Vänner,
Den nye påven säger några vänliga ord i en intervju på väg hem till Rom från Rio de Janeiro och plötsligt tror så många så oväntat att den stora reformen är inledd. Är vi så svältfödda på andligt ledarskap och vanlig vänlighet att vi förlorar förmågan att läsa innantill bara för att den nyvalde påven inte använder katekesen som tillhygge? Vad jag kan förstå har påven inte ändrat ett kommatecken i kyrkans officiella syn på kvinnor och homosexuella. Allt han har sagt är att vi skall vara snälla mot varandra. Det bör vi naturligtvis vara, men för den saks skull behöver vi ju inte tappa huvudet.
Jamie Manson har skrivit en utmärkt krönika om detta i NCR:
http://ncronline.org/blogs/grace-margins/when-does-our-hope-francis-become-denial
Gert Gelotte
Gert
”Vad jag kan förstå har påven inte ändrat ett kommatecken i kyrkans officiella syn på kvinnor och homosexuella.”
Det är så vitt jag kan se heller ingen som påstått.
När det gäller homosexualitet så har jag läst och sett olika tecken på att det INOM den etablerade katolska kyrkan råder diskrepans mellan jesuitordens syn och kardinal Ratzingers alias B16 syn på homosexualitet men där jesuiternas fjärde ”påvelöfte” hindrat dem att driva sin syn.
Även Jamie Manson uppmärksammade detta fenomen i en intressant artikel för 1 år sedan under rubrik ”New documentary depicts Jesuit’s struggle for LGBT rights”
Jag citerar Manson
”The manuscript was sent to seven Jesuit theologians, all of whom strongly endorsed the text. McNeill then sent it to Jesuit General Pedro Arrupe for permission to publish the book.
Arrupe agreed, and in 1976, the collection of articles was published under the title The Church and the Homosexual. The book took by storm not only the Catholic world, but the mainstream media as well. Tom Brokaw, Phil Donahue and Larry King all interviewed McNeill, who came out publicly in front of 20 million views of the ”Today” show.
The Vatican was less thrilled about the book’s success. By 1977, Cardinal Franjo Seper*, then prefect of the Congregation for the Doctrine of the Faith, silenced McNeill from writing and speaking publicly about homosexuality.
McNeill’s devotion to the Society of Jesus and the order’s ”fourth vow” of allegiance to the pope compelled him to comply with the silencing. ”
http://ncronline.org/blogs/grace-margins/new-documentary-depicts-jesuits-struggle-lgbt-rights
Även jesuiterna i Stockholm är ju kända för sin mer välvilliga inställning till homosexuella jämfört med tex vissa polska prelater i kungliga huvudstaden.
Nu har vi fått en påve som är jesuit och jag bedömer att han nu kan ”göra 2 flugor på smällen” dvs både vara lojal och trogen mot påven dvs sig själv och samtidigt ta det första spadtaget (Who am I to judge) till en ny väg när det gäller den officiella attityden till homosexuella präster och lekmän…….
Och just genom detta banar Franciskus dessutom vägen för kommande påvar att profilera sig ……
Precis som B16 banat väg för kommande påvar att kunna erkänna när de inte orkar att vara påve längre ……….
// Irène
PS Även JESUITEN kardinal Martini avvek i uttalanden om homosexuella från B16 linje men jag skulle tro att Martinis linje går bättre ihop med hans ordensbroder Franciskus ……
http://www.kath.net/news/35794
// Irène
Gert, Irène.
”paradigmskifte” eller bara ”vara snälla mot varandra”
Jag vill tro att det är du, Irène, som har rätt, förutsatt att påven menar vad han säger. Om man konsekvent sätter kärleken över lagen – så som Jesus gjorde – kommer det att få stora konsekvenser. De kulturellt bestämda ”lagarna” i katekesen kommer att försvinna, så som Jesus och Paulus gjorde processen kort för ceremoniallagarna.
Det gäller att göra skillnad mellan huvudsak och bisak som Bengt skriver.
Kärleken till sanningen, framförallt den att det är evangeliet som är ”grunddogmen” inte diskriminering pga kön eller sexuell läggning, kommer inte att kunna hejdas i sin framfart. Stenen är satt i rullning och det är upp till oss, Guds folk, att öka dess momentum genom att exv underteckna Küng-uppropet.
Franciskus har startat en ömhetens revolution.
Samuel.
Vänner,
för en gångs skull hoppas jag att jag har fel. Men jag tycker entusiasmen över en påve som uppför sig på ett sätt som borde vara standard låter känslorna springa ifrån förnuftet. Visst är det bra om vi har fått en snäll påve, men det är reformer kyrkan behöver, gärna reformer som gör kyrkan mindre beroende av framtida påvars sinnesstämning.
Gert
Här ytterligare en jesuit Thomas Reese – känd som ORÄDD och FÖRNUFTIG NCR analytiker
”Francis appears to be encouraging me to be braver and risk making mistakes.”
http://ncronline.org/blogs/ncr-today/sodom-homosexuality-drone-strikes-and-prayer
// Irène
Gert, Irène, vänner.
Om ”vem är jag att döma” som tecken på påvens paradigmskifte.
Frågan är: Is it a change in style, a change in substance, or both?
Ja, påven har inte bara bytt till en pastoral stil utan också valt att praktisera nådens evangelium framför att sätta sig på höga hästar och döma ut människor. Han har skiftat sida från ev tidigare fariseism till en uttalat radikal universalistisk jesusism. Se hans tal i Domus Santae Martae 22/5.
Jesu hårda kritik av fariseismen gäller framförallt tre saker:
1. Legalism dvs ”lagiskhet” eller paragrafrytteri. Orden ”De har satt sig på Moses stol…” påminner starkt om hur somliga har satt sig på Den heliga stolen med anspråk på gudomlig ofelbarhet…
2. Självrättfärdighet – ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor…” Lukas 18.
3. Dömande attityd – att inte inse att genom att döma ut andra dömer man ut sig själv. Matteus 7.
Detta bildar teologisk grund för att avfärda den påstått bibliskt bildade formen av homofobi. Det går att förstärka denna teologi genom hänvisning till Jesu liknelse om den orättfärdige domaren som ”inte brydde sig om människor” vilket var ett bevis på att han inte var gudfruktig. En fattig änka bad honom om att få ut sin rätt av hennes motpart vilket han till slut gav henne av ren utmattning. Skulle då inte vi – kristtrogna – ge dem – lika kristtrogna – rätt som kräver sin rätt till likabehandling? Om påven ger sitt erkännande till ateister som ”children of God of the first class” (i sitt tal i Santae Martae) måste han självklart ge samma erkännande till troende hbtq-personer.
Till detta kommer den vetenskapliga insikten att sexuell läggning grundläggs antingen genetiskt, under graviditeten eller i tidig barndom vilket är ett annat sätt att säga att olika sexuella identiteter är del av en naturlig variation. Av Guds skapelse. Den sanningen går inte att avfärda som ”syndig”.
”In view of the pope’s statement, Benedict’s ban [of gay priests] has become outdated” skriver NCR i en analys.
Just precis.
Samuel.
Gert Samuel
Jag vill gärna fortsätta trycka på att det som Franciskus nu ger uttryck för på många sätt är en typisk ”jesuitisk anda” som FÖRTRYCKTES och kan man säga till och med FÖRFÖLJDES och BESTRAFFADES av såväl kardinal Ratzinger som B16.
Just därför är Thomas Reese SJ ord ovan av stor symbolisk betydelse då just Reese är ett paradexempel på den förföljelse han och flera andra namnkunniga jesuiter råkat ut för när de prioriterat sin lydnad mot sitt samvete och evangeliet framför Vatikanska vanföreställningar av evangeliet som påvarana JP2 och B16 gav uttryck.
The Tablet gav 1 månad efter att B16 valts till påve 2005 bakgrunden till ”The Thomas Reese affair” hur Vatikanen tystat Reese och andra jesuiter.
” Among those who have incurred sanctions or silencing at the hands of the CDF are Fr Jacques Dupuis, Fr Roger Haight, Fr Anthony DeMello (posthumously!), Fr Robert Drinan, and even Fr Pedro Arrupe, who was humiliatingly removed from his post as superior general.”
http://www.thetablet.co.uk/article/1316
Den attityd när det gäller homosexualitet som jesuiten Franciskus nu väckt så stor uppståndelse med tror jag just beror på att alla är så ovana vid att detta är en PÅVLIG attityd. Vilket det ju också är. Alltså ovanlig attityd.
Som jesutisk attityd är den snarare en helt vanlig attityd och just därför var Thomas Reese extra farlig för B16 att ha som chefredaktör för jesuiterans tidskrift America där Reese tillät det fria ordet inom alla känsliga områden typ homosexuella präster.
B16 närmast BESATT av celibat som försakelse och offer och hans motivation till att förbjuda homosexuella som präster bottnade bla i att celibat inte var en försakelse då homosexuella ändå inte kunde gifta sig. B16 fruktansvärt provocerad av Reese som tillät att celibat mm fick ifrågasättas i America.
Lätt att förstå att med B16 uppfattning om celibat så kunde frågan om samkönade äktenskap bland mycket annat också lätt omkullkasta hela B16 TEOLOGI om celibat.
Plötsligt skulle ju även homosexuella män kunna försaka äktenskap…….
Man skulle kunna säga att jesuiten Franciskus lyfte upp till YTAN en attityd till homosexuella som funnits där jämt i hans orden men av B16 nedtryckts under YTAN ……..
// Irène
PS Jag vill därför också tillägga att jag som gillar jesuiter och närmast är uppfostrad av jesuiter under hela min skoltid är särskilt besviken på jesuiterna bakom Signum som nu bojkottat Helmut Schüllers Tipping Tour i USA. Det strider mot den jesuitiska anda som råder på alla andra håll i världen.
Att HMV / His Masters Voice eller mer känt under namnet KM tiger som muren hör ju till HMV själva TIDNINGSPROFIL.
// Irène
Vad göra om upp 40- 50% av prästerskapet i RKK är passivt homosexuella?
Med den prästbrist som är?
Jo, bättre då att vara lite hygglig o säga lite trevligt o ha kvar dom…än att prästbristen tvingar fram gifta präster eller ve o fasa: kvinnor som präster.
Är tyvärr mer än Gert ( hoppla!!!!) mycket misstänksam.
Dessutom tror jag inte man är bundis med förre påven om man funderar ut en attack av reformer. Inte heller påveväljarna skulle ha velat ha en revolutionerande ny påve. Nä, detta är som sagt ett perfekt val.
Byta lite kors o bilar o vara vanlig o säga trevliga saker som lugnar reformklimatet.
Smart tänkt av de gamla gubbarna.
Var inte godtrogna…
Agneta
Jag vill även lyfta fram jesuiternas tidskrift Stimmen der Zeit som 2011 publicerade en uppmärksammad artikel om önskvärdheten av kvinnliga präster inom katolska kyrkan som gav upphov till ett ramaskri av biskop Müller som sedan tillträdde som ny prefekt för Vatikanens inkvisition numera kallad Troskongregation.
http://www.katolskvision.se/blog/?p=6497
Det jag vill framhålla är att INOM katolska kyrkan har under hela min livstid funnits strömningar som gått åt det håll som jag personligen har kunnat anamma som katolik och som också gjort att jag kunnat kvarstanna som katolik. Ett kritiskt förhållningssätt till allt vad som uttrycks inom katolska kyrkan har jag mycket tidigt i livet uppfostrats till av jesuiter som just alltid levt upp till det som Franciskus nu uppmanar biskopar och präster till – att inte INFANTELISERA lekmännen. Det har varit A och O för mig att ingen av mina jesuitiska lärare någonsin infanteliserade oss ungdomar under vår skoltid. Tvärtom tränades vi i kritiskt tänkande vilket jag har haft enorm nytta av resten av mitt liv……
Problemet som jag ser det är att Franciskus är så gammal redan och har så många KNÄPPSKALLAR kring sig som måste manövreras för att reformer ska kunna igångsättas i verkligheten och inte stanna i tanke- och önskevärlden……
// Irène
Ser att jag helt glömt att nämna min absoluta favvojesuit Teilhard de Chardin som inte blivit rättvist bedömd av officiella i vanlig ordning TRÖGTÄNKTA katolska VATIKANFÖRETRÄDARE förrän efter sin död.
// Irène
Agneta,
har du läst radiovaticanas återgivning av Franciskus tal till Santa Rita, Patron Saint of impossible things!? Hela talet är läsvärt men några av de tidigare för ”goda katoliker” omöjliga meningarna att uttala är dessa:
The Lord has redeemed all of us, all of us, with the Blood of Christ: all of us, not just Catholics. Everyone! ‘Father, the atheists?’ Even the atheists. Everyone! And this Blood makes us children of God of the first class!
och
“Doing good” the Pope explained, is not a matter of faith: “It is a duty, it is an identity card that our Father has given to all of us, because He has made us in His image and likeness. And He does good, always.”
Sådana bekännelser är förpliktande.
Med stöd av det historiska perspektiv Irène ger av jesuiternas teologiska självständighet och trohet mot evangeliet, vilket bekräftas av den långa raden av modiga jesuiter, stärks jag i min uppfattning att påven talar från hjärtat nu när han är fri att säga sin hjärtas mening utan censur eller repressalier. Om en free spirit som Thomas Reese känner nya varma vindar blåsa så…
Ett skäl till att jag känner en sådan kärlek till broder Franciskus är att jag känner igen den ande jag mötte hos frère Roger, grundaren av Taizé. Han övertygade mig om just de sanningar påven lyfter fram i sitt S:a Rita-tal och praktiserade dem genom att t ex bjuda in alla till kommunion och ge nunnor ställning som officiella bibellärare. Att diskriminera någon fanns inte på kartan. Om ateister är inkluderade i Guds famn är ingen på förhand utesluten ur vare sig gudstjänsten eller någon annan tjänst för Kristus (enligt envars meriter).
Att tro en människa om gott är inte godtrogenhet, inte när sunnanvindens sommarregn duggar tätt.
Samuel.
Irène, vänner.
Den bästa sammanfattningen av påvens paradigmskifte, är skrivet av John Gehring i Washington Post: Pope Francis: The end of ‘fortress Catholicism’?
Han börjar:
Something unexpected and extraordinary is happening in the Catholic Church. Pope Francis is rescuing the faith from those who hunker down in gilded cathedrals and wield doctrine like a sword. The edifice of fortress Catholicism – in which progressive Catholics, gay Catholics, Catholic women and others who love the church but often feel marginalized by the hierarchy – is starting to crumble.
Och slutar:
”The pope’s comments this week fit within a consistent theme emerging in his papacy. Instead of fighting culture wars, Pope Francis has called for a “culture of encounter.” He urges Catholics to go to the margins of society. He wants a “church for the poor” and decries the “cult of money” that emerges from unfettered global capitalism. Shunning as much as possible the ostentatious trappings of the papacy, this is a guy who carries his own bags and lives in a modest apartment instead of the Apostolic Palace. In these cases, style is substance.”
Att Roms murar har börjat vackla påminner om Paulus: ”Jag bryter ner tankebyggnader och allt som trotsigt reser sig mot kunskapen om Gud, jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus…”
Det är vad Guds folk behöver göra: svinga tankens murbräckor allt tyngre mot traditionens fort. I bästa fall har vi en Odysseus intra muros. Om inte: svinga hårdare.
Samuel.
Samuel,
Dina tänkvärda ord sår frön.
Tack, för det.
Jag tror så lite om den svenska katolska kyrkan som jag tycker består av devota konvertiter o uppblåsta prelater samt invandrare…o jag har ingen större erfarenhet av kontinenten förutom de bilder som ständigt sänds ut i media: St Petersplatsen. En man på en balkong o hundratusentals begapade. Det för alltid tankarna till en man på balkong i Tyskland o hundratusentals begapade. Eller en man med krona istället för påvehatt på huvudet på en balkong o en folkmassa som begapar.
Jag vet inte hur jag ska krångla mig ur dessa bilder o börja lita.
Men så öppen är jag att jag verkligen lyssnar o begrundar dina ord. Han vill nog gott ur sitt perpektiv… eller kyrkans perspektiv…jag vet inte om det är min syn på det goda… yet.
Och vad bryr sig en ateist om…om en påve säger dem att de får lov att komma in i himmelriket för att de troligen gör gott … eftersom (ska de veta) en G-d anser att de gör gott. Det är väl till lärdom för de uppblåsta troende men för ateisten är det… vad?
Det blir allt bra tossigt allt detta.
Minns att jag älskar den judiske rabbinen Jesus men har oerhört svårt för kyrkan….jag gör mitt bästa för att förstå…något.
Men jag lovar jag ska ge denne man en chans… under förutsättning att du/ni inte blir en av de som står i folkmängden förblindade o begapade in till betuttning. Sånt är farligt.
Kärring mot strömmen/Agneta
Agneta.
Jag tror verkligen – i likhet med många erfarna bedömare – att vi reformvänner fått en bundsförvant i en påve som försöker återuppliva den reformatoriska andan från andra Vatikankonciliet, men lägg märke till slutraderna till Irène:
Det är vad Guds folk behöver göra: svinga tankens murbräckor allt tyngre mot traditionens fort. I bästa fall har vi en Odysseus intra muros. Om inte: svinga hårdare.
Kärlek kan vara klarsynt, trots allt, och säga ett sanningens ord till den som lyssnar. Om han lyssnar..
Samuel.
Gert och alla,
Jag tror också att man ska vara försiktig med att dra alltför stora växlar på Franciskus uttalanden. Men en god sak är att den här entusiasmen över en påve som är en god kristen, förkunnar kristen kärlek och tolerans, fått en och annan att fundera över hur det sett ut tidigare.
Intressant är också att se hur många katoliker som jag betraktat som värdekonservativa snarast visat sig vara auktoritetsbundna och nu behändigt byter åsikter. Andra som verkligen är värdekonservativa talar inte längre högt och ljudligt om läroämbetets auktoritet utan ägnar sig åt tolkningar om vad kyrkan egentligen lär (vilket av en händelse råkar följa deras åsikter precis…)
Det är förstås inte bra om kyrkans åsikter växlar med påvarna, men hur får man fram en dynamisk kyrka som ändå går att känna igen över hela världen?
Anneli
”Auktoritetsbundna o nu behändigt byter åsikter”
Det är detta som skrämmer mig mest. Det är en sak om du byter åsikt efter en öppen diskussion. Kyrkan har aldrig tillåtit öppen debatt i rädsla för att tron ska förtvina… detta i motsats till juden Jesu debatt med rabbiner… vilket är vanlig sed inom judendom (fri debatt).
Men auktoritetsbundna som byter åsikt behändigt …vad är det? Hur kan man bygga något andligt på det? Det föreligger ingen hållfasthetsslära.
Vilka människor o det är säkert många byter åsikter behändigt om så viktiga ting som G-ds verkan i människa-kyrka-värld? Några kvackade som skadeskjutna ankor om man sa negativt om B16 o nu vill de kanske inte längre kvacka utan yla av glädje över Fransiskus. Hur kan man lita på det?
Jag behöver inte dra historiska paralleller.
Jag tror definitivt på att församlingsmedlemmar infantiliserar varandra, sig själva liksom att de flesta prelaters predikningar är bedrövligt infantiliserande gentemot medlemmarna.
Att påven förde fram tanken på en kyrka som infantiliserar istället för att frigöra styrkan i den andliga frihetens frid… är nog A o O. För den som fattar galoppen…
Det är där i sån’a fall något kan ha sin början. Där sa Fransiskus något oerhört viktigt. Folk får släppa sina sugnappar … sluta hänga nedanför balkonger o åma sig för påvar, baroner, kardinaler o prelater. De måste börja våga tänka själva. Det har inget med intellektualitet att göra… det är att följa sitt sunda förnuft o sitt hjärta. För där tror jag G-d är o det måste väl vara det viktigaste.
Släpp alla illusioner om favvisar!
Agneta
Agneta och alla,
Hur kan man bygga något andligt på en församling, ett stift, eller en kyrka som byter åsikt efter vilken påve som styr? En mycket bra fråga! Svaret bör vara att det blir svårt eftersom det knappast finns något andligt djup att tala om hos den som byter åsikter lika snabbt som kläder.
Annorlunda är det med förändringar som växer fram i dialog och diskussion. Då finns möjlighet att de verkligen går på djupet.
Jag är övertygad om att risken för utarmning av tron är större om man förbjuder diskussioner än om man bejakar dem.
Anneli
Vid närmare eftertanke är det förmodligen så att ett antal av dem man nu upplever som kappvändare i stället för första gången på länge uttrycker sina verkliga åsikter. Men det gör inte saken bättre. Att katoliker känner att de måst tiga om de inte tycker som den som för tillfället är påve är förstås inte bra för kyrkan.
Anneli
Anneli
Visst är det lite kul att katoliker blivit tagna på bar gärning AV SIG SJÄLVA när de plötsligt HÖR SIG SJÄLVA lovprisa att katolska kyrkan ”Äntligen fått en kristen påve”.
Sagt är sagt även om de i Eftertankens Kranka Blekhet fick ett himla schå att förklara både för sig själva och omgivningen vad de menat ……
// Irène