-
Länkar
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Anna om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Irene Nordgren om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
- Gunnar Eriksson om Fy skam igen diakon Göran Fäldt och fy skam igen Katolsk Horisont
Bloggrulle
Meta
Dagsarkiv: april 11, 2012
Ulla Gudmundson och Hedningarnas förgård
DAGEN idag 11 mars ”Vatikanens dialogforum för livsåskådningssamtal där ateister och troende ska mötas kommer till Sverige” ”Ateister och troende – i höst ska de mötas i Stockholm, på inbjudan av katolska kyrkan. Men inte i något ordkrig, utan i … Fortsätt läsa
Publicerat i Uncategorized
9 kommentarer
9 svar till ”Ulla Gudmundson och Hedningarnas förgård”
Verkligen roligt att Hedningarnas förgård kommer till Stockholm!
Bengt
Ja eller hur.
Håller du med mig om att ateister skördar sina största framgångar och värvar flest nya medlemmar i mötet med kristna fundamentalister ?
Jag menar att kristnas enhet är förutsättningen för trovärdigheten om Guds existens och där är ekumenik den enda vägen. Därför sorgligt med polariseringen utifrån samtidens ”brännande frågor.”
// Irène
Bengt.
Respektfull dialog mellan människor som är trygga i sina identiteter i all ära – vi är dock kallade till omvändelse. Richard Dawkins har nog rätt i att Kyrkan hittat en ny form i sin ”omvändelsesatsning”.
Hedningarna behöver inte längre stanna ute på förgården – genom Jesus har vägen öppnats in i Guds hägn .
I Jesu dödsögonblick öppnas vägen in i det allra heligaste i Jerusalems tempel. Vi är alla välkomna in till den intimaste gemenskap med Gud, bli ett med Kristus i kommunionen. Tror du detta? Jag vet att du tror Guds ord.
Samuel.
Irène
Det finns olika aspekter på detta.
Om man med fundamentalism menar en oreflekterad bokstavstro, så har du nog rätt. Sedan har jag en känsla av att de kämpande ateisterna är de största fundamentalisterna själva. De föredrar att betrakta kristendomen som en fundamentalistisk tro, vilken de sedan avfärdar.
De som har en mera nyanserad tro avfärdar de som icke konsekventa, som om de både vill ha kakan och äta upp den.
Om man med fundamentalism däremot menar tron på det övernaturliga, och att inte avfärda allt som inte har en naturalistisk förklaring, så ser bilden annorlunda ut. Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.
Det viktiga för kyrkan tror jag är att bevara den tro som är hennes och att positivt hjälpa fler människor till tro, inte att negativt undvika att människor dras till ateismen. Jag tror att Jesus Kristus alltid kommer att vara ett tecken som väcker strid.
Bengt
Jag gillar ditt svar med undantag av nedanstående
”Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.”
Är man kristen så innebär det per definition att man tror ”på det övernaturliga” oavsett vilken övrig gruppering man för övrigt identifierar sig med.
Att tro att kvinnor inte kan bli präster eller att homosexuell kärlek och användning preventivmedel är synd har ju inget med ”övernaturlig tro” att göra. Snarare med ONATURLIG TRO.
Det är det motsatta som för många är NATURLIG TRO.
Pentekostala rörelser är de som ökar mest i tredje världen, det är riktigt. Men vad vill du säga med det?
Det är viktigt att alla kristna hittar en tillhörighet där de känner sig hemmastadda såvär ur trosmässig synpunkt som liturgisk och att olika kristna grupperingar respekterar varandra. Sedan är det numerära antalet människor inom olika kyrkor / samfund av mindre intresse för mig.
I valet mellan happy clappy och smells and bells så väljer jag det senare beroende på att jag vuxit upp med detta och det därför känns mer hemtamt.
// Irène
Vänner.
Bengt skriver: ””Den kristendom som drar till sig mest människor idag är de som bevarar tron på det övernaturliga, medan mera ”liberalteologiska” kyrkor minskar.”
I sitt tillmötesgående svar till Bengt skriver Irène: ”Är man kristen så innebär det per definition att man tror ”på det övernaturliga” oavsett vilken övrig gruppering man för övrigt identifierar sig med.”
En så tydlig bekännelse till Guds transcendenta intervention, inbrott i tillvaron i och med Jesus, får mig att ompröva och ta tillbaka min teologiska kritik mot Irènes liberalteologi, postmodern eller ej.
Kristi uppståndelse är vattendelaren mellan troende och icke troende. Mellan kristen tro och allmän religiositet. Jag inser nu att alla kristna jag känner till bekänner sig till denna övernaturliga händelse.
Och tron på uppståndelsen leder oss till att ställa den största av alla övernaturliga frågor: Om Gud kan uppväcka Jesus från de döda, vad hindrar att vi drar slutsatsen att Gud utfört det största av mirakel, universums skapelse, och att därför allt vad evangelierna säger om Jesus mycket väl kan vara sant?
Svaret är att ingenting hindrar en helhjärtad och kompromisslös tro på Guds underbara gärning i Kristus.
Irène skriver:
”Det är viktigt att alla kristna hittar en tillhörighet där de känner sig hemmastadda såväl ur trosmässig synpunkt som liturgisk och att olika kristna grupperingar respekterar varandra.”
För att en katolsk – allmänkyrklig – och ekumenisk reformation ska kunna äga rum måste sådana som Bengt, Agneta och jag kunna känna oss hemmastadda, dvs känna igen oss i en urkristen bekännelse, den som Jesus förkunnade och som Petrus, Paulus och Johannes framförde i alla sina skrifter.
Det Nya Testamentet förkunnar är klassisk kristendom och på den grunden tror vi på en radikal reformation. En sådan som KV-manifestet ger röst åt. Ingenting i den förnekar den urkristna bekännelsen. Tvärtom.
Samuel.
Irène!
Jag är i huvudsak överens med dig.
Kvinnoprästfrågan, frågan om äktenskapssakramentets innehåll och sexualetik är sakfrågor som inte har med de ontologiska grundfrågorna att göra.
Roliga uttryck ”happy clappy och smells and bells”, jag förstår precis vad du menar. Nu kan man inte begränsa karismatisk förnyelse och öppenheten för de andliga nådegåvorna till en viss liturgisk stil, även om happy clappy onekligen är vanligt också inom katolsk karismatisk förnyelse.
Det viktiga med liturgiska uttryck är att det finns ett sammanhang som blir meningsfullt mellan uttrycksform och innehåll. Utan ett sådant sammanhang blir både det ena och det andra stelt och tomt.
Själv känner jag mig hemma med både happy clappy och smells and bells, i rätt sammanhang. I vissa sammanhang kan jag också känna mig främmande i båda. Ibland önskar jag mig lite mera happy clappy i våra traditionella katolska gudstjänster, men om jag befinner mig på t.ex. en konferens med Livets Ord kan jag längta till en lugn kvällsmässa i Katolska domkyrkan. Även de lite äldre av Livets Ords egna medlemmar tycker det kan bli lite för högt tryck i lovsången som överröstar Anden och blir till en mänsklig performance-kultur istället. Jag noterar att detta är en diskussion som förekommer inom frikyrkligheten idag, där man ser en dragning tillbaka till de gamla kyrkornas mera strikta liturgiska former.
Jag tror ingen tillbedjan är perfekt, men om hjärtat finns med så räcker det långt och överskyler många brister.
Bengt
”Jag är i huvudsak överens med dig.”
Det tar sig, sa pyromanen.
Ang traditionella ofta trista gudstjänster så kan jag berätta att jag därför istället smygit in på afrikansk mässa.
Ända sedan jag första gången hörde Missa Luba när jag var i 15 års åldern tog något ”afrikanskt” tag i mig som jag efteråt förstått måste höra ihop med att det framkommit att vi alla kommer från Afrika – att vi alla utvandrat från Afrika fast i olika omgångar.
Det måste vara därför som nedanstående känns som hemmatoner…..
http://www.youtube.com/watch?v=ToNb-02n3KY
// Irène
Spännande att denna konferens kommer till Sverige! Jag hoppas att ambassadör Gudmundsson denna gång bjuder in biskopen i Katolskakyrkan i Sverige till konferensen. Det förvånade att höra som katolik att biskop Anders inte bjöds in till regeringens möte i Rom som ordförande i EU här om året. Det förvånar än mer då biskop från Svenska fd stadskyrkan inbjudits då som nu som ” affischnamn”. Har fru ambassadör och regeringen ännu ej vant sig i rollen att kyrka är skiljd från stat i Sverige? Diplomati bör förankras på lokal nivå, enl Cardinal Dolan en god katolsk men även Öfre Dala princip som jag hoppas Ulla håller i minnet från hemorten!
Jag funderar även på det att faktum att hedningarnas förgård även var så långt som troende kvinnor kom in i Templet i Jerusalem. Står vi fortfarande kvar i den dialogrutan i detta forums hållande i Sverige tro? Kanske en fråga för dialog och debatt?