisis since the Reformation. Please excuse the form of an open letter; unfortunately, I have no other way of reaching you.
I deeply appreciated that the pope invited me, his outspoken critic, to meet for a friendly, four-hour-long conversation shortly after he took office. This awakened in me the hope that my former colleague at Tubingen University might find his way to promote an ongoing renewal of the church and an ecumenical rapprochement in the spirit of the Second Vatican Council.
Unfortunately, my hopes and those of so many engaged Catholic men and women have not been fulfilled. And in my subsequent correspondence with the pope, I have pointed this out to him many times. Without a doubt, he conscientiously performs his everyday duties as pope, and he has given us three helpful encyclicals on faith, hope and charity. But when it comes to facing the major challenges of our times, his pontificate has increasingly passed up more opportunities than it has taken:
Missed is the opportunity for rapprochement with the Protestant churches: Instead, they have been denied the status of churches in the proper sense of the term and, for that reason, their ministries are not recognized and intercommunion is not possible.
Missed is the opportunity for the long-term reconciliation with the Jews: Instead the pope has reintroduced into the liturgy a preconciliar prayer for the enlightenment of the Jews, he has taken notoriously anti-Semitic and schismatic bishops back into communion with the church, and he is actively promoting the beatification of Pope Pius XII, who has been accused of not offering sufficient protections to Jews in Nazi Germany.
The fact is, Benedict sees in Judaism only the historic root of Christianity; he does not take it seriously as an ongoing religious community offering its own path to salvation. The recent comparison of the current criticism faced by the pope with anti-Semitic hate campaigns – made by Rev Raniero Cantalamessa during an official Good Friday service at the Vatican – has stirred up a storm of indignation among Jews around the world.
Missed is the opportunity for a dialogue with Muslims in an atmosphere of mutual trust: Instead, in his ill-advised but symptomatic 2006 Regensburg lecture, Benedict caricatured Islam as a religion of violence and inhumanity and thus evoked enduring Muslim mistrust.
Missed is the opportunity for reconciliation with the colonised indigenous peoples of Latin America: Instead, the pope asserted in all seriousness that they had been “longing” for the religion of their European conquerors.
Missed is the opportunity to help the people of Africa by allowing the use of birth control to fight overpopulation and condoms to fight the spread of HIV.
Missed is the opportunity to make peace with modern science by clearly affirming the theory of evolution and accepting stem-cell research.
Missed is the opportunity to make the spirit of the Second Vatican Council the compass for the whole Catholic Church, including the Vatican itself, and thus to promote the needed reforms in the church.
This last point, respected bishops, is the most serious of all. Time and again, this pope has added qualifications to the conciliar texts and interpreted them against the spirit of the council fathers. Time and again, he has taken an express stand against the Ecumenical Council, which according to canon law represents the highest authority in the Catholic Church:
He has taken the bishops of the traditionalist Pius X Society back into the church without any preconditions – bishops who were illegally consecrated outside the Catholic Church and who reject central points of the Second Vatican Council (including liturgical reform, freedom of religion and the rapprochement with Judaism).
He promotes the medieval Tridentine Mass by all possible means and occasionally celebrates the Eucharist in Latin with his back to the congregation.
He refuses to put into effect the rapprochement with the Anglican Church, which was laid out in official ecumenical documents by the Anglican-Roman Catholic International Commission, and has attempted instead to lure married Anglican clergy into the Roman Catholic Church by freeing them from the very rule of celibacy that has forced tens of thousands of Roman Catholic priests out of office.
He has actively reinforced the anti-conciliar forces in the church by appointing reactionary officials to key offices in the Curia (including the secretariat of state, and positions in the liturgical commission) while appointing reactionary bishops around the world.
Pope Benedict XVI seems to be increasingly cut off from the vast majority of church members who pay less and less heed to Rome and, at best, identify themselves only with their local parish and bishop.
I know that many of you are pained by this situation. In his anti-conciliar policy, the pope receives the full support of the Roman Curia. The Curia does its best to stifle criticism in the episcopate and in the church as a whole and to discredit critics with all the means at its disposal. With a return to pomp and spectacle catching the attention of the media, the reactionary forces in Rome have attempted to present us with a strong church fronted by an absolutistic “Vicar of Christ” who combines the church’s legislative, executive and judicial powers in his hands alone. But Benedict’s policy of restoration has failed. All of his spectacular appearances, demonstrative journeys and public statements have failed to influence the opinions of most Catholics on controversial issues. This is especially true
regarding matters of sexual morality. Even the papal youth meetings, attended above all by conservative-charismatic groups, have failed to hold back the steady drain of those leaving the church or to attract more vocations to the priesthood.
You in particular, as bishops, have reason for deep sorrow: Tens of thousands of priests have resigned their office since the Second Vatican Council, for the most part because of the celibacy rule. Vocations to the priesthood, but also to religious orders, sisterhoods and lay brotherhoods are down – not just quantitatively but qualitatively. Resignation and frustration are spreading rapidly among both the clergy and the active laity. Many feel that they have been left in the lurch with their personal needs, and many are in deep distress over the state of the church. In many of your dioceses, it is the same story: increasingly empty churches, empty seminaries and empty rectories. In many countries, due to the lack of priests, more and more parishes are being merged, often against the will of their members, into ever larger “pastoral units,” in which the few surviving pastors are completely overtaxed. This is church reform in pretense rather than fact!
And now, on top of these many crises comes a scandal crying out to heaven – the revelation of the clerical abuse of thousands of children and adolescents, first in the United States, then in Ireland and now in Germany and other countries. And to make matters worse, the handling of these cases has given rise to an unprecedented leadership crisis and a collapse of trust in church leadership.
There is no denying the fact that the worldwide system of covering up cases of sexual crimes committed by clerics was engineered by the Roman Congregation for the Doctrine of the Faith under Cardinal Ratzinger (1981-2005). During the reign of Pope John Paul II, that congregation had already taken charge of all such cases under oath of strictest silence. Ratzinger himself, on May 18th, 2001, sent a solemn document to all the bishops dealing with severe crimes ( “epistula de delictis gravioribus” ), in which cases of abuse were sealed under the “secretum pontificium” , the violation of which could entail grave ecclesiastical penalties. With good reason, therefore, many people have expected a personal mea culpa on the part of the former prefect and current pope. Instead, the pope passed up the opportunity afforded by Holy Week: On Easter Sunday, he had his innocence proclaimed “urbi et orbi” by the dean of the College of Cardinals.
The consequences of all these scandals for the reputation of the Catholic Church are disastrous. Important church leaders have already admitted this. Numerous innocent and committed pastors and educators are suffering under the stigma of suspicion now blanketing the church. You, reverend bishops, must face up to the question: What will happen to our church and to your diocese in the future? It is not my intention to sketch out a new program of church reform. That I have done often enough both before and after the council. Instead, I want only to lay before you six proposals that I am convinced are supported by millions of Catholics who have no voice in the current situation.
1. Do not keep silent: By keeping silent in the face of so many serious grievances, you taint yourselves with guilt. When you feel that certain laws, directives and measures are counterproductive, you should say this in public. Send Rome not professions of your devotion, but rather calls for reform!
2. Set about reform: Too many in the church and in the episcopate complain about Rome, but do nothing themselves. When people no longer attend church in a diocese, when the ministry
bears little fruit, when the public is kept in ignorance about the needs of the world, when ecumenical co-operation is reduced to a minimum, then the blame cannot simply be shoved off on Rome. Whether bishop, priest, layman or laywoman – everyone can do something for the renewal of the church within his own sphere of influence, be it large or small. Many of the great achievements that have occurred in the individual parishes and in the church at large owe their origin to the initiative of an individual or a small group. As bishops, you should support such initiatives and, especially given the present situation, you should respond to the just complaints of the faithful.
3. Act in a collegial way: After heated debate and against the persistent opposition of the Curia, the Second Vatican Council decreed the collegiality of the pope and the bishops. It did so in the sense of the Acts of the Apostles, in which Peter did not act alone without the college of the apostles. In the post-conciliar era, however, the pope and the Curia have ignored this decree. Just two years after the council, Pope Paul VI issued his encyclical defending the controversial celibacy law without the slightest consultation of the bishops. Since then, papal politics and the papal magisterium have continued to act in the old, uncollegial fashion. Even in liturgical matters, the pope rules as an autocrat over and against the bishops. He is happy to surround himself with them as long as they are nothing more than stage extras with neither voices nor voting rights. This is why, venerable bishops, you should not act for yourselves alone, but rather in the community of the other bishops, of the priests and of the men and women who make up the church.
4. Unconditional obedience is owed to God alone: Although at your episcopal consecration you had to take an oath of unconditional obedience to the pope, you know that unconditional obedience can never be paid to any human authority; it is due to God alone. For this reason, you should not feel impeded by your oath to speak the truth about the current crisis facing the church, your diocese and your country. Your model should be the apostle Paul, who dared to oppose Peter “to his face since he was manifestly in the wrong”! ( Galatians 2:11 ). Pressuring the Roman authorities in the spirit of Christian fraternity can be permissible and even necessary when they fail to live up to the spirit of the Gospel and its mission. The use of the vernacular in the liturgy, the changes in the regulations governing mixed marriages, the affirmation of tolerance, democracy and human rights, the opening up of an ecumenical approach, and the many other reforms of Vatican II were only achieved because of tenacious pressure from below.
5. Work for regional solutions: The Vatican has frequently turned a deaf ear to the well-founded demands of the episcopate, the priests and the laity. This is all the more reason for seeking wise regional solutions. As you are well aware, the rule of celibacy, which was inherited from the Middle Ages, represents a particularly delicate problem. In the context of today’s clerical abuse scandal, the practice has been increasingly called into question. Against the expressed will of Rome, a change would appear hardly possible; yet this is no reason for passive resignation. When a priest, after mature consideration, wishes to marry, there is no reason why he must automatically resign his office when his bishop and his parish choose to stand behind him. Individual episcopal conferences could take the lead with regional solutions. It would be better, however, to seek a solution for the whole church, therefore:
6. Call for a council: Just as the achievement of liturgical reform, religious freedom, ecumenism and inter-religious dialogue required an ecumenical council, so now a council is needed to solve the dramatically escalating problems calling for reform. In the century before the Reformation, the Council of Constance decreed that councils should be held every five
years. Yet the Roman Curia successfully managed to circumvent this ruling. There is no question that the Curia, fearing a limitation of its power, would do everything in its power to prevent a council coming together in the present situation. Thus it is up to you to push through the calling of a council or at least a representative assembly of bishops.
With the church in deep crisis, this is my appeal to you, venerable bishops: Put to use the episcopal authority that was reaffirmed by the Second Vatican Council. In this urgent situation, the eyes of the world turn to you. Innumerable people have lost their trust in the Catholic Church. Only by openly and honestly reckoning with these problems and resolutely carrying out needed reforms can their trust be regained. With all due respect, I beg you to do your part – together with your fellow bishops as far as possible, but also alone if necessary – in apostolic “fearlessness” ( Acts 4:29, 31 ). Give your faithful signs of hope and encouragement and give our church a perspective for the future.
With warm greetings in the community of the Christian faith,
Yours, Hans Küng – (New York Times Syndicate) © Hans Küng
© 2010 The Irish Times