Katolsk Vision

Haaretz

Netanyahu talar om ”etnisk rensning”

http://www.haaretz.com/israel-news/1.741256

Haaretz korrespondent Gideon Levy skriver

”Ja Netanyahu låt oss tala om etnisk rensning ” (låst art för prenumeranter)

”Turning Israeli settlers into victims is the prime minister’s most staggering act of chutzpah yet. The only mass ethnic cleansing that took place here was in 1948, when some 700,000 Arabs were forced to leave their lands.”

Bilden nedan

Haaretz korrespondent Chemi Shalev skriver en artikel under rubrik

”Netanyahu’s Claim of ’Ethnic Cleansing’ Sets a Guinness Record for Chutzpah ”

Artikeln inleds med orden (låst art för prenumeranter)

He wanted to divert the public agenda from the recent crisis over railroad construction on Shabbat, which tainted him, to rebuffing the expected backlash of leftists over his right wing assertions, at which he excels. He is distracting attention from the ongoing police investigation of potential corruption charges. He wants to humiliate Mahmoud Abbas a bit more, after the Palestinian leader was forced to agree to a Moscow summit without preconditions, and perhaps to scuttle the meeting altogether. He wants to show Yair Lapid, who has been breathing down his neck in the polls after assuming a more right wing position, how a consummate rabble-rouser can muster up the nationalist mob without even breaking a sweat. He wants to stick it to U.S. President Barack Obama while he still can, just for the fun of it – or to show what a ferocious war he’ll wage against the prospective UN Security Council resolution on the conflict. ”

// Irène

PS Om ”CHUTZPAH”

https://en.wikipedia.org/wiki/Chutzpah

I veckans Människor och Tro

”Krzysztof Charamsa, en högt uppsatt präst inom Vatikanen, skapade stora rubriker förra året när han kom ut som gay på en presskonferens. Han berättade att han levde i en homosexuell relation och krävde förändringar i den katolska kyrkans läror kring homosexualitet. ”

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=416&artikel=6512459

I somras utkom Krzysztof Charamsas bok ”La prima pietra” /”Den första stenen” som handlar om hans egen resa.
Idag bor Krzysztof Charamsa med sin partner Edouard i Barcelona.

Vilka förväntningar har Charamsa på påve Franciskus ?

”Påven behöver allierade inom Vatikanen och de finns inte. Han motarbetas av konservativa.”

// Irène

PS
För ett år sedan skrev jag blogginlägget

i samband med att Krzysztof Charamsa som katolsk präst kvällen före familjesynoden på en presskonferens kom ut som gay med sin partner Edouard

2014 firade Uppsala ärkestift 850 årsjubileum. I samband med jubileet visades en utställning som väckte ilska. Lärda katoliker protesterade mot att Svenska kyrkan skrev ärkestiftets historia som om reformationen inte ägt rum.

Ett nytt inlägg i debatten kom häromdagen när bokförlaget Artos släppte en bok med titeln ”Doften av rykande vekar”. Med Fredrik Heiding SJ och Magnus Nyman som redaktörer granskar 12 kunniga män och kvinnor reformationen ur folkets prespektiv.

Det är ingen enkel uppgift. Källmaterialet är sprött, men bevisföringen övertygande och slutsatsen entydig. Ur folkets perspektiv var reformationen en genomgripande kulturrevolution. Hela den senmedeltida fromhetsvärlden vältes över ända och det är svårt att se någon katolsk kontinuitet efter Uppsala mötes beslut 1593 och det följande århundradena av luthersk ortodoxi.

Men de senaste hundra åren har mycket hänt. Få svenskkyrkliga skulle idag känna igen sig i sin egen tidiga historia. Svenska kyrkan har allt snabbare återfunnit stora delar av det som gick förlorat. Själv minns jag vilken uppståndelse det väckte på 60-talet när en präst vågade göra korstecknet i Göteborgs domkyrka. För att inte tala om när en försiktig gest under nattvardsfirandet kunde misstänkas vara elevation. Numera är sådant standard och Göteborgs domkyrka har, senast jag räknade dem, fem sidokapell varav ett helgat åt skyddsmantelmadonnan och ett åt Maria Magdalena. Det är bara bristen på knäfallsbänkar som avslöjar att besökaren inte befinner sig i en katolsk kyrka.

Nu finns förstås katoliker som invänder att viktiga teologiska skillnader består. Förvisso, men mycket beror på hur man ser det. Min egen erfarenhet är att den teologiska oenigheten är större inom respektive kyrka än mellan dem. Det enda som hindrar sakramental gemenskap är bristen på vilja – främst från katolsk sida där cesaropapismens anhängare försöker hålla igen dörren till sin självupplevda exklusivitet.

Emellertid: ”Doften av rykande vekar” är en ibland lite spretig antologi, men skriven med lätt hand och sprängfylld av lärdom. Jag tror såväl katoliker som svenskkyrkliga kan ha stor glädje av att läsa den och lära av historien i stället för att använda den som tillhygge. Även den katolska kontinuiteten kan och bör problematiseras. Få av dagens svenska katoliker skulle känna sig bekväma i senmedeltidens fromhetsliv.

Gert Gelotte

Under rubriken ”Helgonförklaring riskerar öka trycket på Indiens kristna” skriver idag Ulla Gudmundson i SvD

”I söndags blev hon alltså helgon, den lilla nunnan med det hopskrumpna ansiktet inramat i vitt med blå rand, hon som av många setts som en symbol för kristen osjälviskhet och engagemang för fattiga och lidande människor.”
”Moder Teresa förkroppsligar ett kvinnoideal som många katolska kvinnor i dag vänder sig emot – den ödmjuka, tjänande kvinnan som, i likhet med jungfru Maria, lydigt följer maningen att offra sig för andra (en Mariabild som katolska feministiska teologer menar är präglad av seklers patriarkaliska kyrkliga strukturer). Och det är en ödmjukhet som kan dölja maktutövning gentemot underlydande med ganska hårda nypor.”

”Så fenomenet Moder Teresa illustrerar en rad dilemman. Inte bara för katolska kyrkan utan i minst lika hög grad för Indien. ”

http://www.svd.se/helgonforklaring-riskerar-oka-trycket-pa-indiens-kristna

// Irène

</

http://www.huffingtonpost.com/krithika-varagur/mother-teresa-was-no-saint_b_9470988.html

”Moder Teresa var inget helgon” skriver Huffington post

Läs artikeln

”To canonize Mother Teresa would be to seal the lid on her problematic legacy, which includes forced conversion, questionable relations with dictators, gross mismanagement, and actually, pretty bad medical care. Worst of all, she was the quintessential white person expending her charity on the third world — the entire reason for her public image, and the source of immeasurable scarring to the postcolonial psyche of India and its diaspora. ”

Läs även

” Mother Teresa Humanitarian Image A ‘Myth,’ New Study Says”

http://www.huffingtonpost.com/2013/03/04/mother-teresa-myth_n_2805697.html

// Irène

PS Fler röster

Lotta Lundberg i Svd

http://www.svd.se/moder-teresa-var-inte-mansklig

Andra helgon i samtiden om vars helighet åsikterna gått isär är den helige Josemaría Escrivá som helgonförklarades av Johannes Paulus II 2002 och som i sin tur helgonförklarades 2014.

Pope John Paul II beatified Mother Teresa in 2003 Moder Teresa var Johannes Paulus II bästa och mest kända språkrör mot preventivmedel och abort.

Se videon av
Christopher Hitchens – Mother Teresa: Hell’s Angel

https://www.youtube.com/watch?v=65JxnUW7Wk4

På sin blogg skriver Bengt Malmgren följande:

”Jag har länge tänkt att det är dags för Katolska kyrkan att öppna upp sin hittills mycket restriktiva praxis för nattvarden. Många kristna som har fötts in i andra kyrkliga miljöer än den katolska har aldrig aktivt tagit ställning mot Katolska kyrkan, och kanske i sitt hjärta stämmer de in i det som sägs i den eukaristiska bönen. Varför då inte öppna upp nattvardsbordet och låta ansvaret att bedöma sin samhörighet vila på mottagaren av sakramentet?”

Jag instämmer.

Gert Gelotte

Sr Madeleine

Sr Madeleine svarar

“Visst är prästvigningen ett sakrament men att det av den anledningen skulle vara reserverat för män är inget hållbart argument. Då skulle väl alla sakrament vara det! Och att det av den anledningen inte skulle kunna öppnas för kvinnor håller inte heller. Och det är inte därför som det enligt nuvarande lära är förbehållet män. Det finns egentligen bara ett argument som kan framföras och det kan även användas som stöd för att öppna ämbetet för kvinnor. Det är traditionsargumentet, att kyrkan aldrig vigt kvinnor till präster eller uttryckt som att kyrkan alltid bara vigt män till präster. Nu är inte Traditionen något statiskt och absolut. I begreppet ligger möjligheten till läroutveckling, förändring och reform, något som skett och sker hela tiden i kyrkans liv. Tradition innebär att vi för något vidare men att vi också anpassar det vi för vidare till den tid och den miljö vi befinner oss i.

Men nu har Anden släppts ut ur flaskan igen och man hör åter försiktiga tillrop om möjligheten till att öppna prästämbetet för kvinnor i alla möjliga kretsar. I Rom har jag hört framträdande personer säga ‘If you don’t ordain them, don’t baptize them either!’ (‘Om man inte viger dem, så döp dem inte heller’!). Nyligen tillsatte påven Franciskus en kommission som ska studera möjligheten att viga kvinnor till diakoner. Det är första steget. Vi måste också få dopteologin och ämbetsteologin att hänga ihop. I dopet döps vi till Kristus, att representera Kristus för världen. Vi ska alltså alla döpta handla i Kristi person, vi är döpta till präst, kung och profet enligt det så kallade allmänna prästadömet. Att vigas till att tjäna som präst i kyrkans gemenskap betyder ingalunda att prästen representerar Kristus bättre eller mer. Det är en tjänst som givetvis också en kvinna har möjligheten att utföra efter vederbörlig prövning.”

Forts följer

Vänner,

Erik Westerberg har givit mig tillstånd att publicera nedanstående analys av påvens kvinnosyn. Det är en briljant text som tydliggör ideologin bakom vår kyrkas diskriminering av kvinnor.

Gert Gelotte

Precis som Jamie Manson framhöll i sin krönika i National Catholic Reporter från den 19 maj, 2016 är det nu hög tid att börja tala klarspråk om påvens kvinnosyn. Själva det faktum att det i kyrkan existerar än mer rabiata röster och att reformer som vi alla vet i bästa fall går med myrsteg får inte skymma ett tydligt mönster. Ett enhetligt ideologiskt och kunskapsteoretiskt mönster som faktiskt löper som en röd tråd genom det påven hittills sagt om den s.k.  ”komplementariteten” mellan man och kvinna.

En av de senaste i raden av komplementära yttranden som alternativ till den ”feministiska fällan” kom i mitten av maj när påven mötte kvinnliga ordensledare i Rom. Där förklarade påven, enligt Manson, ännu en gång den kunskapsteoretiska grunden för sitt synsätt:

”Because women look at life through their own eyes and we men cannot look at it in this way. The way of viewing a problem, of seeing things, is different in a woman compared to a man. They must be complementary, and in consultations it is important that there are women”

Här framträder tydligt ett genomgående mönster I påvens kvinnosyn. Å ena sidan har Gud skapat ett manligt väsen och en manlig kropp väsensskild från ett kvinnligt väsen och en kvinnlig kropp. Å andra sidan, skapar denna väsensolikhet ett kunskapsteoretiskt problem inte minst för en homosocial kyrklig hierarki som per ”dogmatisk” definition endast får innehålla män.

Låt oss börja med det senare, kvinnor ska alltså, i alla fall i teorin, kunna ha konsultativa roller i kyrkan. Detta resonemang upprepas ofta av påven men har hittills aldrig följts upp av konkreta och administrativa förslag. Möjligen kommer här den nyligen tillsatta utredningen om ett diakonämbete för kvinnor att bryta ny mark. Ty bland utredarna finns i dagsläget 6 kvinnor och 7 män. Det finns dock en gammal slagsida som jag tror går att spåra till den påvliga metafysiken kring den kvinnliga särarten. Ty specifikt för den kvinnliga särarten är just att kvinnan är tyst, mottagande och undergiven; en ”ikon” av jungfru Maria och Kyrkan. Denna ikon passar därför sällsynt illa i det offentliga  kyrkliga rummet. Det är istället först i hemmet och i moderskapet  som bladguldet i denna Mariaikon kan börja skina. Hon är dessutom i kraft av sin gudagivna särart, specifikt förbjuden att predika i mässan. Mannen däremot är genom sin särart en ikon av apostlarna. En ikon av lärjungarna som kallades ut i världen att förkunna.

Som Jamie Manson framhåller lyckas Franciskus här med konststycket att till och med spela bort Maria Magdalena, ”Apostlarnas apostel” och  de kvinnliga kyrkolärarna som åtminstone retoriskt fyllde en viss plats i föregångarnas teologiska diskurser. Här är istället kvinnan en tyst Mariaikon och mannen en talande och diskursiv apostlaikon.

Frågan; ”Kan kvinnors röst höras i kyrkan?” är alltså möjligen felställd om vi utgår från påvens metafysiska stereotyper. Möjligen borde vi påvens efterföljd istället ställa frågan; ”Behöver kvinnors röst höras i kyrkan?” Ställer vi denna fråga verkar det däremot som påven hittills svängt mellan två svar. Det första svaret är; ”Nej, det behövs inte”. Däremot behöver kyrkan göra något för kvinnan, eller som han uttryckte det i början av sitt pontifikat; ”Kyrkan behöver en teologi för kvinnan”. Det andra svaret är; ”Nja, kvinnor kan teoretiskt fylla ut konsultativa roller, men det är ändå männen i apostlarnas efterföljd som vet bäst”.

Kyrkan och kvinnan

Låt oss börja med det första svarsalternativet.  En helt binär och distributiv syn på kvinnor, på ena sidan och kyrkan på den andra. Ni som i likhet med mig har rötterna i Svenska Kyrkan kommer säkert ihåg alla dessa ”Kyrkan och…” konferenser. ”Kyrkan och idrotten”, ”Kyrkan och handikapprörelsen”, ”Kyrkan och alkoholen”… Alltid binärt och samtidigt distributivt; Kyrkan som stiftsorganisation, och någon grupp som det var synd om eller ett växande problem som denna ”kyrka” skulle ta sig an. Som Gunnel Vallquist en gång skrev det blir åtminstone här i Europa litet sociologiskt och teologiskt tokigt med denna binära och distributiva ställning med tanke på att de som faktiskt bär upp lokalkyrkans liv redan då på sjuttiotalet faktiskt var kvinnor. Jag tror att Svenska Kyrkan idag till stor del kommit bort från de där gamla folkkyrkliga fantomsmärtorna och ibland gör till och med Rom det som i fallet ”Kyrkan och de fattiga”. Här har inte minst påven Franciskus själv bidragit till en ecklesiologisk omvändelse till ”de fattiga i kyrkan”. Dock verkar det ännu så länge ta stopp vid ”Kyrkan och kvinnan”. Det enkla skälet till denna bisarra motsatsställning är i mina ögon helt enkelt vår tvåtusenåriga homosociala klerikalism

Allmänbegrepp skriva i singularis brukar vara tecken på rent ideologiska frågeställningar där redan själva premissen också ingår i slutsatsen. Tyvärr är åtminstone officiella katolska sammanhang nerlusade med allmänbegrepp i bestämd form singularis; ”kvinnan”, ”mannen”, ”moderskapet”, ”familjen”, ”äktenskapet” ”sexualiteten”, ”feminismen” och ”världen”. Träd av allmänbegrepp som inte sällan skymmer skogen av samtidsanalys.

Subjekten som tror att de vet

Till dessa allmänbegrepp kommer också den mästerliga kunskapsteoretiska insikten hos celibatära män i långkjol som Kardinal Parolin eller kanske ännu hellre Paris kardinal André Vingt – Trois. Kardinal Parolin ”vet” verkligen vad kvinnor innerst inne vill är att inte begränsas av institutionella ytor och könskvotering. Inga på förhand uppställda mallar här inte!

André Vingt – Trois insikter torde dock vara närmast kristologiska. I en troligen ofrivillig Stand – Up akt från en presskonferens i Vatikanen den 5 oktober 2015 fick kardinalen en fråga från en irländsk journalist ; ”Vad säger du till dem som säger att om jag skulle vilja ha expertråd angående olika former för familjebildning, skulle inte min första tanke vara att fråga 300 celibatära män som, så vitt vi vet, aldrig uppfostrat ett barn?” På denna fråga svarar kadinal Vingt – Trois;”Även en kardinal är född och uppfostrad i en familj”. Ärkebiskop Bruno Forte kom också in som sidekick; ”Vi har alla en stor erfarenhet från biktstolen”( Mickens, Robert. ”The pope has smoked out his opposition”,National Catholic Reporter, October 26, 2015)

Idag drar dessa båda herrar ner både spontana skratt och stående applåder, någonting har troligen hänt med åtminstone med oss vanliga i Guds folk, när det gäller att helt enkelt skratta åt tokerierna. Förr grät vi, skämdes och försökte sopa i manegen och ”översätta” så gott vi kunde till något mindre ofrivilligt komiskt på svenska.

Judith Butler, vår tids Galileo Galilei?

Till sist, och här skärper jag gärna tonen, befinner vi oss som kyrka med just stort ”K” och med påven inkluderad nerkörd i ett kunskapsteoretiskt dike inte helt olikt det som präglade 1500 och 1600 – talens kyrkliga syn på astronomin som vetenskapsfält.

I det berömda inqvisitionsprotokollet från 1632 fördöms Galileo Galilei för att å ena sidan visat med hjälp av sin kikare att jorden ej är orörlig, utan även har en daglig rotation. Samtidigt fördömdes också en rad av hans mer spekulativa teser som nyplatonska heresier. Alltså på en gång en dom över ett observationsinstrument och diverse mer eller mindre spekulativa slutsatser föranledda av dessa observationer.

På ett liknande sätt angriper påven Franciskus i ”Amoris Laetitia” något som kallar ”genusideologi” (Gender Ideology) en ideologi som påven beskyller för att förneka de biologiska skillnaderna mellan de två könen (paragraf 54). Dessa genusideologer begår dessutom en svår synd i det att de försöker ersätta Skaparen  med sitt eget omnipotenta meningsskapande av könet som ”endast” en historisk konstruktion. Jag frågar mig om inte samma gamla sammanblandning av analysinstrument och mer eller mindre spekulativa slutsatser gör sig gällande här som i fallet Galileo. Förvisso torde det finnas en och annan genusteoretiker som tror att verkligheten börjar och slutar utanför den egna nästippen, men för de flesta av oss är genusbegreppet ett humanvetenskapligt analysinstrument som vi i egenskap av historiker kan säga något om. Om det finns ett evigt oföränderligt  biologiskt djupskikt bortom historien, en manlig och/eller kvinnlig särart, ja det är helt enkelt inte ”vetbart”. Allt vi kan säga något om är istället just historiska konstruktioner och matriser underställda historiens kontinuitet och förändring.

Två råd till påven Franciskus

Förmätet eller inte har jag två råd till påven Franciskus:

Ta bort ordet ”och” byt istället till ordet ”i”, då slipper vi den binära och distributiva motsatsparet ”Kyrkan och Kvinnorna” i bestämd form singularis, Här behövs alltså en ecklesiologisk omvändelse. I sig inget svårt alls, det inte ens en reform utan tillbaka till rötterna, ja, tillbaks till traditionen. Du behöver egentligen bara meditera litet mer över ”apostlarnas apostel”.

Ta dig tid och läs den radikalaste av genusteoretiker Judith Butler. I böckerna ”Giving an account of oneself” och ”Senses of the subject” kommer du att hitta ett källflöde närt av en djup förtrogenhet med rabbinsk tradition. Där kommer du att hänföras över det ogenomskinliga, bräckliga och samtidigt storartade i en mänsklig berättelse som är allt annat än omnipotent och som långt ifrån ersätter Skaparen med det skapade. Ta därefter Butler i handen och låt henne guida dig till uråldriga rabbinska kommentarer till Bibelns båda skapelsemyter. Du kommer att bli både förvånad och förhoppningsvis också hänförd. Gud är dessbättre alltid större än våra allmänbegrepp.

Erik Westerberg

DAGEN om OPINION LIVE om Mitt Kors debatten

”En månad efter att Facebook-gruppen Mitt kors skapades, efter att debattvågorna gått höga, möttes prästen och initiativtagaren Annika Borg och Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén. Det var i SVT:s direktsända program SVTOpinon, där båda fick ge sin syn på saken.”

”Även Marcus Birro var med i debatten………”

// Irène

PS Ja även Marcus Birro var med i programmet. I vilken funktion kan man dock undra ?
Även Susanne Wigorts Yngvesson -teol dr i etik och lärare vid Teologiska högskolan i Stockholm – var inbjuden till programmet. Hur har programledarna tänkt när hon placeras i publiken och Birro vid podiet istället för tvärtom ? Pinsamt att Susanne Wigorts Yngvesson ska tvingas anstränga sig för att inom minimal tilldelad tid försöka göra sig hörd gentemot snacksalige Birro när hon vill beskriva ”korsets universella teologi”.

Dax att återanvända ärkebiskopens ord från tidigare i år i DN.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/diskussionen-forsvaras-av-det-islamfientliga-tankekomplexet/

Jag hoppas inte Universitetet eller Anton Geels blir arga för att jag publiserar sidan här, det gäller ju en sådan viktig sak i såna fall om det blir åtal hamnar jag hos kronofogden och det är ju inte bra. Bra urbra Anton Geels!

Laga världen – redskapen finns i våra religioner

Det går att laga världen och att leva i mer frihet och harmoni om man söker svaren i religionerna på jorden. Kunskapen och verktygen i att uppnå balans har alltid funnits om man letar och vill lära eftersom de universella budskapen i de stora världsreligionerna är att vi är en enda mänsklighet.

Antoon Geels, professor i religionshistoria med religionspsykologi, reflekterar i sin bok ” Laga världen med ickevåld, medkänsla och andra verktyg” om en tillvaro där vi människor med nio verktyg hämtade från visdomstraditioner, världens religioner och modern forskning inom psykologi, neurovetenskap och evolutionsbiologi kan leva sida vid sida och förvalta vår gemensamma planet på ett optimalt sätt.

För trång världssyn med auktoritära gudsbilder kan vara farlig för människan. Hur kan bokstavstron fortfarande leva kvar i vår komplexa värld som kräver flera förklaringsmodeller för att kunna tolkas och förstås?

Det finns många svar på denna fråga. Här är några av dem. Många människor är auktoritetsberoende. Det i sin tur hänger förmodligen samman med ett behov av att göra världen begriplig, att få klara besked. Sådana människor har låg tolerans för ambiguitet, tvetydighet. De föredrar att underkasta sig en auktoritet, vare sig det är en religiös eller sekulär text eller en idealiserad person som man lyder. De inser säkert att världen är komplex, men det är just denna komplexitet som leder till att de följer en auktoritet. Det är enklare att följa en person och/eller en ideologi.

Vad är det allvarligaste hindret för fred mellan människor?

Enligt den amerikanske psykologen V.K. Kool är det att vi tänker i termer av vi och dem. Det i sin tur betyder att vi identifierar oss med en grupp, t.ex. en fotbollsförening, ett politiskt parti, eller en hel nation. Om man är palestinier kan man utveckla en fientlig hållning till israeler, och vice versa. Tillhör man Malmö FF kan man gå omkring och skrika ”hata, hata, hata Helsingborg”, när det är dags för derby mellan dessa två fotbollsklubbar i Sverige. Och tvärtom. När amerikanerna drabbades av vad som kallas 9/11 traumat blev de påminda om sin egen dödlighet. En följd av denna chockerande händelse blev att polariseringen amerikaner – icke-amerikaner tilltog. Man reagerade mer negativt på allt som innebar kritik mot Amerika, medan man reagerade positivt på allt och alla som markerade en positiv hållning till landet. Identiteten kan förstärkas ytterligare om man säger sig tillhöra en utvald grupp. Polariseringen blir då ännu starkare.

Kan vägen att välja ickevåld göra oss lyckligare?

Ja, det tror jag man kan säga. Under de senaste decennierna har psykologer intresserat sig mer för positiva upplevelser. Vad är det som gör oss glada? Vad mår vi bra av? Att hjälpa andra, att visa omsorg och att undvika våld är sådant vi mår bra av. Här ett nyligen upplevt exempel. Jag kör bil till ett köpcentrum, byter fil lite oförsiktigt, bilen bakom mig måste bromsa in. I backspegeln ser jag att den manlige chauffören gör fingret åt mig och gestikulerar att jag ska stanna. Jag kör in på en stor parkering, lämnar bilen och möter den aggressiva mannen. Innan han hinner göra någonting säger jag: ”Jag gjorde fel, jag ber om ursäkt”. Mannen blev paff, sa ingenting. Hans hustru kom också fram och sa att de har tre barn i bilen. ”Jag förstår”, sa jag. ”Men ingenting hände och det ska vi vara glada för”. Det unga paret gick sin väg. Själv kände jag mig nöjd att det inte blev något bråk.

Vad hindrar folk att välja ickevåld?

Det är svårt att ge ett enkelt svar. Det är många faktorer som samverkar. Att vara bokstavstroende till exempel kan leda till att vederbörande anser att världen måste renas. Man tänker sig att det pågår en kamp mellan onda och goda krafter. Mänskligheten delas upp i två läger – man demoniserar den andre och upphöjer sig själv. Ledaren för den japanska giftmördarsekten Aum Shinrikyo sa: ”vi borde snart aktivt engagera oss i Harmagedon”, som enligt Uppenbarelseboken (16: 16) är den plats där just slutstriden mellan onda och goda makter ska äga rum. Nästa steg är att man går från ord till handling. Världen måste renas och därför måste vi göra ett offer. De tamilska tigrarna beskrev självmordsattacker som ”att ge sig själv”. Självmordsbombare blir martyrer som gör ”heroiska offer” eftersom Gud kräver det av oss. Handlingen rättfärdigas av den grupp man tillhör.

Ur ett individualpsykologiskt perspektiv har forskare pekat på att en våldsbenägen människa brister i självkontroll. Att kunna kontrollera sina impulser är ytterligare en faktor som hindrar människor från att praktisera ickevåld. Ytterligare en faktor är vad jag redan varit inne på: att underkasta sig en auktoritet och lyda vederbörande. De välkända lydnad-underkastelse experimenten av Stanley Milgram från slutet av 60-talet visar tydligt att många människor är beredda att gå långt när det gäller att utsätta försökspersonerna för en dödlig dos elektrisk ström när försöksledaren säger att det är dags. Försökspersonen visste dock inte att en skådespelare engagerades för att spela en lidande människa.

På vilket sätt påverkas vi av vårt evolutionära arv och av vår omgivning?

På senare tid har vi blivit alltmer uppmärksamma på vårt evolutionära arv, när vi var jägare-samlare och levde i grupper om kanske 100-200 personer. Våra förfäder flyttade ofta på sig och träffade på andra grupper. Här finns rötterna till vi och dem-tänkandet, till konflikter mellan grupper konflikter. Det tidigare derbyt mellan två fotbollsklubbar kan i detta ljus tolkas som en kulturell regression, en tillbakagång till en tidigare utvecklingsfas. Till detta kommer hjärnans utveckling. Den så kallade reptilhjärnan och det limbiska systemet, som sammanställer information från kroppen, minnen och känslor, kompletterades av hjärnbarken. Det är hjärnbarken som är tänkt att ”övervaka” det äldre systemet. Tyvärr tycks det vara så att hjärnbarken har blivit avskedad i många människors hjärnor. Följden är snabba, känslomässiga och generaliserande omdömen. Många våldssituationer uppstår just därför att vi reagerar utifrån detta äldre system. Bäst är att dessa system samverkar.

Världen är i gungning och aldrig förr har det varit så klart och tydligt att vi är beroende av varandra i ekonomiska och miljörelaterade frågor. Du tror på en utökad global andlighet där man ska älska sin nästa så som sig själv. Men vem är den nästa i denna universella syn på världen?

Vem är min nästa? Svaret är: hela mänskligheten. Jag skulle vilja inkludera djurens värld också. Ett sådant universalistiskt perspektiv är vanligt förekommande bland visdomstraditionernas representanter.

Med nio verktyg skulle vi alla må bättre; att bruka ickevåld, ha medkänsla, kunna tolka sin religion och inte vara bokstavstroende, att tänka vi och inte vi och dem, söka ny kunskap om hur det är att vara människa, samarbeta mer och konkurrera mindre, reflektera över våra gudsbilder, fråga om vår identitet, integrera mer – inte separera. Vilket verktyg tror du är svårast för mänskligheten att använda?

Ickevåld och medkänsla bedömer jag vara de viktigaste och samtidigt svåraste verktygen. Forskning har på ett övertygande sätt visat att dessa förmågor går att öva upp. Ickevåld och medkänsla är som en muskel. Övar man inte, förtvinar den.

Du skulle vilja ha ett nytt ämne i skolan; människokunskap. Varför?

Den grekiske filosofen Sokrates sa redan för så där 2400 år sedan att människan ska lära känna sig själv. Vi kan i dag ge ett bättre svar på denna ”eviga fråga”. Och det svaret kommer från bl.a. evolutionspsykologi, neurovetenskap och psykologi. Det är en kunskap som behöver integreras. För att kunna överleva på vår illa tilltygade planet behöver de nya generationerna rustas med ny kunskap om hur människan fungerar och beter sig. De behöver inse att vi befinner oss på den vassa eggen mellan våld och ickevåld, grymhet och omsorg. Det är viktigt att veta att det finns risker med att vara människa. Å ena sidan är det naturligt att tillhöra en grupp och uppleva vi-känsla; å andra sidan finns det en risk för att vi känner oss för mer än andra för att vi tillhör just den gruppen. Det är bara ett exempel. Om vi övar oss i att använda de verktyg som beskrivs i min bok så ökar vår självkännedom och därmed är vi bättre rustade för att klara av mellanmänskliga relationer.