1 dag innan 2025 års konklav inleds imorgon 7 maj är det intressant att ta del av en genomgång av de senaste 6 konklaver som ägt rum alltsedan 1958 då påve Pius XII (som före påvevalet 1939heter kardinal Pacelli) avlider ……..
……….och i konklaven 1958 kardinal RONCALLI väljs till påve och tar namnet JOHANNES XXIII
1963 års konklav väljer kardinal MONTINI som tar namnet PAULUS VI
1978 års konklav väljer kardinal LUCIANI som tar namnet JOHANNES PAULUS I
men som endast är påve 1 månad 0ch 2 dagar innan han avlider och en ny konklav hålls samma år 1978
1978 års andra konklav väljer kardinal WOJTYLA som tar namnet JOHANNES PAULUS II
2005 års konklav väljer kardinal RATZINGER som tar namnet Benedictus XVI
2013 års konklav väljer kardinal BERGOGLIO som tar namnet FRANCISKUS
PS Jag fruktar att det blir en konservativ kardinal som väljs till påve – men hoppas på att det blir en av de progressiva kardinalerna typ ärkebiskopen av Bologna kardinal Matteo Maria Zuppi.
2 maj 2025 Zoom möte. Ordförande Colm Holmes presenterar röster från We are Church från olika delar i världen.
// Irène
PSWe Are Church skriver27 april 2025
Kyrkan behöver en påve som modigt fortsätter reformvägen
We Are Church International uppmanar kardinalerna med den Helige Ande att hitta en efterträdare som med mod och kraft ska fortsätta påven Franciskus reformväg. Endast på detta sätt kommer det att vara möjligt att på lång sikt verkligen övervinna de interna och externa trovärdighetskriserna inom den romersk-katolska kyrkan, utlösta av sexualiserat våld, prästerskapets maktmissbruk, diskriminering av kvinnor och självcentrering.
Efter den mycket gripande begravningsceremonin för den avlidne påven Franciskus uppmanar We Are Church International kardinalerna inför konklaven, som snart ska börja, att ta tidens tecken på allvar och modigt fortsätta den reformväg som påven Franciskus initierat. Med Vatikanens brev om genomförandefasen av världssynoden, som han godkände, har påven Franciskus också förbundit de lokala kyrkorna att genomföra konkreta reformer efter hans död. Nu är det upp till oss alla, med den nya påven, med varje kardinal och varje biskop, att se till att vår kyrka återfår sin trovärdighet och blir ett hem för alla.
Kardinal Giovanni Battista Re, dekanus för kardinalkollegiet, predikan vid rekviemet, applåderna på Petersplatsen och de många dödsannonserna har tydligt gjort vilka fruktbara impulser påven Franciskus tolvåriga pontifikat har fört med sig till den katolska kyrkan världen över. Dessa måste nu fortsätta och även säkras i kanonisk rätt. Den stora världsomspännande sympatin för påven Franciskus död har återigen tydligt gjort hur stora förväntningarna på den katolska kyrkan världen över är och hur stort intresset är för att den kristna tron förkunnas och utövas på ett trovärdigt och samtida sätt.
Bakgrund We Are Church grundades för exakt 30 år sedan i Österrike som svar på övergreppsskandalen med den dåvarande ärkebiskopen av Wien, Hans Hermann Groër, och har sedan dess arbetat på alla kontinenter och i ett internationellt nätverk för en förnyelse av den romersk-katolska kyrkan i linje med Andra Vatikankonciliet (1962-1965).
De fem konkreta reformkraven (gemensamt beslutsfattande på alla nivåer; full jämlikhet för kvinnor; inget obligatoriskt celibat för präster; positiv sexuell moral; goda nyheter istället för hot) har nu blivit en allmänt accepterad reformprincip. Detta gäller den synodala vägen som inleddes i Tyskland 2019, den världssynod som påven Franciskus sammankallade och andra synodala processer runt om i världen.
Who will roll away the stone of Patriarchy from our Church tomb?
Popes come and go, Christ remains; and with Christ the community of disciples we call church. It has been like that for two millennia. Today Pope Francis is being buried, his work done. Next month another man, a cardinal will be elected by his male peers to take his place as bishop of Rome. As a woman in the Catholic Church, I am very aware that this remains an exclusively male process, and glaringly so. It was like this for all the centuries when women were deemed inferior and subordinate, but it has remained so while we have been slowly recognised as equal in dignity in the last few decades. That nothing has changed in this selection process highlights the deep inequality which, shamefully, remains the hallmark of the church. While women make up more than half of the church, when it comes to choosing the head of their church (under Christ) we might as well not exist. The Catholic Church in its present form is still solidly a patriarchal institution.
A few years ago, during a conclave in Rome some Catholic women released pink smoke to highlight the exclusion and invisibility of women. Since then, there has been an increasing awareness of misogyny and the unjust marginalisation of women within the institutional church.
Sixty years ago, at the Vatican II Council Cardinal Suenens asked his fellow bishops, all men:
”Where is the other half of the Church?”
And now, during this conclave, will there be one courageous cardinal who will at least look around the all – male grouping and ask the same question? Will women’s absence be noticed and their presence missed?
I don’t know but I would hope so.
Somewhat ironically a religious sister, Sr Simona Brambilla, who is head of a Vatican department normally held by a cardinal, received a few days ago a standard email sent to cardinals summoning them to participate in the pre- conclave discussions. Of course she wasn’t invited: it was a mistake…and a sign from the Holy Spirit flagging the patriarchal church?
To ask where the Church should go is to affirm that the Church is not static and unchanging, but dynamic and on the move. It is acknowledging and taking seriously the historical reality that while the church has existed for two thousand years it has undergone many transformations and will continue to evolve beyond our wildest imaginings. That means breaking new ground, taking risks. Resisting and attempting to cling to the past, to what ”one has always done” (which in itself is an illusion, as everything was new at some stage) is a sure recipe for disaster.
I believe the Spirit is active at the heart of all creation and in the Church and is leading us forward. Fidelity cannot just be with reference to the past. We are called to be creatively faithful to the future, letting go of what is no longer fitting and embracing what love requires of us in these times, our times.
Last Sunday was Easter, and listening to the Gospel I was particularly struck how often the word ”tomb” was mentioned. Everything revolved around that tomb. Jesus’s disciples expected him to be there, looked for him there, didn’t find him there.
And then, as the death of Pope Francis was announced the following day, I thought again about that tomb and a question arose in my mind: In what way is the Church a tomb for a dead Christ?
It is telling that on Easter Sunday the Gospel text proclaimed at Mass is cut short, leaving out the Risen Christ appearing first to Mary of Magdala and commissioning her to proclaim the Good News of his Resurrection. Hence her title of Apostle to the apostles. Had he chosen to appear first to Peter this would be centre stage on Easter Sunday. But to the patriarchal mindset this is still too subversive, two millennia on. Like many women I ask: How long more shall we have to wait?
A few days before he was elected back in March 2013 Pope Francis had told his fellow cardinals:
”I have the impression that Jesus is locked inside the Church and that he is knocking because he wants to get out”.
To me that church where Jesus is locked in is like a tomb: the church as a place of confinement for a dead corpse, with nothing of the joyful exuberance of life stronger, and stranger, than death! The church as tomb with a big stone rolled in front of it cannot be a credible witness and fulfil its mission.
”Who will roll away the stone for us” asks Mary of Magdala and the other women disciples.
I ask: ”Who will roll away the stone of patriarchy from our church tomb which makes of us second- class members and seeks to bury women’s forbidden vocations?”
While Pope Francis repeated ”my door is always open”, there is one group of people to whom it remained firmly shut throughout: women with vocations to the presbyteral ministry (priesthood).
I hope that his successor will be open to an encounter and a dialogue. Like Mary of Magdala we have good news to deliver, even if it appears preposterous to male ears and like her at first, we are considered unreliable witnesses.
I dream of the Church freeing itself from its patriarchal structure and mindset, its tomb, and where women’s baptismal equality is at long last a shining reality. This means, at a minimum, full access to all ministries beyond the sexual division of roles and gender mandates. To put it bluntly it would mean the end of the oppressive sacralised gender- apartheid in the church.
Pope Francis has set the church on a synodal path, meaning that all members truly are the church, and together share in the responsibility of fulfilling the Church’s mission. That’s a fledgling beginning and an aspiration. If the church continues on this path wholeheartedly in a true spirit and doesn’t just go through the motions, I have no doubt that it will bear fruit in terms of new life, fresh energy, credible witness. But it is a big If, as it would mean quite a radical dismantling of the clerical hierarchical pyramid where decisions affecting all are made by a few men.
Resistance is rife and cannot be underestimated. The choice of Francis’s successor will be crucial in this regard: If the new Pope doesn’t champion synodality and if it doesn’t grow and deepen and is thoroughly embedded in hearts, minds and structures, it will be no more than a decorative coat of varnish on the age- old pattern of pay, pray and obey. There is a choice still to be made between a church of sisters and brothers where all are disciples and equal, and a church of ”fathers” lording it over ”children”. We know how much that kind of church has been a fertile ground for crimes and abuses of all kinds especially against children and adults in positions of vulnerability: sexual, physical, psychological, spiritual abuses and their systemic coverups. The work has really only begun, in some countries hardly at all, and there is still massive denial as to the scale and depth of the abuses. Where power inequality exists and is sacralised the rotten fruit of criminal abuses abound.
As Christians we believe that it is truth, and only truth, that can set us free. And yet there persists a deep-seated attitude that what is important is the appearance, no matter how much at odds it is with the reality. One of the most damaging aspects in terms of integrity has had to do with sexuality. It has been shown for decades that a very substantial number of clergy of all ranks have active sexual lives but all this is swept under the carpet. It is more important that the faithful are kept in the dark and the rule of mandatory celibacy is maintained for priests. The reality is that only a small number of men have the charism of celibacy, a much smaller number than is claimed, but it is easier to keep pretending rather than to grasp that particular nettle.
The cost is enormous as lies, duplicity and double lives weave webs of deceit throughout.
The clerical church has a long way to go concerning its attitude to sexuality in general and the dysfunctional way clergy sexuality is lived and dealt with, or rather not dealt with, casts a very long shadow. Who among the leadership will have the courage to lift that particular veil and face the truth? If it doesn’t happen the church community will remain prisoner of its lies and deceptions, and that is an issue for all continents.
All I know is that the future will be different, because the present is heavily pregnant with change: the new will be born. We are its mothers and midwives. Much of what appears still alive is only kept alive through artificial respiration, not the breath of the Spirit: an enforced uniformity, a concentration and centralisation of power dressed up as service.
When the wind blows the house built on rock remains, the one built on sand collapses. There is much that is built on sand in the church and these walls could fall anytime. But I also believe that the Gospel of love is rock solid, a firm foundation and that this will endure. The future is uncertain but if together we have the humility and courage to trust the Risen Christ who goes before us and whose Spirit is in us, we will rise from our tombs and step into the freedom of a new dawn. Faith has always been an adventure filled with surprises. In this jubilee year we journey on in hope, taking our places with all of humankind, all of creation, in the great cosmic divine adventure. And at times we may even dance!
Soline Humbert is a member of We Are Church Ireland and the author of A Divine Calling – One woman’s life -long battle for equality in the Catholic Church (The Liffey Press, September 2025)
Bland katolska företrädare i Stockholms katolska stift är du den som bäst och alltid med stor frimodighet förkunnat Evangeliet i påve Franciskus anda.
Med anledning av att påve Franciskus avlidit Annandag påsk 21 april 2025 skriver du på din Facebook sida :
”Kära Påve Franciskus! Du har givit mig flera uppmuntrande tillrop under ditt pontifikat. Jag kommer alltid att komma ihåg din uppmaning att i allt handla med parrhesia, frimodighet. Att aldrig låta rädslan ta över. Sen sade du något för ekumeniken när du var i den lutherska kyrkan i Rom som blev revolutionärt för mig. På frågan om vi kunde delta fullt ut i varandras nattvardsbord sade du: Vänta inte på teologerna! Gör enhet själva! Vad du egentligen menade innerst inne får vi aldrig veta. Själv väntar jag inte längre på vare sig beslut eller teologer. Där Kristus är närvarande, dit går jag.
Jag säger inte Vila i frid, utan Fortsätt att inspirera oss, Ge oss mod, även om vi inte längre kan höra din röst och möta din varma blick!”
Ulla Gudmundsson minns påve Franciskus under rubrik ”Franciskus talade oftare om människohandel än om abort”
”Påve Franciskus förflyttade kyrkans tyngdpunkt från Rom till fältet, från centrum till periferi. Han lät alla frågor, även den tabubelagda, luftas utan risk för utfrysning och repressalier, skriver Ulla Gudmundson, tidigare ambassadör vid den Heliga Stolen.”
”Att lyfta fram periferin handlade inte bara om geografi. Franciskus intresserade sig mer för lidande människor än för läroprinciper. Han kallade kyrkan ett fältsjukhus och eukaristin, nattvarden, medicin för själar i nöd, inte en belöning för gott uppförande. Betecknande är att han flyttade enheten för lärofrågor, traditionellt den tyngsta i Vatikanens hierarki, till andraplatsen, efter enheten för evangelisering. Franciskus ändrade på ingen punkt kyrkans lära om äktenskap, abort och homosexualitet. Men i sin första encyklika, ”Evangelii gaudium” (Evangeliets glädje), lyfte han fram evangeliets budskap om kärlek och barmhärtighet. I skrivelsen ”Amoris laetitia” (Glädjen att älska) öppnade han för att ge nattvarden till katoliker som skilt sig och gift om sig. Präster fick av honom tillstånd att välsigna samkönade par. Franciskus talade betydligt oftare kritiskt om människohandel än om abort.”
”Det viktigaste arvet som Franciskus lämnar till sin kyrka tror jag kan sammanfattas i ett grekiskt ord: parrhesia. Allt har fått diskuteras. Parrhesia betyder rättigheten att tala fritt, och skyldigheten att göra det för det allmänna bästa. Även med personlig risk. Reformkatoliker har känt taket lyfta sig under Franciskus. ”
”På måndagsmorgonen meddelade hans eminens, kardinal Farrell, med sorg att påven Franciskus har avlidit, med dessa ord:
”Kära bröder och systrar, med djup sorg måste jag meddela att vår helige fader Franciskus har avlidit.
Klockan 7.35 i morse återvände Roms biskop, Franciskus, till faderns hus. Hela hans liv var tillägnat Herrens och hans kyrkas tjänst.
Han lärde oss att leva efter evangeliets värderingar med trohet, mod och universell kärlek, särskilt till förmån för de fattigaste och mest marginaliserade.
Med stor tacksamhet för hans exempel som en sann lärjunge till Herren Jesus överlämnar vi påven Franciskus själ till den Treenige Gudens oändliga barmhärtiga kärlek.” ”
26 juli 2022 ”Årets bild påve Franciskus 85 år ˮJag ber ödmjukt om förlåtelse för det onda som så många kristna har begått mot urbefolkningarnaˮhttps://www.katolskvision.se/blog/?p=30205
Lördag 5 april 2025 på Johannes Paulus ll :s pastoral centrum på Brunnsgränd 4 i Stockholm.
Mycket givande samtal med Terese Lindborg från Svenska kyrkan Stefan Albinsson Equmeniakyrkan och Misha Jaksic Ortodoxa kyrkofamiljen. Moderator Philip de Croy
Tack till alla medverkande för ett mycket givande och fint samtal och för den avslutande bönen (se nedan) av p John McCormack CP som lästes av moderator Philip de Croy.
P John Mc Cormack CP intervjuas av kyrkoherde Dominik Terstriep SJ i Sankta Eugenia i Katolskt Forums serie ”Livshistorier och insikter”
”P John McCormac CP intervjuas av jesuitpater Dominik Terstriep om sin livshistoria och sina insikter. P John McCormac är född 1940 och växte upp i en jesuitförsamling i St Helens utanför Liverpool. 1962 trädde han in i passionistkongregationen och blev prästvigd 1969. Han kom till passionisterna i Småland 1973 och blev kaplan i Växjö och Kalmar; arbetade i retreatverksamhet på Johannesgården ; kyrkoherde i Göteborg och Linköping; grundade Maria Magdalena församling på Hisingen; fängelsepräst på Kumla och Hinseberg i 9 år. Sedan 2011 har han varit subsidiär i Marie Bebådelse församling i Stockholm och under 4 av dessa år också spiritual vid prästseminariet i Uppsala. ”
”I Kyrkans Tidnings podcast, Vox Populi reflekterar han över relationen mellan Katolska kyrkan och Svenska kyrkan – hur den varit kantad av konflikt, medan den i dag präglas av ett allt närmare samarbete.”
PS Positivt att samarbetet / relationen mellan Svenska kyrkan och Katolska kyrkan ökat och förbättrats.
Dagens Seglora 2014 ”Som född katolik är jag uppfostrad med ett starkt ”vi och dom tänkande” som jag dock upplevt att i ekumenisk anda alltmer tunnats ut efter andra Vatikankonciliet såväl inom katolska som svenska kyrkan.”
”Sanning nr 1 som är bortglömd : Romersk katolska kyrkan utgör ett hinder för kristen enhet så länge inte en kvinna kan bli Roms biskop.”
”Sanning nr 2 som är bortglömd : Kyrkans officiella lära : ”Kyrkan har ingen auktoritet att förläna kvinnor prästvigning” är felbar och därför förändringsbar.”
”Sanning nr 3 som är bortglömd : Kyrkans förnyade syn på dopet ändrar frågan om till när kvinnor kan prästvigas.”
