Påven och Traditionen hör till de återkommande ämnena på KV-bloggen och det engagerar uppenbarligen många. För min egen del kände jag att någon form av övergripande historik var behövlig.
Efter att ha undersökt utbudet bestämde jag mig för John Julius Norwich, The Popes – a history. Norwich är författare, inte forskare, vilket han påpekar i inledningen. Hans ambition är att presentera det aktuella forskningsläget för den intresserade allmänheten, vilket passade mig förträffligt. Bokens tonvikt ligger på politik, kultur och i viss mån socialhistoria. Teologi kommer in bara när det är absolut nödvändigt för historien och Norwich konstaterar att han därvidlag följer i många påvars fotspår. De har i förvånande stor utsträckning varit mer intresserade av makt än andliga frågor. Frågan är om det inte i allt för hög grad gäller fortfarande och är orsaken till många av dagens problem i Katolska kyrkan blir min reflektion.
Jag har hunnit läsa inledningen och kapitlet om Petrus, vars liv och öde det faktiskt inte finns så många säkra uppgifter om som man ibland kan få intryck av.
Tillsammans med Paulus representerar han den tidiga kyrkans mission, Petrus vände sig till judarna i diasporan och Paulus till resten. Hans riktiga namn var Simon som är ett grekiskt namn eller Symeon som är hebreiskt. Namnen är inte besläktade, men eftersom både grekiska och hebreiska talades i Bethsaida i Galiléen där han växte upp är båda tänkbara.
Simon/Symeon var fiskare och verkar ha varit så pass välbeställd att han hade råd att ha en egen båt och anställda medhjälpare. Han kan ha kommit i kontakt med Jesus via Johannes döparen som hans bror Andreas var lärjunge till. Simon/Symeon blev en av Jesus lärjungar och en av de tolv apostlarna, antalet valdes troligen för att symboliskt motsvara Israels stammar.
I den ofta citerade versen ur Matteusevangeliet kallar Jesus honom kephas det arameiska ordet för klippa, petros på grekiska. Jesus hade säkerligen förtroende för Petrus, det framgår även i Markus- respektive Johannesevangeliet. Men Matteus är den ende som anger ett skäl för namnvalet, vilket gör att många forskare anser att det är ett senare tillägg. Norwich tycker inte att det faktum att något bara nämns i ett evangelium i sig behöver vara anledning till ifrågasättande, det finns annat som får passera. En starkare invändning är att det grekiska ecclesia alltså kyrka bara nämns två gånger i evangelierna och att betydelsen är svårtolkad oavsett om det är en ursprunglig formulering eller senare tillägg. Även det andra tillfället ordet kyrka nämns ska enligt Norwich vara i Matteusevangeliet men i 18 kapitlet. Men något omnämnande av kyrka där kan jag inte hitta i den svenska översättningen.
Norwich frågar sig om Jesus på det här tidiga stadiet verkligen planerade att grunda en kyrka och även om han gjorde det hur tänkte han sig att den skulle utformas? Var i så fall tanken att Petrus funktion skulle gå vidare eller var den att betrakta som unik? Om han skulle vara en grundsten för kyrkan är det snarare det sistnämnda.Vad man kan var tämligen säker på är att Jesus aldrig tänkte sig Petrus som biskop av Rom, han ger honom aldrig det uppdraget.
Vad hände sedan med Petrus? Också det är mycket osäkert, Nya testamentet nämner inte mycket om saken. Enligt traditionen var han och Paulus i Rom år 64 och hörde till dem som dödades av kejsar Nero. Den romerske författaren Tacitus skriver om händelsen men inte om Paulus och Petrus vilket inte är lika förvånande som att inget om att de skulle dödats av Nero står att läsa i Apostlagärningarna som troligen skrevs nära efter förföljelserna.
Halvvägs in i Apostlagärningarna slutar, enligt Norwich, spåren efter Petrus med att han beger sig till en annan plats efter att ha sluppit ur fängelset i Jerusalem. Man vet inte säkert om Petrus överhuvudtaget kom till Rom. Det som tyder på att han ändå gjorde det är att han i sitt första brev sänder en hälsning från Babylon som tolkats som ett täcknamn för Rom. Den andra källan som pekar på att Petrus faktiskt var i Rom är en presbyter i staden som verkar ha känt Petrus personligen.
Det finns inga samtida källor som nämner Petrus som biskop av Rom eller att det överhuvudtaget skulle finnas en sådan vid den tiden. Det är först i mitten på 100-talet som det alls finns några indikationer på en biskop av Rom.
Var Petrus dog och är begraven om han alls blev begraven, med tanke på hans enkla bakgrund, är givetvis också osäkert. Även om man gjort fynd i Peterskyrkan som skulle kunna vara en grav, fast ännu troligare en minnesplats går det inte att säga vems det är. Läs gärna min blogg som bl.a. tar upp Bibelarkeologi, vilket det ju är fråga om här.
Som alla förstå är så pass mycket oklart när det gäller Petrus och vad Jesus egentligen planerade att mer av ödmjukhet och mindre av tvärsäkra påståenden borde vara på sin plats.
Anneli
14 svar till ”Uppståndelse”
Irène. Mycket intressant fördjupning av Paulus ord om uppståndelsen som förvandling. Samuel.
Irène,
Det här är djupt vatten för mig. Kaspers spekulation påminner på sätt och vis om transsubstantiationsläran – ett djupt mänskligt och därför tafatt försök att förklara ett gudomligt mysterium.
Hur kristendomen uppstod är ett spännande ämne därför att det är rationellt tillgängligt. Letar vi efter kristendomens svar blir det värre. Då ställs vi inför mysterier. Försöker vi klä dessa i mänskliga ord och förklaringar går det som när vi som barn fångade såpbubblor. I samma ögonblick vi lyckades misslyckades vi – bubblan brast i handen.
Jag kan bara nalkas mysterier associativt. För mig är mysteriernas och konstens språk mycket nära släkt – kanske identiska. När Beethoven låter orkestern vänta medan flygeln ensam inleder fjärde pianokonserten vrider han om nyckeln i låset och gläntar på dörren. Det ögonblicket av absolut skönhet säger mig mer om det gudomliga mysteriet än ett helt bibliotek av teologisk litteratur inklusive hyllorna för uppbyggelseskrifter.
Vänner,
ett förtydligande 🙂
http://www.youtube.com/watch?v=aPLzBs3d54I
Gert
Gert,
Tack! Jag tror att du har helt rätt, vi måste också skilja på religion och tro. När det gäller religion kan vi nagelfara källor och diskutera teorier. Givetvis med alla tidigare reservationer för att det är väldigt lite vi vet säkert osv.
När det gäller tron däremot måste vi någonstans släppa taget om alla idéer, det är det om inte annat mystikerna försöker visa oss. Konst, poesi och musik är nog som du skriver det bästa sättet att förmedla sin upplevelse av Gud och sin tro till andra.
Så en dialog med youtubeklipp tror jag kan bli riktigt givande. Jag älskar i stort sätt alla sorters musik och lyssnade med stort utbyte på Beethoven. För att få lite variation bidrar jag själv med musik där mina kunskaper verkligen når nördnivå. De första 2,5 minuterna av den här versionen av U2:s ”Bullet the blue sky” är som en krigsscen, men sedan kommer ett svindlande vackert gitarrsolo. För mig visar det hur Gud uppenbarar sig i dagens ganska sargade värld.
http://www.youtube.com/watch?v=g6nzA5gtBUY
Anneli
Gert, Anneli
Jag vill gärna plädera för att när det gäller personliga uttrycksmedel för TRO finns enligt min uppfattning varken bäst, sämt, rätt eller fel.
Jag tar med intresse till mig båda edra bidrag.
// Irène
Irène,
så rätt. ”Motsatsen till en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.
Gert
Gert
Du får mig att tänka på Cato d.ä…….
// Irène
Irène,
Droppen urholkar stenen.
Gert
Gert
D’accord !
// Irène
Iréne, alla
Tja, det viktigaste i min kommentar var vi behöver skilja på religion och tro.
Och att när det gäller tron måste, jag använder inte ofta det ordet (hoppas jag), alla till sist släppa taget om det intellektuella resonerandet. Man måste stilla sig och vara öppen för att Gud ska kunna göra sig hörd. Den zenbuddistiska koan är t.ex. en lite brutal teknik att uppnå det genom ett slags tankekrasch.
Musik är ett mjukare sätt att stilla intellektet och som verkar passa Gert och mig, medan du uppenbarligen inte fick ut så mycket av det. Vi är alla olika, vad skulle du själv föreslå?
Anneli
Anneli
”medan du uppenbarligen inte fick ut så mycket av det.”
Tvärtom. Har uttryckt mig otydligt om du tolkat mig så.
För mig är det inte antingen -eller. Inte antingen resonera intellektuellt eller lyssna på musik eller läsa poesi eller gå ut i naturen.
Allt går in i varandra. Allt berikar och ger KORSBEFRUKTNING.
”Vi är alla olika, vad skulle du själv föreslå?”
Jan Garbarek & The Hilliard Ensemble – Parce Mihi Domine ur ”Officium”
http://www.youtube.com/watch?v=_D4LtzZACek
får bli mitt musikaliska bidrag.
// Irène
PS Bäst att blunda så att inte bilderna distraherar !
Iréne,
Då missförstod jag dig, vilket inte är så konstigt eftersom vi berör erfarenheter där orden inte räcker till.
Det är heller inte så att jag förkastar studier och intellektuella diskussioner, långt därifrån, kunskap är viktigt. Vad jag försöker få fram är att man aldrig får stanna vid det, att man måste gå bortom teorier och resonemang.
Katolska kyrkan har historiskt sätt varit medveten om detta, Jesusbönen och även Rosenkransen är säkert tänkta som en hjälp att få ro, sedan kan de förstås användas tvärtom som ett mekaniskt rabblande, med tankarna på annat håll.
Ignatius av Loyolas andliga övningar är ytterligare ett exempel.
Frågan är hur mycket energi kyrkans ledare lägger på att lyfta fram den här sidan av Katolska kyrkan idag när den behövs mer än någonsin?
Anneli
Irène, Anneli
mycket vackert. Sopransax är ett alltför sällan använt instrument. Elgitarr kan också låta märkvärdigt vackert – även om omgivningen ofta är lite stökig 🙂
Får jag helt utan teologiska avsikter bidra med ännu ett klipp från youtube?
Kombinationen John Dowland, luta och sopransax är alldeles utomjordisk. Det här får jag aldrig nog av:
http://www.youtube.com/watch?v=tFS6zUwxDmY
Gert
Gert,
Smaken är olika, sången är oemotståndlig, men jag upplever inte att tenorsaxen tillför något här eller hos Hilliardensemblen. Tvärtom tar dess hårda och framförallt starka klang över alltför mycket. I andra sammanhang gillar jag däremot saxofon.
Men kan någon nå en glimt av Gud genom att lyssna på det här arrangemanget så inte mig emot.
För att hoppa till en annan upplevelse och möte med det gudomliga så ansågs det ju länge att en målning eller en skulptur av den gud/gudinna verkligen representerade denna. Så betraktar man ju för övrigt fortfarande ikoner i den ortodoxa kyrkan.
Den troende möter guden/gudinna i framställningen, betraktar och betraktas.
Det finns en väldigt suggestiv, givetvis fiktiv, beskrivning av ett sådant möte i en av mina favoritförfattare Steven Saylors senaste bok, ”The seven Wonders”. Huvudpersonen, den unge Gordianus, ger sig tillsammans med sin gamle lärare ut på på en bildningsresa till världens sju underverk. Eftersom författaren i grunden är historiker, så får man de senaste forskningsrönen på området i lättsam förpackning.
I skildringen av Gordianus besök i templet i Olympia där skulpturen av Zeus fanns beskrivs just ett en sådan händelse. När Gordianus kommer upp i ett galleri i höjd med Zeus huvud upplever han skulpturen som så verklig att han väntar sig att den ska vända huvudet mot honom och tala till honom. Hela vägen ut ur templet känner han sig sedan iaktagen av Zeus/skulpturen.
Anneli