Katolsk Vision

I eftermiddag har IMWAC’s råd slutbehandlat en pressrelease med ett

brett innehåll:

We Are Church: “Year of Faith” must become also a “Year of Dialogue”

Thursday, 19 April 2012 15:20 | |

Last Updated (Thursday, 19 April 2012 15:21)

En länk till pressmeddelandet ligger HÄR.

Krister Janzon

Vänner.

Den vanligen mycket välinformerade vatikanisten John L Allen bekräftar i NCR närmandet mellan Rom och SSPX.

http://ncronline.org/blogs/ncr-today/lefebvrite-schism-may-be-nearing-end

Gert Gelotte

Som min förra bloggrubrik ( Påven skiljer på folk och fä ) antyder så är det ORÄTTVISAN i att påven bara bryr sig om att tala med Bernard Fellay och co men inte med  Helmut Schüller och co och inte med företrädare för Memorandum som gör mig upprörd.

Och inte blir det mindre upprörande att behöva läsa att  Vatikanens presstalesman Lombardi kommer dragande med  vilka som  ytterligare ska ta åt sig   av  påvens skärtorsdagskritik   utöver ”en grupp präster från ett europeiskt land ”

Just det påven – att identifiera sig med Jesus är förutsättning för all förnyelse

Påven gillar inte  Helmut Schüllers Upprop till OLYDNAD.  Påven gillar inte att massor med katolska yrkesteologer tillsammans har skrivit ett Memorandum som  yrkar på

RÄTTVISA mellan män och kvinnor

RÄTTVISA mellan hetero-och homosexuella

RÄTTVISA mellan gifta och omgifta katoliker

RÄTTVISA mellan katolska och icke-katolska präster

Nej någon RÄTTVISA här på jorden som påven har makt att bidra till – det är det inte frågan om.

TVÄRTOM  PÅVEN  UNDERBLÅSER ORÄTTVISOR.

Påven ser mellan fingrarna på SSPX uppenbara OLYDNAD även sedan exkommunikationen hävdes.

Påven vädjat om att SSPX skulle ligga lågt med nya prästvigningar fram tills dess att SSPX kanoniska status fastställdes slutgiltigt.

Det har Bernard Fellay totalt valt att inte bry sig om

Tala om UNGEHORSAM.

Fellay gör som han vill hela tiden och påven mjäkar med.

”I den bästa av världar” skulle jag inte knysta om att katolska kyrkan omhuldar  spetsfetischister som i sin tur SPECIFIKT omhuldar manligt brödraskap.

Låt var och en bli salig på sitt sätt.

Det jag vänder mig mot är till syvende och sist inte PRIMÄRT SSPX  utan påvens totala negligerande av  röster som Helmut Schüller och undertecknarna av Memorandum.

Vaddå encyklikor om RÄTTVISA och LIDANDE ?  Vaddå encyklikor som säger ”Only God can create justice”

Blaha blaha säger jag.

Världen är full av orättvisor som människan inte rår över.  Endast Gud rår över världen och människan kan inte alltid förstå Guds vägar.

Men det finns massor av orättvisor som enbart VIDMAKTHÅLLS av världsliga MAKTHAVARE och som inte kan ”skyllas” på Gud.

Till denna grupp makthavare hör påven Benedikt XVI.

Påvekännaren / signaturen ”Anna”  skriver på KV blogg med adress  Ulla Gudmundson ang påvens encyklika Spes Salvi

”Ratzinger visar i denna encyklika också att även – eller kanske rättare sagt – just i lidandet, orättvisor och motgångar så kan vi mogna och bli hoppfulla människor som förmår att skapa ett utrymme i detta svåra som pekar mot det som är vårt hopps mål: evigheten.
En liten bok på 93 sidor som är mycket väl värda att läsa och visar på det andliga djup och den stora kunskap som denna påve som du sände Lindgrens berättelse till.”

Det gäller att skilja på ONÖDIGT lidande – det ONÖDIGA  lidande som Helmut Schüller  och teologerna bakom Memorandum vill eliminera och en annan typ av världsligt och existentiellt lidande som INGEN  människa kan rå över.

Så länge påven inte förstår vidden av sin makt att använda sin vilja till att medverka till ONÖDIGA ORÄTTVISORS eliminerande HÄR OCH NU så länge bör han avstå att uttala sig om RÄTTVISA och LIDANDE överhuvudtaget.

Om rättvisa och lidande i kommande liv vet vi inget om  men vi vet att att det finns ONÖDIGT  lidande och ONÖDIGA orättvisor här i detta liv som vi kan göra något åt.

// Irène

Vatikanen låter genom sin presstalesman p. Federico Lombardi meddela att påven inte ämnar  inleda någon dialog med Kyrkoherdeinintiativet i Österrike. ”Detta är  en uppgift för den österrikiska biskopskonferensen.”  ”Det är den normala vägen” .

Fallet med den öppet homosexuelle kyrkorådsmedlemmen i Österrike har medfört att landet kommit i dålig dager enligt Lombardi.   Italienska kyrkoherdar ber förböner för olydiga präster.

Enligt Lombardi riktade sig den påvliga kritiken på skärtorsdagen inte bara mot Österrikes präster utan också mot präster och kyrkoherdar i Tyskland och Irland.  Och också Memorandum var måltavla för påvens kritik.

http://www.kath.net/detail.php?id=36154

// Irène

PS Samtidigt pågår egendomliga turer fram och tillbaka mellan Rom och SSPX

”Vatikanen och SSPX försonas ändå till slut?”

http://signum.se/vatikanen-och-sspx-forsonas-anda-till-slut/

Ja det verkar vara som vanligt dvs om påven verkligen vill något och har den goda viljan – då går allt att lösa.  SSPX trotsat påvens förbud  och i godan ro fortsatt att viga präster under den tid som förhandlingar pågår  mellan Rom och SSPX och en oklar kanonisk situation råder.

Inte ett PIP från påven om någon OLYDNAD här inte.   Inte en enda gång har påven tagit  tillfället  i akt att  under extra högtidlig  mässa i Peterskyrkan ge SSPX en reprimand för att vara UNGEHORSAM.  Nej ty det kanske skulle kunna uppfattas som provokativt av SSPX  och försvåra pågående förhandlingar, något  påven absolut inte vågar  riskera.

Men om påven är avogt inställd till  något – då skyller påven på Gud.  Enligt påven är det Gud som alltså skulle ha något emot att en homosexuell man som lever i samkönad relation inte ska få sitta med i ett kyrkoråd.  Och att påven inte vill ha kvinnor som präster i sin kyrka får Gud också stå till svars för.

Att lasta Gud för sin egen futtighet och samtidigt  krusa för spetsfetischister som  Bernard Fellay vars skyddsling var  en ökänd förintelseförnekare – det är i klartext vad vår ”gode och beläste” påve  sysslar med.

”Det här är en berättelse för barn men som med alla goda berättelser för barn så innehåller den visdom som talar till alla och envar. ”

Så skriver Sveriges ambassadör Ulla Gudmundson till påven Benedikt XVI i ett födelsedagstal om Bröderna Lejonhjärta som publicerades igår 16 april i L’Osservatore Romano med anledning av påvens 85 årsdag.

// Irène

********************************************************************************************************************************************************************************************************************

The Brothers Lionheart

If you walk into Rome’s Feltrinelli bookshop and ask for The Brothers Lionheart (I Fratelli Cuordeleone), you will get it immediately. For it is a classic that is never out of print. Written by Astrid Lindgren and first published in Swedish in 1973, it has been translated into a great many languages. The Italian paperback edition now available is in its seventh reprint.

This is a story written for children, but like all good children’s stories it contains wisdom that speaks to everyone. It is a story of adventure to be sure – of wild rides, of crawling through underground passages, of hanging from willow trees and bathing in waterfalls, of hiding breathlessly in secret rooms while evil soldiers barge through the house searching for you.

But it is also a story of the human condition. Of suffering, of inadequacy, of fear. Of resourcefulness in the face of danger, of the yearning for freedom, of rebellion against oppression. Of treason. But also of joy, of trust and of obedience to a higher calling. Of death and of overcoming death. Of the eternal struggle of good versus evil, and of the ultimate triumph of good.

The brothers Lionheart, Jonathan and Karl (nicknamed Rusky, it: Briciolo), die and arrive in Nangijala, a land ”still in the age of campfires and sagas”. But there is a threat. Tengil, the evil tyrant, is set on destroying Nangijala. He has already, aided by the monster Katla, enslaved one half, Wild Rose Valley. Jonathan, the older brother, knows that he has come to help the people of Nangijala and their leader, Sofia, in their liberation struggle. Gradually, little Rusky realizes that though Tengil and Katla frighten him almost to death, there is no alternative but to confront them.

As the title suggests, The Brothers Lionheart is a story of love between two brothers. It is also a story about courage. Not the kind of courage that never knows fear, but the courage that consists in doing the necessary, of confronting evil in spite of your fear. The most famous quote from the book is: ”There are things you have to do, even if they are dangerous, because otherwise you are not a human being but just a bit of filth” (it: .certe cose devono essere fatte anche se sono pericolosi, altrimenti non sai un essere umano, ma soltanto un verme). It is the kind of thing that could have been said by Raoul Wallenberg, the Swedish diplomat who saved thousands of Jewish lives in Budapest at the end of the Second World War, or by his equally brave Vatican colleague Mons. Gennaro Verolino. It could have been said by Michele Amitrano, the ten-year-old hero of the Italian writer Niccolò Ammaniti’s book I am not afraid (it: Io no ho paura), who tries to save a boy kidnapped and imprisoned by a group of men which includes his own father.

The Brothers Lionheart has much in common with C.S. Lewis’ equally classic Narnia books. Less so with J.K. Rowling’s Harry Potter series. No magic wands or spells exist to help Karl and Jonathan on their quest to free Nangijala. The brothers have to rely on mutual love and trust, on human friendship and loyalty. But there is something more. In moments of extreme danger, miracles occur.

Much has been written about Astrid Lindgren’s relationship to Christianity. In life, she called herself an agnostic. She herself certainly never intended to preach, but it is impossible not to notice the parallels that do exist between many aspects of The Brothers Lionheart and the Christian message. Though he supports his friends in the final, tragic, battle, Jonathan is incapable of killing. He saves the life even of his enemies. ”If everyone were like you, evil would triumph”, says his comrade Orvar. ”No,” thinks his brother Karl,”if everyone were like Jonathan, there would be no evil”.

With this small text I wish, respectfully, to congratulate Pope Benedict XVI on his 85^th birthday. Perhaps he already has the book on his bookshelf.

Ulla Gudmundson

Vänner,

Dagens Eko uppmärksammar kyrkoherdeuppropet i Österrike:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5065100

Reformstenen rullar. Nu väntar vi på några modiga biskopar. När ett tyskt stift planerar att lägga ner 80 procent av sina församlingar på grund av prästbrist kanske det till sist går upp för några att församlingarna är viktigare än att prästerna ogifta män.

Gert Gelotte

Vänner

de kristna kyrkorna delar mycket. I en debattartikel i tidningen Dagen sammanfattade biskop emeritus Björn Fjärstedt enigheten till: ”Dopet, de bibliska skrifterna, trosbekännelsen, bönen Fader vår, fridshälsningen och välsignelsen”. Så varför består då kyrkans splittring?

Fjärstedt finner svaret i  ”häpnadsväckande avsteg från apostolisk tro och ordning i framför allt etiska grundfrågor – om livets uppkomst och avslut och i äktenskaps- och könsfrågor”.

Det är i princip samma ståndpunkt som kardinal Kurt Koch, ordförande i Vatikanens enhetsråd, intar. ” … att kyrkorna inte talar med en röst om stamcellsforskning, abort, eutanasi, äktenskap, familj och homosexualitet. Koch menar att den tidiga ekumenikens lösenord, ”tro skiljer- handling förenar,  ställts på ända. I dag är det framför allt etiken som skiljer och tron som förenar”.

I ett svar http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304899 skriver Irène Nordgren och Gert Gelotte bland annat:

”Så har vi alltså hamnat i en situation där splittringens teologiska motiv utslitna lagts åt sidan. Men i stället för att gripa enhetens möjlighet finner splitringen nya ursäkter i inställningen till homosexuella och kvinnliga ämbetsbärare. Det är torftigt och det är sorgligt … Kyrkan är en om vi vill det.  Att kyrkan inte är en beror på att de som har makten över kyrkorna föredrar splittring”.

Gert Gelotte

Vänner,

den för framtiden avgörande frågan om kyrkan skall verka i världen, om än inte av den, eller flytta till ett ghetto utanför världen ställdes på sin spets när de kyrkliga myndigheterna nyligen avskedade förskolläraren Bernadette Knecht i tyska Köningswinter-Rauschendorf.

Tidskriften Publik-Forum, www.publik-forum.de, berättar i sitt senaste nummer att Bernadette Knecht lett byns katolska förskola i nio år. Under denna tid har hon startat både barnkör och flöjtgrupper samt erbjudit gratis musikundervisning.

Föräldrarepresentanten Peer Jung säger att Bernadette Knecht gjort förskolan till vad den i dag är.

Idyllen rämnade när Bernadette Knecht skilde sig och flyttade ihop med en ny man. Med motiveringen att äktenskapet är oupplösligt avskedades hon av ärkestiftet Köln. ”Står det katolskt skall det vara katolskt”.

Artikelförfattaren Eva Baumann-Lerch frågar varför detta i så fall inte också gäller ”när någon slår sina barn, mobbar sina underlydande eller kör till biskopsämbetet i en bensinslukande lyxbil”?

Tur i bedrövelsen var att förskolan i sin helhet finansieras av kommunen – som visade kurage. När uppsägningen av Bernadette Knecht blev känd fick i stället kyrkan sparken som entreprenör. Kommunen tog över driften och behöll Bernadette Knecht som föreståndare.

Ende gut alles gut, skulle man kunna säga – om det inte vore för ärkestiftet Kölns avskyvärda beteende. Det kan möjligen betecknas som inskränkt moralkonservativt, men står knappast i överensstämmelse med traditionell katolicism. I den förenas höga moraliska krav med förståelse och tolerans för att människor inte alltid lyckas med vad de föresatt sig.

Skulle kyrkan i stället kräva absolut moralisk observans av sina medarbetare blir det inte bara tomt i en liten förskola på landet. Det kommer att eka ödsligt i åtskilliga biskopsämbeten och prästgårdar, kanske långt in i Vatikanen – för såvitt inte huvudregeln är att bara det som syns finns.

Gert Gelotte

Catholics in Ireland

”En stor undersökning av katolska irländares åsikter avslöjar stora avvikelser från romersk-katolsk lära inom områden som sexualmoral, celibat , kvinnliga ämbetsbärare och homosexualitet.”

Är Irland fortfarande katolskt – det är frågan efter att idag en stor undersökning publicerats i Dublin som visar vilka åsikter dagens irländska katoliker har.

87 % tycker att präster ska få gifta sig.

77% stödjer vigning av kvinnliga präster

75% säger att katolska kyrkans lära om sexualitet inte är relevant för deras liv. De 25 % som anser att kyrkans lära är relevant i detta avseende är bla personer över 55 år.

87% anser att skilda  katoliker som lever i nya fasta relationer ska få gå till kommunion

När det gäller samkönad kärlek går meningarna mer isär.   61 % delade inte kyrkans uppfattning att det var omoraliskt med sex mellan homosexuella, 18%  delade kyrkans uppfattning i frågan och 21% hade ingen uppfattning i frågan.

http://vaticaninsider.lastampa.it/en/homepage/world-news/detail/articolo/ireland-irlanda-cattolici-catholics-catolicos-14229/

// Irène

PS   Intresseklubben antecknar  att det alltså inte bara är celibatära vatikanmän  som tycker det är toppenbra att inte folk ska få använda preventivmedel utan irländska katoliker som har passerat fertil ålder stödjer också SOLIDARISKT  kyrkans syn på artificiella preventivmedel.

Kanske är det så att man blir mer och mer  katolsk i sin syn på sex, moral, föräktenskapliga relationer och  preventivmedel FÖRST när man blir 55+ och ännu äldre ?

Är nödvändigheten  DYGDENS moder ?

I serien ”Från Sverige till himlen” ger sig Anna Lindmark Barsk ut i det religiösa och mångkulterella Sverige  för att ”möta människan bakom tron”.

Turen har här kommit till katolska kyrkan.

http://svtplay.se/t/152223/fran_sverige_till_himlen

// Irène

PS  Anna Lindmark Barsk jätteduktig.  Har med intresse följt hennes välgjorda programserie  där hon med engagement, nyfikenhet och ett äkta intresse  skildrar  olika trosriktningar i Sverige.

Kändes dock mycket speciellt att som ”född” katolik se just ovanstående program.  Orsaken lämnar jag därhän.

Men man lär så länge man lever. Nu fick jag lära mig av konvertiten Ulf Samuelsson att ” bibeln har skapats av katolska kyrkan”.