// Irène

PS Kardinal Burke som dessutom  anser att katolska kyrkan håller på att bli alltför ”feminiserad” och som därför inte tycker att kvinnliga ministranter är en bra idé att fortsätta med ”då pojkar helt naturligt inte vill ministrera med flickor och därför drar sig undan.”

”Människors samveten är samhällets grundpelare” skriver REINHOLD FAHLBECK professor emeritus, juris doktor, Lunds universitet på SvD Brännpunkt 2 maj

”Samvetsfrihet finns redan i abortlagen”

med anledning av den debatt om samvetsfrihet som en längre tid pågått i det svenska samhället utifrån bla  ”barnmorskefallet” (Grimmark).

// Irène

PS  Reinhold Fahlbeck är inte bara juridikprofessor utan även katolik.  Nu behöver man ju inte vara  juridikprofessor för att hålla med Reinhold Fahlbeck om att ”Människors samveten är samhällets grundpelare”.

Jag har jag dock aldrig sett att katoliken och juridikprofessorn  gjort sig mödan att betona att  samvetsfrihet också borde vara  katolska kyrkans  grundpelare. Alltså inte bara som en portalparagraf utan även i praktiken.

Tänk om alla katolska lekmän  i Sverige utnyttjade sin professionella sakkunskap och  använde den  lika nitiskt OCKSÅ vad beträffar inomkyrklig kritik.

Så är tyvärr inte fallet  när det gäller svenska katoliker.  Läkare, jurister, journalister, sjuksköterskor, lärare …..för att inte tala om katolska teologer…..namnen är otaliga inom olika yrkesområden här i landet  i vilka katoliker är verksamma och som skulle kunna bidra till att katolska kyrkan tillämpar sina egna ideal också inom sina egna domäner tex när  det gäller samvetsfrihet och yttrandefrihet.

Men svenska katoliker borde även använda sin egen professionella erfarenhet och sakkunskap till att i offentlighetens ljus granska själva idealen inom katolska kyrkan.

Är  tvåsamhet mellan en man och en kvinna i en  kärnfamilj ett eftersträvansvärt ideal ?

”Kärlek” med stort K är vår tids avgudadyrkan

Är livslångt celibat  för homosexuella ett eftersträvansvärt ideal?

Är det ett eftersträvansvärt ideal att inte använda artificiella preventivmedel ?

Är det ett  eftersträvansvärt ideal att inte gifta om sig efter en skilsmässa dvs att leva i celibat ?

Är det  ett eftersträvansvärt ideal att bara män vigs till präster ?

Är det ett eftersträvansvärt ideal att abort ska vara i lag förbjudet ?

Är det ett eftersträvansvärt ideal att katolska präster ska leva i livslångt celibat ?

Är det ett eftersträvansvärt ideal att inte offentligt ge uttryck för sina egna åsikter om de går stick i stäv med katolska kyrkans officiella lära ?

Oljemålning av Lotta Albertsson som jag lägger in här.

I februari i år  skrev Irene Nordgren följande inlägg  med följdfrågor i kommentarerna, bland annat min egen fråga till Anders.

Se: Upproret i den svensk katolska ankdammen

Jag läser inte Svenska Kyrkans tidning och sålunda missade jag följande artikel i tidningen då det begav sig. En luthersk vän nämnde den häromdagen o skickade mig den idag. Det är gott att läsa Anders Piltz artikel, det finns en försonande och mer generös ton. Sedan har jag inte lusläst denna artikel (hoppas att Kyrkans tidning tycker det ok. att publisera den annars får man väl länka) och inte heller analyserat den. Jag utgår från tonen som är inbjudande. Många har säkert läst den av er som läser KVbloggen men det är fint att få förmedla något mer positivt.

Agneta

———————————–

Publicerad 2015-03-19

NU BEHÖVS VÄNSKAP OCH KUNSKAP

Det är svårt att inte skriva satir, sade den romerske satirikern Juvenalis, död 130 efter Kristus. Hade han levt i dag och intresserat sig för de splittrade kristna, då hade han fått mycket att driva med. Många skulle känna sig orättvist träffade. En satir känns definitionsmässigt orättvis av den drabbade. Men satir är nödvändig antibiotika och förekommer rikligt i Bibeln och kyrkohistorien, långt mer frätande än Charlie Hebdo.

Juvenalis skulle gissla katolikerna för deras självtillräcklighet, deras svar på alla frågor från havsrätt till rätt sätt på sängkanten och att en biktfar kan ge omedelbar absolution till en ångerfull massmördare men inte till en frånskild omgift som tar ansvar för sina bonusbarn.

Han kunde skärskåda Svenska kyrkans frestelse att bli företag, eventarrangör och förkunnare av allt utom Jesus, synd och försoning. Han skulle gyckla med väckelsekristendomens absurda beroende av karismatiska ledare och kulten av ytligheten. Allt djupt orättvist!

Men satirens medicin duger inte som brödföda. Allas vår frestelse är att jämföra det bästa i vår egen tradition med det värsta hos syskonen. Inga konflikter kan vara värre än syskonfejder. Vi skilsmässobarn är arvtagare till en djup och varaktig söndring, med många sår som fortfarande varar.

År 2017 uppmärksammas årsdagen av en händelse som likt skotten i Sarajevo skulle utlösa enorma krafter, vilka snabbt hamnade utanför aktörernas kontroll. Ingen ville ha det krig som startade. Alla kloka ville ha en reform av kyrkan, och kyrkoledningen hade försuttit många dyrbara tillfällen till nydaning, men den reformation som nu utbröt blev en revolution som slet sönder Europa och exporterades till övriga världen.

När augustinmunken Martin Luther publicerade sina 95 teser om avlaten (hammarslagen är en myt, tanken att man kunde köpa syndaförlåtelse är en myt) utlöste det en splittring av kristenheten, inte i två halvor utan i tusentals fragment.
Luther hade vunnit en dyrbar äkta insikt i vad lagen och nåden är. Han förstod till fullo Guds ords verkande kraft och att evangeliets glädje egentligen bara kan tas emot av den djupt förtvivlade. Han var ett språkligt och musikaliskt geni. Han utlöste en tsunami av ekonomiska och poli­tiska krafter och fann sig snabbt i rollen som chefsideolog, som enbart år 1520 producerade 900 trycksidor.

Han delade renässanshumanisternas naiva tro att texter talar för sig själva. Men principen ”Skriften allena” ledde para­doxalt till att antalet kommentarer, förord, efterord och tillrättalägganden växte explosionsartat. De skriftlärdes auktoritet ersatte kyrkans och liturgins förståelsehorisont (enligt Thomas ­Götselius, Själens medium, Glänta 2010). Den katolska kyrko­ledningen svarade med skräck, censur och betoning av allt som reformatorerna ifrågasatte. Konfessionernas fyrahundraåriga skyttegravskrig hade börjat.

Vi som lever nu bär konsekvenserna av detta. Vi kan inte springa ifrån vår bakgrund, lika lite som vi kan förneka vårt genetiska arv. Men det vore välgörande om vi inte vid reformationsjubileet på något håll tanklöst och insiktslöst upprepar inlärda konfessionella fraser om ljusets seger över mörkret – alternativt mörkrets triumf.

Reformationen i Sverige drabbade en blomstrande andlig kultur. Om denna kan man läsa i Alf Härdelins Världen som yta och fönster (Artos 2005). Man hade predikat på svenska och sjungit i kyrkor och gillen hela medeltiden igenom. (Luthersk församlingssång blev allmänt förekommande först ett gott stycke in på 1600-talet.)

Det är nu dags att skriva en splittringens historia som alla parter kunde enas om. Vi skilsmässobarn har glidit ifrån varandra och vet föga om hur syskonen resonerar, om deras självklara referensramar och vilka associationer de knyter till samma ord.

Receptet för helande och bot heter vänskap och kunskap. Vänskap: att man tillsammans söker sanningen utan att vilja omvända den andre. Kunskap: seriös ansträngning att lära känna den andres bakgrund och sätt att tänka och reagera, i respekt för att hen inte tänker och reagerar som man själv.

Här finns inga snabba lösningar. Med tiden lär man sig att leva med faktum att inte alla problem har omedelbara lösningar – här som i varje familjekonflikt. Alla ska dock känna förpliktelsen till ökad vänskap och kunskap, i respekt för Kristi yttersta vilja.

Nu är tid att öva helig syskonavund. Mot katolikerna för att liturgin och folkfromheten bevarar kyrkan från beroende av prästerskapets kvalitet. Mot Svenska kyrkan för dess vilja att gestalta kristen tro på begripligt sätt för nya människor, och för dess diakoni. Mot frikyrkan för dess trosvisshet och sociala ansvarstagande, dess förvissning att det inte existerar hopplösa fall.”

Vänner,

Den 21 april höll Elizabeth Johnson, professor i teologi vid jesuiternas Fordham universitet i New York, en föreläsning om Maria från Magdala och andra kvinnor i evangelierna och den tidiga kyrkan.

Det är en på samma gång populär som akademiskt briljant föreläsning. Lyckligtvis finns den på nätet. Här är länken till en timmes koncentrerad spirituell bildning:

http://digital.library.fordham.edu/cdm/ref/collection/VIDEO/id/824?utm_source=Link+to+Sr.+Elizabeth+Johnson+talk&utm_campaign=Advent+2013-Week+1&utm_medium=email

Vid sidan om föreläsningen är det också synnerligen intressant att lyssna på hur universitetets dekanus C. Colt Anderson introducerar Elizabeth Johnson. Det är ett exempel på hur ett universitet lett av jesuiter fortfarande kan ha modet att stå längst fram där det blåser som mest och debatten är som hetast. Tänk om de svenska jesuiternas Newmaninstitut i Uppsala kunde låta sig inspireras.

Gert Gelotte

”God is a feminist issue”

är rubriken på  Tina Beatties  artikel i The Tablet  om kvinnokonferensen på Påvliga universitetet Antonianum i Rom där hon deltog 4 maj.

Tina Beattie inleder sin artikel med orden

”Jag minns att jag läst någonstans att under konciliet i Nicea så gick det inte att gå in i en brödbutik utan att hamna i en debatt om Treenigheten. Ungefär så börjar det också kännas vad kvinnans roll i kyrkan beträffar. ”

Tina Beattie citerar också  bla professor Militello som  fick stor uppmärksamhet på konferensen och som bla lyfte fram den förödande verkan som dokumentet Inter Insignores haft i katolska kyrkans liv och som kom 1976 vid en tidpunkt då andra kristna kyrkor började öppna sig  för ämbetsvigningar för kvinnor.

https://drive.google.com/file/d/0B8fACTwtmLevUmFGMW56LVBIVjQ/view?usp=sharing

// Irène

PS   Läs gärna texten  Inter Insignores i sin helhet.

”For these reasons, in execution of a mandate received from the Holy Father and echoing the declaration which he himself made in his letter of 30 November 1975,⁶ the Sacred Congregation for the Doctrine of the Faith judges it necessary to recall that the Church, in fidelity to the example of the Lord, does not consider herself authorized to admit women to priestly ordination.”

http://www.vatican.va/roman_curia/congregations/cfaith/documents/rc_con_cfaith_doc_19761015_inter-insigniores_en.html

Vilka är ”KYRKAN”  om jag får fråga ?

Journalisten Frank Bruni skriver i dagens New York Times

”Catholicism Undervalues Women”

”It was an epic mismatch of messenger and message, and I say that as someone who is thankful for this pope, admires him greatly and believes that a change of tone even without a change in teaching has meaning and warrants celebration.

But a change of tone in defiance of fact should be flagged (and flogged) as such. And neither Pope Francis nor any other top official in the bastion of male entitlement known as the Vatican can credibly assert concern about parity between the sexes. Their own kitchen is much too messy for them to call out the ketchup smudges in anybody else’s.”

”Pay isn’t the primary issue when you’re barred from certain positions and profoundly underrepresented in others.”

Läs hela artkieln här.

http://www.nytimes.com/2015/05/06/opinion/frank-bruni-catholicism-undervalues-women.html?emc=edit_ty_20150506&nl=opinion&nlid=44724498&_r=0

// Irène

PS  Mina texter om katolska kyrkan kändes  som en västanfläkt jämfört med Frank Brunis artikel.

Blev nyfiken på vem han är.

http://www.nytimes.com/ref/dining/bruni-bio.html

http://en.wikipedia.org/wiki/Frank_Bruni

Sr Madeleine Fredell OP deltog i konferensen  Women in the Church: prospects for dialogue and reflection 28 april 2015 på Påvliga universitetet Antonianum i Rom.

Vi är många som nu vill hjälpa till att vidarebefordra hennes rapport.

Kvinnor i kyrkan: dialog och reflektion

Donne della Chiesa, prospettive in dialogo, Women in the Church: prospects for dialogue and reflection, kärt barn har många namn som bekant. Så var även fallet för den konferens som det påvliga universitetet Antonianum i Rom och Chiles ambassad till Heliga Stolen inbjöd till 28 april 2015. Ursprunget låg i en dialog mellan Sr Mary Melone, som är rektor för Antonianum, och Mônica Jiménez de la Jara, Chiles ambassadör till Heliga Stolen. Det är värt att nämna att Sr Mary Melone är den första kvinna som utnämnts till rektor för ett romerskt katolskt universitet sommaren 2014. Men här finns flera andra inspirationskällor, inte minst den lista på kvinnliga teologer från hela världen som Ulla Gudmundson överlämnade till påven Franciskus vid sin avskedsaudiens hösten 2013. Listan hade sammanställts av professor Tina Beattie från Roehamptons universitet, Ulla Gudmundson och Sr Madeleine Fredell OP, generalsekreterare för Justitia et Pax i Stockholms katolska stift och sedan 2013 har listan spritts och levt sitt eget liv. I inbjudan till konferensen nämndes särskilt denna lista och alla som stod på den var välkomna. Det har också tydligt framgått att påven själv vill öppna nya vägar för kvinnors delaktighet i kyrkans liv även högst upp i hierarkin. Kvinnors roll i katolska kyrkan är nu ett tema som diskuteras överallt och av många olika aktörer. Alla drar inte åt samma håll, men ingen kan tvivla på att alla förväntar sig förändringar av något slag. Sedan början av 2015 har det bokstavligen ägt rum en konferens i månaden med kvinnotema i Vatikanen!

Konferensen på Antonianum hade också sponsrats av USA:s och Storbritanniens ambassader liksom av delegationen från Europeiska Unionen till Heliga Stolen. Lite snabbt kan man säga att konferensen blev ett möte mellan teologer, diplomater, tjänstemän i Vatikanen och journalister i den här frågan. Men den var varken Vatikan- eller Europacentrerad utan representanter från alla kontinenter fanns med, även om flera var stationerade i Rom för kortare eller längre tid.

Jag ska här lyfta fram ett antal punkter som var unika för just den här konferensen. Naturligtvis kan man inte bortse ifrån att kulturella skillnader gör sig gällande på en konferens av det här slaget, men skiljelinjerna finns inte alltid där vi tror. I sitt inledningsanförande uppmanade Mônica Jiménez deltagarna att tala fritt om alla frågor, också de svåra. Sr Mary Melone vill se Antonianum som en plats för vidare reflektion kring kvinnans roll i kyrkan och påpekade att konferensen som Påvliga Kulturrådet om kvinnors kulturer (Women’s cultures: equality and difference) hade ordnat i februari 2015 väckt ett stort intresse och fått ett enormt gensvar i kyrkan som helhet. Vi måste hitta många olika vägar till en fullödig integration av kvinnorna i kyrkan. Samtidigt får vi inte se frågan som enbart funktionell utan det handlar om att kvinnor är kyrka. Det finns mycket att göra och vi får inte skjuta det på framtiden, menade hon. Vår reflektion och vårt arbete handlar inte bara om att tänka i nya banor och förändra kvinnans roll i kyrkan, utan om att både mäns och kvinnors roller ska förändras. Vi måste lyssna öppet på varandra utan förutfattade fördomar. Sr Mary avslutade med att säga att kvinnor inte är gäster i kyrkan utan att vi är kyrka. Påven Franciskus hade skickat ett budskap till konferensen och önskade se framsteg i reflektionen om kvinnans roll och att kvinnors röster måste erkännas fullt ut i både kyrka och samhälle. Chiles president, Michelle Bachelet framförde också en hälsning via video till konferensen.

Kardinal Gianfranco Ravasi, prefekt för Påvliga Kulturrådet, hade inbjudits att tala som en uppföljning av plenarmötet om kvinnliga kulturer i februari. Han uppmuntrade deltagarna att inte fastna i historiska fakta om underordning och förtryck av kvinnor utan att se framåt och fokusera på förändringar. För att engagera sig för framtiden måste vi ta oss an en grundläggande antropologisk fråga som handlar om identitet och relationer. Hittills har detta tolkats utifrån en manlig grammatik. Den antropologiska frågan är komplicerad och måste ta hänsyn till naturvetenskap, genetik, hjärnforskning, etik och kultur i bred mening. Han menade också att alla de olika genderteorier som presenteras idag har blivit en mardröm, men att man inte kan bortse från den komplexiteten heller, eftersom vi alla befinner oss i densamma.

Ravasi citerade ur Germain Greers The Female Eunuch, “We women know what we are, what we do not know is what we could have been.” Vad är det vi kvinnor har förlorat på vägen? Historien har helt åsidosatt en kvinnlig tolkning av verkligheten och den måste få komma till tals.

Det teologiska huvudanförandet hölls av teologen Cettina Militello som framför allt undervisat i ecklesiologi och mariologi med särskild tonvikt på en teologi om lekfolket, kvinnoteologi och ekumenik. Hon är sedan 1983 chef för Istituto Costanza Scelfo som har riktat in sig på lekfolket och kvinnors roll i kyrkan. Cettina Militello vill se ett jämbördigt partnerskap i kyrkan och beklagade att de konferenser som hittills hållits i ämnet inte ändrat på den aktuella situationen. Hon påpekade att alla religioner innehåller en ”religiös” motivering till kvinnlig underordning och att detta delvis fortfarande är allmängods. Vi måste avslöja den kvinnofientlighet som också finns i bibeln och istället betona förbundet mellan Gud och människan, man och kvinna, liksom inbjudan till ett jämbördigt lärjungaskap i Nya Testamentet, Gal 3:28. Det är likaledes viktigt att våga se kyrkofädernas negativa påverkan på kvinnors roller och successiva uteslutning från ett jämställt deltagande i det kyrkliga livet. Dopet var jämbördigt men kvinnorna uteslöts från medbestämmande och ledarskap. Trots den kulturella underordningen uppvisar historien ändå kvinnliga profetiska röster och dessa måste lyftas fram. Men det är först under slutet av 1900-talet som vi kan se frukterna av kvinnornas arbete för att uppnå jämställdhet, ett arbete som går tillbaka till 1700-talet.

Militello påpekade att stereotypa uppfattningar om kvinnan levt kvar under hela 1900-talet i synnerhet grundat på begreppet ”kvinnans natur”. Rösträtten har successivt förändrat kvinnors kulturella situation och katolska kyrkan uttalade en ny syn på kvinnan under Andra Vatikankonciliet där hennes sociala och kulturella engagemang betonades. Men här finns flera obearbetade frågor. Det internationella kvinnoåret 1975 öppnade många nya vägar men i katolska kyrkan var kvinnan fortfarande utesluten från liturgiska tjänster som kräver vigning. I det här avseendet blev dokumentet Inter Insigniores 1976 förödande. I denna instruktion från Troskongregationen underströks den ikoniska principen, det vill säga att endast män kan representera Kristus. Kvinnor kan enligt dokumentet endast representera kyrkans kvinnliga sida. Johannes Paulus II erkände mäns och kvinnors jämbördighet på det mänskliga planet genom begreppet communio personarum, ”personernas gemenskap”. Men han vidhöll åtskillnad mellan könen för övrigt och förföll till ett stereotypt tänkande inte minst genom begreppet ”the feminine genius”.

Problemområdena idag står att finna i bland annat gender-begreppet som måste kunna användas som en klassificeringskategori. Det är nödvändigt att skilja på ”gender” och ”genderteorier” och att kunna använda både ”kön” och ”gender” i diskursen. Militello förespråkade också begreppet ”reciprocitet”, ”ömsesidighet”, som ett steg vidare från den traditionella ”komplementaritetstanken”. Hon menade att ”reciprocitet” bättre erkänner kvinnor och män som personer och bättre tar hänsyn till mäns och kvinnors olika karisma.

Ur ett kyrkligt perspektiv betonade Militello vikten av kvinnors profetiska roll. Hon ansåg att nya modeller för ledarskap måste tas fram där kvinnors auktoritet erkänns. Det är grundläggande att både män och kvinnor är fullvärdiga medlemmar i kyrkan genom dopet och eukaristin. Militello varnade för att vi inte får nöja oss med rådgivande funktioner utan måste få tillträde till de verkligt beslutsfattande posterna. Men vi bör också gå bortom de traditionella maktrollerna och tänka i termer av gemenskap, communio, och påskynda vägen från underordning till med-ansvar i kyrkan. Frågan om varför prästvigningen bara skulle vara förbehållen män måste också synas och en kyrka med mer kvinnliga drag kommer att positivt bidra till hela mänsklighetens goda. Hon avslutade med att säga att ”glada nyheter sprids snabbt idag!”

Efter en paus följde en paneldebatt med temat ”Kvinnorna och katolska kyrkan i världen” med inledare från de fem kontinenterna under ledning av Flaminia Giovanelli som är undersekreterare i Påvliga Rådet för Justitia et Pax till vilket hon utnämndes av Benediktus XVI 2010. Hon inledde panelsamtalet med att understryka att mycket har skett under de fyrtio år som hon har varit knuten till Justitia et Pax, i både samhället och kyrkan.

Sr Gloria Wirba, från Kamerun, innehar en master i teologi från det påvliga universitetet Urbaniana med specialisering på missionsvetenskap och ordenslivets teologi och har arbetat som lärare i religionskunskap. Sr Gloria betonade vikten av arbete för kvinnors värdighet på både det sociala och kyrkliga området på den afrikanska kontinenten. Hon lyfte särskilt fram ordenskvinnornas roll i försoningsprocesser och deras närvaro bland de mest utsatta offren för krig och våld. Hon menade att kyrkans framtid i Afrika inte kan tänkas utan en förstärkt medverkan av kvinnorna men att kvinnornas självaktning måste öka för att förverkliga detta.

Carolina del Rio Mena representerade den latinamerikanska kontinenten, från Chile, och har en master i fundamentalteologi liksom i sociologi. Carolina del Rio Mena arbetar både som journalist, författare och lärare i teologi och har specialiserat sig på feministteologi. Hon menade att vi har att göra med mycket grumligt vatten när det gäller kvinnans position i samhälle och kyrka. Det finns hårdföra fördomar mot kvinnor inom politiken i Latinamerika som bygger på den traditionella machismo och som genomsyrar både det sociala och kyrkliga livet. Män i ledarskapspositioner har tillåtit justeringar av systemet men aldrig några grundläggande förändringar. Machismo går hand i hand med den kvinnliga marianismo som betonat Jungfru Marias lydnad, underkastelse under Guds vilja och hennes passivt lyssnande roll. Socialt har det lett till överordnade män och underordnade kvinnor med fruktansvärda följder. Den Mariasymbol som kommit att dominera är moderskapets symbol representerat i Maria Guadalupe och har föga att göra med Maria från Nasaret. Carolina del Rio anser att Marias moderskapsroll måste vändas till att betona Maria som vän, syster och lärjunge. Här har kvinnor ett särskilt teologiskt ansvarsområde som inte får överskuggas av läroämbetet. Vi måste se över kvinnors roller, i synnerhet i kyrkan och därmed omformulera kyrkans symboliska betydelse. En ny teologisk antropologi är helt nödvändig. Och vi måste gå från finjusteringar till verkliga förändringar.

Sr Helen Leung från Hong Kong representerade den asiatiska kontinenten men talade i princip bara om Kina. Hon beskrev skillnaden mellan lekkvinnornas roll i Hong Kong respektive i Bejing. Eftersom Hong Kong var en brittisk koloni fram till 1997 hade kvinnor tillgång till högre teologisk utbildning av ett västerländskt snitt redan efter Andra Vatikankonciliet. Kvinnorna i Kina var förvisso lika aktiva men på grund av en lägre utbildningsnivå och landets slutenhet var deras arbete begränsat till församlingsnivån. Samma fenomen som i Hong Kong kan man konstatera i Macau och på Taiwan. Framför allt är klerikalismen mycket stark i Kina.

USA representerades av Sr Carol Keehan som är verkställande direktör för Catholic Health Association (CHA), en av de mäktigaste posterna inom katolska kyrkan i landet. Sr Carol Keehan var med på Times lista över de hundra mest inflytelserika personerna i världen 2010. Inte mindre än 620 sjukhus ligger under CHA, men organisationen leder också en rad andra arbetsfält inom hälsosektorn. Sr Carol Keehan poängterade att kyrkan bara använder sig av hälften av sina talanger genom att kvinnor inte får meningsfulla poster i kyrkans tjänst. Hon underströk att prästvigning inte är nödvändig för de flesta ledarskapspositioner i kyrkan. Om kvinnor fick tillgång till dessa poster skulle kvinnors värde och värdighet öka också på många andra håll i världen. Myten om kvinnan som den som kan lyssna måste överges och vi måste gå utöver kulturella skillnader. I dag finns flera kvinnor på de yttersta ledarskapsposterna i en rad kyrkliga organisationer i USA, som Catholic Relief Service (motsvarigheten till Caritas) och en rad andra frivilligorganisationer. Sr Carol föreslog att det borde anordnas en ”Synod of women” likaväl som en ”Synod of families”, det vill säga av och med kvinnor, av och med familjer.

Maria Giovanna Ruggieri talade för Europa. Hon är ordförande för WUCWO (World Union of Catholic Women’s Organisations) och lärare i moderna språk. Maria Giovanna Ruggieri utgick ifrån Europa som de mänskliga rättigheternas upphovsplats men beklagade att individens rättigheter utvecklats till individualistiska rättigheter och inte tar hänsyn till den mänskliga personen som en gemenskapsvarelse. Hon hävdade att den europeiska kulturen skapas genom dagliga möten och dialog och att utbildningen av unga måste ge hopp för framtiden. Hon lyfte särskilt fram Europas kvinnliga skyddshelgon, Katarina av Siena, Birgitta och Edith Stein, som förgrundsgestalter och inspirationskällor.

Eftermiddagen började med gruppsamtal uppdelade efter olika språk: engelska, franska, italienska och spanska. Den grupp som jag deltog i modererades av Emma Madigan, Irlands ambassadör samt Victoria Alvarado, ministerråd på USA:s ambassad till Heliga Stolen. Fokus för samtalen i grupperna var att presentera tre idéer från förmiddagens inlägg som man ansåg viktiga att fördjupa vidare. Givetvis togs även andra tankar upp. Problemet med den grupp jag var med i var att frågorna togs över av moderatorerna utan att de riktigt lyssnade in vad som sades. I gruppen framkom tydligt att den konservativa falangen hade fotfäste hos de amerikanska företrädarna medan de som ville tydliga förändringar här och nu främst kom från norra Europa. I övriga språkgrupper fanns flera radikala förslag där också företrädare från Afrika, Latinamerika och Asien deltog.

Själv framförde jag behovet av en ny teologisk antropologi där de mänskliga kvaliteterna betonas och inte stereotypa roller för män respektive kvinnor. Vi bör bygga en teologisk antropologi på utsagan att vi är skapade till Guds avbild och likhet och därmed kallelsen att representera Gud i världen liksom på dopet där vi, man som kvinna, döps till Kristus och fullt ut representerar Kristus i kyrkan och världen. I detta sammanhang tror jag också att vi en gång för alla måste överge begreppet komplementaritet och heller inte fastna vid reciprocitet, utan snarare använda oss av relationalitet. I en vuxen relation måste varje part vara unik och fullvuxen som människa för att relationen ska kunna fungera och detta oavsett vilket kön parterna har. Det handlar om personliga, individuella kvaliteter, och inte på förhand tillskrivna roller. För det tredje tror jag också att den civila lagstiftningen måste tala om föräldraskap och göra det möjligt för både fadern och modern att ta hand om barnen fullt ut. Faderskap är en lika viktig kallelse som att vara moder. I det sammanhanget lyfte jag fram den svenska föräldraskapsförsäkringen. Övriga tankar som framfördes i gruppen var förslaget på en synod för kvinnor, att kvinnor bör ingå i påvens särskilda kardinalsråd, det så kallade C9, samt att kvinnor bör få några av de högsta posterna i de två nya kongregationer som planeras i kuriareformen. Det hävdades bestämt att kyrkan är en återspegling av den diskriminering kvinnor är underkastade i världen i övrigt men att kyrkan samtidigt är kallad att evangelisera med trovärdighet.

När grupparbetena presenterades i plenum framkom en rad idéer och önskemål. Här ska bara några nämnas och vi får förmoda att dessa förs vidare till olika instanser, både centralt och lokalt.

1. De verkliga ledarskaps- och beslutsfattande positionerna är inte nödvändigtvis bundna till prästvigning och bör därför kunna besättas av kvinnor tämligen omedelbart. En översyn av kanonisk lag är högst påkallad i det avseendet. Över huvud taget bör den kanoniska lagen tänkas om.
2. Kvinnors profetiska röster måste få genomslag i kyrkans system och strukturer.
3. Det måste till riktiga förändringar och inte bara justeringar av systemet.
4. Mentaliteten i hela kyrkan måste också förändras, det räcker inte bara med strukturförändringar. Här får inte heller kvinnorna själva spela med i ett underordningsparadigm.
5. Kyrkan måste revidera både sin antropologi, ecklesiologi och mariologi. Den traditionella marianismo måste upphöra. Framför allt bör Mariabilden vidgas så att hon inte bara uppfattas som moder utan framför allt som lärjunge. Kyrkan måste också omläsa bibeln.
6. Kvinnlig närvaro måste finnas överallt och på alla nivåer i kyrkan.
7. Kyrkan måste sluta tala om kvinnan och börja tala med kvinnor. Vi behöver inte en teologi om kvinnan. Teologi måste göras av både kvinnor och män tillsammans.
8. Gender-frågorna måste tas upp och kvinnorna måste vara pådrivande i detta.
9. Kvinnor ska inte vara gäster i kyrkan utan fungera som förändringsaktörer.
10. Vi är kyrka som jämställda partners. Kyrkan måste bli mindre statisk och istället öppna för de profetiska gåvorna.
11. Prästämbetet måste tänkas om.
12. Kyrkan måste se på mänskliga relationer ur ett horisontellt perspektiv och inte från ett vertikalt hierarkiskt paradigm.
13. Betona evangelisationen där alla kristna är kallade och i vilken kvinnor måste inkluderas.
14. Både kyrkan centralt och lokalt måste utvecklas och vi måste se i vilken mån den lokala nivån kan påverka och förändra den centrala.

Konferensen avslutades med att de ambassader vid Heliga Stolen som sponsrat evenemanget och varit med i hela processen fick en möjlighet att säga något. USA:s ambassadör Kenneth Hackett som tidigare varit ordförande för Catholic Relief Service citerade påven Franciskus ord att ”Det är en väg som vi måste vandra på både ett kreativt och frimodigt sätt!” Europeiska Unionens ambassadör Laurence Argimon-Pistre påpekade att mycket av det som diskuterats under konferensen liknade de frågor som även låg på Europeiska Unionens bord. Storbritanniens ambassadör, Nigel Baker, påpekade att ingen organisation eller institution kan kosta på sig att inte fullt ut integrera 50% av sina medlemmar. Samtidigt sade han att alla institutioner behöver drivas på för att nå förändringar. Nigel Baker noterade också att konversationen om kvinnan i kyrkan är global och inte något som enbart diskuteras i väst och nord. Han menade att man heller inte alltid måste invänta Vatikanen utan att lokalkyrkorna har ett eget handlingsutrymme som kan användas. Slutligen uppmanade han konferensens deltagare att omedelbart börja arbeta för de olika rekommendationerna.

Mônica Jiménez avslutningsord uttryckte glädje över att dagens konversation hade öppnat ett bredare perspektiv än vad man hoppats på. Sr Mary Melone tackade alla och lovade att allt material som framkommit skulle bearbetas liksom att hitta nya vägar att fortsätta den dialog som påbörjats. Hon underströk till sist att vi också hade genomfört konferensen utan att utesluta mäns aktiva deltagande.

Sr Madeleine Fredell OP

Generalsekreterare

Justitia et Pax

Ärkebiskop Antjes besök hos Franciskus igår 4 maj även uppmärksammat  utomlands

Vatican Insider

Francis receives his “dear sister”, head of the Lutheran Church of Sweden

Romereports.com

https://www.youtube.com/watch?v=IRub813aqW8

Signum kommenterar och har översatt påvens tal

”Bästa Fru Jackelén, bästa syster, kära vänner!

Jag hälsar er hjärtligt och tackar för de vänliga ord som ni riktat till mig. Med tacksamhet mot Gud firade vi förra året 50-årsdagen av Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik, Unitatis Redintegratio, som förblir den viktigaste referenspunkten för den katolska kyrkans ekumeniska engagemang.”

”När dekretet talar om Kristi sårade kropp (nr 13) uttrycker det en djup respekt och uppskattning för de (från oss) åtskilda bröderna och systrarna, vilkas existens till vardags riskerar att beaktas alltför litet. Det är verkligen så att de inte bör uppfattas som motståndare eller konkurrenter, utan ses som bröder och systrar i tron. Katoliker och lutheraner är skyldiga att främja enhet i stiften, i församlingarna och i sina gemenskaper världen över.”

http://signum.se/antje-kommenterar-dagen-i-rom/

Apropå vad Franciskus säger

”Katoliker och lutheraner är skyldiga att främja enhet i stiften, i församlingarna och i sina gemenskaper världen över.”

Undrar vad Franciskus skulle tycka om hans ”kära  syster”  ärkebiskop  Antje  berättade för honom hur påvens katolska  trosfränder betedde sig mot henne och svenska kyrkan i samband med 850-årsjubileet i Uppsala  ”Från Stefan till Antje”

Då ryckte Stiftets chefsideolog Anders Piltz  ut och tillsammans med 10 andra prominenta katoliker skriver han i  DAGEN

”Svenska kyrkan försöker ta monopol på historien”

Undrar vad Franciskus skulle tycka om att Anders Piltz  mfl i ekumenikens tidevarv och just när svenska kyrkan glädjer sig som mest och vill fira ett jubileum som symboliserar kristendomens hemmahörande i Sverige gräver fram gamla kyrkopolitiska stridsämnen från reformationens dagar och gör stort nummer av detta i media.

http://www.dagen.se/debatt/svenska-kyrkan-f%C3%B6rs%C3%B6ker-ta-monopol-p%C3%A5-historien-1.92453

Även Philip Geister  SJ har ondgjort sig över tal om ”svenska kyrkans tusenåriga historia”

”Hur gammal är Svenska kyrkan?”

http://signum.se/hur-gammal-ar-svenska-kyrkan/

Jag bara undrar vad Franciskus skulle tycka ……

”Se hur de älskar varandra ”

// Irène

PS      Intervju med ärkebiskop Antje där hon inte med ett ljud låter ana den ogenerösa – läs oekumeniska – hållning hon och svenska kyrkan utsattes för från katolska kyrkans sida  förra året….

http://signum.se/wp-content/uploads/2015/05/Intervju-Antje-Jack%C3%A9len.mp3

Heja ärkebiskop Antje ! Du är en värdig KRISTEN efterföljare till Stefan från Alvastra !

Gert

Apropå en svensk katolsk bibel……varför inte ?

Matteus 18:20 skulle ju tex behöva finjusteras …….

// Irène

Vänner,

efter mässan i dag blev jag uppmanad att skriva under ett upprop för en svensk katolsk bibel, vilket jag naturligtvis inte gjorde. Det vore ytterst olyckligt om vi fick (återgick till) konfessionella bibelöversättningar. Bibeln är en historisk källskrift av största betydelse. Målet för varje översättning bör vara att komma så nära grundtexten som möjligt, vilket också var vad översättarna i projektet Bibel 2000 strävade efter.

Översättningen gjorde ekumeniskt med betydande deltagande av katoliker och Stockholms katolska stift. Vilka som står bakom uppropet för en svensk katolsk bibel vet jag inte. Men tidigare har Gudsttjänstkongregationen i Rom efterlyst ändringar så att den svenska bibeltexten mer anpassas till katolsk liturgisk tradition och tolkningstradition.

Alla som någon gång översatt en komplicerad text mellan moderna närbesläktade språk vet hur svårt det är fånga såväl ordens exakt betydelse som språkets nivå och laddning. Att översätta texter som är 2 000 år gamla eller mer och som härstammar från en helt annan kultur än vår är oändligt mycket svårare. Att träffa helt rätt är inte alltid möjligt. Ibland måste översättaren välja mellan olika översättningsalternativ. Då är det viktigt att översättaren inte ger vika för påtryckningar att anpassa översättningen så att resultatet bekräftar den ena eller andra fromhetstraditionen.

Bibel 2000 var ett genombrott såväl ekumeniskt som vetenskapligt. Låt oss inte slarva bort det i konfessionell iver.

Gert Gelotte