Katolsk Vision

Gert

I ämnet  Tro och vetande  kom vi in på det svåra temat om uppståndelse som är värt en  egen blogg.

Du skriver

”Vad jag vill framhålla är att uppståndelsen måste vara konkret i någon form – alltså inte enbart en symbol eller en teologisk berättelse. Den måste ha ägt rum på ett sätt som inte begränsar sig till lärjungarnas fantasi. Viktigare än den tomma graven är egentligen berättelsen om Thomas tvivlaren som får sticka fingrarna i spikhålen när Jesus efter sin uppståndelse visar sig för lärjungarna i den övre salen.
Men Jesus är inte den samme efter som före uppståndelsen. Han sägs gå genom väggar och stängda dörrar och lärjungarna på väg till Emmaus känner först inte igen honom.”

Jag tog  särskilt fasta på din mening

”Men Jesus är inte den samme efter som före uppståndelsen”

Det är vad jag  grubblat mycket över.

Men hur är han då ?  Det är vad jag vill ”veta”  fast jag ”förstår”  att det inte går att ”veta” utan  bara att ”tro” .

Som språk -och  teologi  intresserad  känner jag att det är en SUPERBRIST att inte kunna läsa NT  på originalspråk. Särskilt  om man ska tala om något så komplicerat som Jesu uppståndelse.

Det man då får göra är att hänga på någon teolog som kan grekiska .

Jag hänger på Walter Kasper som  gjort så gott det går att  förstå  vad Paulus menade  med  uppståndelse och när han  talar i termer av

”a pneumatic  body” / ”soma pneumatikos”

I sin bok  ”Jesus the Christ “   har Kasper varit till hjälp när han skriver

”A pneumatic body which Paul talks of  in the Ressurection chapter  1 Cor 15, is not a body constructed from some artificial miraculous spiritual substance. The soma pneumatikon is far more a body caracterized by the pneuma, a body entirely directed by the spirit of God. The pneuma here is therefore not the stuff, the substance, of which the body is made,  but the dimension in which the body is : it is in the divine dimension.
Thus we can finally say what the pneumatic body of the Ressurection is: the totality of the person (not just the soul) that is finally in the dimension of God, that has entered entirely in the Kingdom of God. Corporeality of the Ressurection means then : The whole person of the Lord is finally with God. The Ressurection corporeality means something else too, however :  That the Risen Lord  is still in contact with the world and with us and indeed as the one who is now with  God ; he is therefore with us in a divine way and that means in a totally new way.”

Kasper skriver också

”The body is, as it were, the ”between” which joins man and the world. This bodily-in-the-world-ness of man and this in-men-ness of the world is so essential and constituant for both, that man would not exist without this being-in-the-world and conversily the world as such would not exist without this reference to man.”

”Heaven is the pneumatic  ressurected body of Christ. “

Det här är inte lätta saker att tala om.

Jag känner inte till någon som språkligt gränsöverskridande lyckas  förmedla  mötet  med den uppståndne så nära    som  R.S. Thomas

http://www.katolskvision.se/blog/?p=297

// Irène

Guten Heute Alle Leute

Utifrån en alldeleles lysande förkunnelse från  Association for the Rights of Catholics in the Church (ARCC ) – som just idag  når mig här uppe vid norra Ishavet –  spinner  jag  vidare på temat tro och vetande.

Scrambled eggs dvs äggröra blir det om man rör ihop gulan och vitan.

Begreppsröra kan det även bli om man rör ihop olika aspekter av tro och vetande vilket är lätt gjort  – särskilt på svenska.

Därför fastnade jag för ARCC påminnelse att skilja på gulan och vitan dvs Faith and Beliefs

// Irène

PS Tänkvärt att  Jesus INTE  sade  ”Dina åskådningar och  övertygelser har frälst dig.   Gå i frid ! ”

Lite förenklat skulle man kanske kunna säga att  belief har med hjärnan att göra medan faith inbegriper hjärtat ?

Men var kommer TVIVLET då in ?   Så länge hjärtat slår så tycks vårt hjärta  även kunna slå för olika  hjärteangelägenheter……….

Vänner,

Den kris kyrkan i Australien befinner sig i är på alla sätt lärorik för resten av kyrkan. Rom vägrar inse att kartan inte längre stämmer med terrängen och tycks strunta i konsekvenserna. Ett exempel. Finns inga präster lämnar man hellre kyrkan i sticket än gör något åt problemet.

Om detta skriver NCR:

http://ncronline.org/news/global/australian-church-alive-and-kicking-mostly-kicking

Gert Gelotte

Lyssna på en lysande bra radiointervju och dialog.

Sr Pat Farell  ordförande för  LCWR   kommenterar och reflekterar över mötet hos Troskongregationen.  Sr Pat Farell förordar dialog också i kontroversiella ämnen men tycker inte att klimatet fn tillåter detta.

”Att sätta oss under kontroll av vissa biskopar är inte dialog.  Det är snarare att stänga dialogen.”

Om vikten av samvetsfrihet  och möjlighet att fritt ställa frågor betonades också.

http://www.npr.org/2012/07/17/156858223/an-american-nun-responds-to-vatican-condemnation

// Irène

PS  ”Kyrkan kan berikas av det kvinnor har att ge”

”Gud har inget kön men kyrkan har en maskulin framtoning och språket i vilket vi beskriver Gud är maskulint.”

Det  lät som ett  indirekt diskret bejakande av den farliga frågan om  LCWR önskar kvinnliga ämbetsbärare inom katolska kyrkan.

Sorg och vrede är känslan av att ha ställts under förmynderskap av biskopar.

Varför stanna i en kyrka som inte jämställer män och kvinnor ?   ”Jag är kyrkan ” svarar syster Pat Farell  och jag tolkade det som att hon menade att det inte går att lämna det man är identifierad med.

Att lyssna till denna kloka, varmhjärtade,  empatiska och GENUINT kristna ordenssyster  vars organisation gör så oerhört mycket viktigt för sina medmänniskor men som har så lite att säga till om i det katolska USA när så  buffliga,  oempatiska och okloka typer som kardinal Dolan  och co har så mycket att säga till om   känns  skandalöst  som katolik att behöva höra och uppleva.

Om det är några som borde sättas under förmynderskap så är det USA biskopskonferens som gör bort sig stup i kvarten.

Kardinal Dolan borde få syster Pat Farell som förmyndare.

En psykolog – Kathy Galleher – beskriver i NCR biskoparnas utagerande på ordenssystrar som   avledande manöver från att slippa kännas vid sin egen stora skuld när det gäller sexuella övergrepp inom kyrkan.

”När vi skadat någon kräver försoning och helande att vi förstår  omfattningen och djupet av den skada vi förorsakat.  Inte förrän   vi klart kan se och inse detta och ta ansvar för vad vi förorsakat kan vi  känna adekvat skuld. ”

http://ncronline.org/news/vatican/bishops-lashing-out-sisters-distraction#.UAe4PVXW32A.email

// Irène

Vänner,

tillåt mig lyfta upp två repliker ur en debatt som hamnat utom synhåll.

Först Agneta:

”Hur kan man veta att Gud är kärlek när  ingen kan verifiera kärlek? Och om Jesus använder ordet förstår vi det bättre då?”

Därefter Samuel:

”Ordet veta hör inte hemma i en debatt om trons föremål.”

Och nu undertecknad:

En av de röda trådarna i den debatt ur vilken citaten ovan är hämtade är mitt påstående att eftersom språkets symbolvärld ligger mellan oss och verkligheten/sanningen så är sant och falskt svårhanterliga begrepp – särskilt när vi diskuterar rätt och fel i trons värld. ”Motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.

Ändå, menar jag, kan vi inte avstå från ordet ”veta”. Kristendomen är en historisk religion. Den bygger på händelser som påstås vara historiska fakta – ytterst på en påstått historisk person – Jesus. Han är trons föremål. Vad vet vi om honom?

Vi kan med rimlig säkerhet veta att han har existerat. Detta med minst samma säkerhet som vi vet att Alexander den store, Sokrates eller Caesar existerat.

Vi vet att Jesu liv fick omfattande följder för mänskligheten. Vi lever själva mitt i dessa följder. Vi är dess ögonvittnen.

Särskilt mycket mer än så vet vi inte – om vi inte väljer att fuska med ordet veta. Jesus lämnade inget skriftligt efter sig och det finns inga andra lämningar efter honom. Som fysisk individ tycks han ha försvunnit spårlöst.

Om vi läser Nya Testamentet får vi veta vad andra (författarna) påstår att Jesus sagt och gjort. Vi får också spridda biografiska notiser om hans liv. Sammantaget ser vi bilden av en from jude som bröt mot många av den tidens religiösa konventioner, predikade omvändelse och Guds rikes snara ankomst. Men Jesus var inte kristen och han grundade inte kristendomen – i betydelsen kyrkan, som vi känner henne.

Man kan påstå att Jesu ord och handlingar är det frö ur vilken kyrkan växt fram – men det är en efterhandskonstruktion. Vi kan inte dra slutsatsen att detta var Jesu avsikt.  Vi får acceptera att det blev så.

Under ett par hundra år var kristendomen, eller snarare Jesusrörelsen, en del av judendomen. Som kyrka med formaliserad trosbekännelse och fast organisation uppstår kristendomen först på 300-talet när den romerske kejsaren Konstantin gör minnet av Jesus till statsreligion. Det är Konstantin som sitter ordförande när trosbekännelsen formuleras i Nicea. Hans kyrka får en hovliknande organisation.

Vart vill jag då komma? Jo, till detta: Vi kan inte avstå från att veta. Kristen tro bygger på vetande. Men det är viktigt att behålla i minnet hur lite vi vet. Vi lever med nästan 2 000 års teologiska spekulationer och kyrkopolitiska beslut i bagaget. Oftast tror vi mer på gamla invanda förklaringar än på det som en gång skulle förklaras.

Om vi begrundar hur lite vi vet av det vi tror på blir det lättare att acceptera förändringar – att var tid har sin tro och sin kyrka, att tro och kyrka befinner sig i ständig rörelse runt det ytterst lilla vi med respekt för ordet veta kan säga att vi vet.

Gert Gelotte

Makt är ett begrepp som förekommit i diskussionen om de sexuella övergrepp som katolska präster gjort sig skyldiga till. Strävan efter makt över en annan individ anges som en möjlig förklaring, inte minst till det övervåld som många offer vittnar om. Jag måste erkänna att jag inte ägnat just den aspekten så stor uppmärksamhet som jag borde ha gjort tidigare.

Tvångscelibatet som debatteras flitigt innebär att prästen inte ges möjlighet att bilda familj. Däremot talar man inte lika mycket om att ordenspräster, jag är lite osäker på hur det är med ”vanliga” stiftspräster, inte får ha egna pengar eller ägodelar. Stanna upp lite här och tänk efter vad det innebär för en vuxen person att alltid behöva be om pengar och sedan redovisa vad de använts till. Kyrkan är oftast dessutom både familj, arbetsgivare och hyresvärd för prästen. För att inte förlora något av detta förväntas prästen inte ha några egna åsikter utan föra fram kyrkans. Om prästens samvete säger ifrån och han följer det blir följden uppläxning och kanske förbud att undervisa och skriva. För övrigt gäller detta förstås även systrarna och är brinnande aktuellt i och med att LCWR satts under förmyndarskap av Vatikanen.

Frågan är hur den här maktlösheten och ofriheten påverkar människor? Jag är ingen psykolog, men förnuftet säger att risken är stor att man tar ut sin egen besvikelse och frustration på dem nedanför en i hierarkin. I Sverige finns många som har erfarenhet av att kyrkoherden kört över beslut som tagits församlingsråd och arbetsgrupper.  Signum och Katolskt Magasin och stiftet själva beställer artiklar och översättningar som sedan refuseras eller redigeras okänsligt. Här, signaturen Eric, talar vi om härskartekniker!

Internationellt sett finns naturligtvis fler och värre exempel, vi har läst om dem bl.a. på NCR och Huffington Post, Margaret Farley och Elizabeth Johnson, Roy Buergois  m.fl. Givetvis råkar också lekfolket utomlands illa ut, även om det inte ger samma rubriker som när Vatikanen försöker tysta präster, systrar och teologer.

Men värst drabbas de barn och ungdomar som möter en präst som är så störd, av olika skäl, att han förgriper sig på dem. Att de sedan möts av förnekelse och motanklagelser från kyrkans ledning och en del ”vanliga katoliker” är givetvis ytterligare ett övergrepp. Jag misstänker att bristen på kontroll över det egna livet kan vara en drivkraft för de präster som begår dessa brott. Det finns i alla fall någon de har kontroll över, offret.

För övrigt undrar jag om inte de kardinaler som frossar i sidensläp och spetsar tar igen bristen på privata kläder genom vackra och väldigt dyra ämbetsdräkter?

Vad tycker ni, ligger det något i mina teorier?

Anneli

Fader vår, du som är – och alltså

var och skall varda – i himlarna, och alltså

ej i himlen – välsignat varde

Ditt namn, som jag ej känner,

likt varje strå inför Dig,

Tillkomme – om jag så brändes till aska,

Ditt rike, i vilket blott kärleken förbränns – Ske

Din vilja, som ock ska bli min,

såsom i himmelen, där tornseglarna virvlar,

så ock på jorden, som luktar av åska och mynta –

för jag är rädd för mörkret

Vårt dagliga bröd – med malört

och mållor – giv oss hungrande idag,

så även mig – om blott en smula,

och förlåt oss våra skulder,

påminn inte om det onda som vi vållar

varandra – också dem vi kysser,

jag, förvisso, mer än andra,

utan förlåt oss, såsom ock vi, i plågade

försök att ta tillbaka vad vi själva avstått,

med en suck förlåta dem oss skyldiga äro.

Och inled oss icke, flyktiga som torra löv,

i frestelse, låt oss icke vara länge

från Dig – utan fräls …fräls….fräls

Konstnär Jukka Vänttinen/Malmökonstnär som medverkade i en utställning med bl.a. målande  katolska ordensfolk  i Lund. Jukka är inte katolik. Teknik mezzotinto.

Dikt av den ryska poeten Tatjana Voltskaja. Utgiven på Ellerströms.

prast-sparkad-for-30-ar-gamla-overgrepp

No comments // Agneta

Tips till Signum.

ARD* intervjuar ärkebiskop Müller – nye prefekten för Troskongregationen – om sitt nya ämbete, om kyrkans läroämbete, om SSPX, om kommunion till frånskilda och omgifta mm

*(Arbeitsgemeinschaft der öffentlich-rechtlichen Rundfunkanstalten der Bundesrepublik Deutschland )

Utifrån att ”kyrklig auktoritet  inte är förhandlingsbar ” fastnade jag för följande som Müller säger

” När man själv kommer från professorskretsar  så vet man att där också finns primadonnor för vilka det  fackliga inte alltid är i centrum.  Men det tillhör  också min uppgift att särskilja det fackliga från det personliga.  Inom katolsk teologi finns det ett spelrum, en bredd , en pluralitet men den får naturligtvis inte överge grunden på vilken vi står. Katolskt  innebär inte ett slags kollektivbegrepp  -tutti-frutti  för allt möjligt , utan vi har klara förebilder i Guds uppenbarelse  såsom  den framställs  i den heliga skrift.  Till syvende och sist har påvens och biskoparnas läroämbete  och konciliet det  avgörande beslutet.  Det måste man naturligtvis acceptera för att kalla sig katolsk. ”

http://www.tagesschau.de/ausland/interview-bischof-mueller100.html

// Irène

PS  Det hörs lång väg att Müllers modersmål  är ett härskarspråk.    Inte ett  ljud om lekmännens  – för att inte tala om lekkvinnornas – roll  eller om  Gudsfolket eller om  sensus fidelium .

Nej  nu  när B16 börjar tackla av så har vi fått en ny ALLHÄRSKARE  i Vatikanen.  En som kräver TOLKNINGSFÖRETRÄDE  på  hur Guds uppenbarelse  ska tolkas i den heliga skrift.

Underförstått Müller kommer stödja påven att enbart  utnämna  präster till biskopar och biskopar till kardinaler  (Müller självskriven) som  tycker som Müller  och sedan går det lätt som en plätt  för  nye prefekten Müller att fortsätta   hävda att det bara går att kalla sig katolsk om man accepterar vad Läroämbetet förkunnar.

Det är en skandal utan dess like att detta SLUTNA KRETSLOPPSTÄNKANDE, denna  härskarmentalitet  får fortsätta att frodas i Vatikanen.

Vi lever på 2000-talet. Hälften av katolska kyrkan utgörs av kvinnor  som  inte har rätt till ämbetsvigning  och ämbetsvigning  utgör  förutsättning för att uttala sig i tros – och  moralfrågor .

Att Läroämbetet har en SKYLDIGHET  att  inte bara förkunna  utan också att LYSSNA  till vad Gudsfolket – män och kvinnor- anser.   Det tycker Troskongregationens nye MACHOPREFEKT  är  blaha blaha.   Då blir det bara ”tutti frutti”  av alltihop.

Den gode Müller är ute och cyklar om han tror att katolska kvinnor i västvärlden  kommer att fortsätta att acceptera det teologiska svammel han kör med när det gäller synen på kvinnor och ämbetsvigning  och läroämbetets BRISTANDE auktoritet.

Dagens katolska Magisterium är enbart en  AUKTORITÄR  MAKTAPPARAT.

Den MOTARTIKEL  under rubrik  ”Har kyrkan fullmakt att ge kvinnor vigningssakramentet ”? som Müller skrev om kvinnor och ämbetsvigning  i juninumret av ”Stimmen der Zeit”  är under all kritik  för att vara skriven av en doktor i dogmatik.

Den intresserade kan ladda ned artikeln här för en kostnad av 4,90 euro

http://www.herdershop24.de/index.php?cl=details&anid=3399770&cnid=2543372&campaign=STDZ/archiv&herderAffiId=stidz

Men läs i så fall först  artikeln ”Kvinnliga ämbetsbärare –  något högst önskvärt inom katolska kyrkan” i decembernumret 2011 i Stimmen der Zeit av en annan katolsk dogmatikprofessor  – Georg Kraus. Artikeln  finns gratis här !

http://www.stimmen-der-zeit.de/zeitschrift/archiv/beitrag_details?k_beitrag=3184310&k_produkt=3186210

http://www.katolskvision.se/blog/?p=6497

Katolska professorer i dogmatik som tycker annorlunda i olika kontroversiella tros – och moralfrågor inom den universella kyrkan än ärkebiskop och professor Müller  kan alltså fortsättningsvis avfärdas som ”primadonnor”.

När det gäller katolska LÄROÄMBETET är det alltid på sin plats att särskilja AUKTORITET från AUKTORITÄR.

Auktoritet utesluter per definition hot och tvång.   Auktoritet är  något man  måste FÖRTJÄNA.  Auktoritet är något människor underkastar sig FRIVILLIGT.

Jag har inget emot ett Läroämbete  med auktoritet.

Tvärtom.