Gert
Du fångar upp ett av Vatikanens infantila paradargument mot att bryta den långa traditionen att inte viga kvinnliga ämbetsbärare
”……..kvinnor inte kan bli präster eftersom Jesus valde tolv män till apostlar.”
Du och jag kan ju avfärdas med att inte förstå oss på problematiken genom att vi inte är professionella katolska yrkesteologer.
Därför tillåter jag mig åter att lyfta fram den tvättäkta katolske professorn i dogmatik Georg Kraus som i jesuiternas egen tidskrift Stimmen Det Zeit för ett resonemang om tradition och den avgörande punkten i vilken mån en tradition är till gagn för människors frälsning. Kraus åberopar sig bla på hur Jesus förhåller sig till traditionen kring sabbatsbudet i Markus 2:23-28 .
”23 En sabbat gick Jesus genom några sädesfält, och hans lärjungar började rycka av axen där de gick. 24 Då sade fariseerna till honom: ”Se! Varför gör de sådant som inte är tillåtet på sabbaten?” 25 Han svarade: ”Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män var i nöd och blev hungriga? 26 Han gick in i Guds hus på översteprästen Ebjatars tid och åt skådebröden , som bara prästerna får äta, och gav dessutom till dem som var med honom.”
27 Sedan sade han till dem: ”Sabbaten skapades för människan och inte människan för sabbaten. 28 Alltså är Människosonen Herre också över sabbaten.”
Kraus menar att Jesus därmed vill säga att det är han som är Herre över traditionen och att det avgörande i frågan kring kvinnliga ämbetsbärare inte är den långa traditionen utan den springande punkten är om denna tradition i sin samtida historiska kontext gynnar människors frälsning. En tradition vars frälsningsaspekt är omstridd kan ändras menar Kraus att Jesus menar. Kraus menar vidare att om kyrkans ledning har frälsningsaspekten i centrum så har kyrkan en otvetydig fullmakt att viga kvinnor till präster.
Mot Kraus ryckte en annan professor i dogmatik ut till strid – den blivande prefekten för Troskongregationen biskop Gerhard Ludwig Müller. Denna pinsamma historia beskrev jag 2012.
Troskongregationen kränker tidningsredaktion
// Irène
PS Pinsamt är också att jesuiterna i Stockholms katolska Stift är så mesiga så att de inte ens vågar plocka upp en diskussion som förs av deras egna ordensbröder på annat håll.
Det är inte lätt att vara progressiv katolik häruppe vid norra Ishavet där det inte tycks finnas en enda katolsk präst som offentligt vågar tala till förmån för kvinnliga ämbetsbärare inom sin egen kyrka.
Irène, vänner,
argumentet att Kyrkan inte har befogenhet att viga kvinnor påminner en hel del om ursäkten: jag lydde bara order. Med den skillnaden att här finns ingen ordergivare, endast en förmodan.
Men denna förmodan används för att undgå personligt ansvar. Dock är vi alltid ansvariga för våra beslut och handlingar.
Gert
Gert
”…….här finns ingen ordergivare”
Men om jag förstått våra senaste påvar rätt så uppfattar jag att de själva påstår sig ha direktorder från Gud…….och därför så beklagar sig samma påvar att de står maktlösa inför Guds order/ befallning …….dvs påvarna vill få det att framstå som OM det vore så att de själva kunde bestämma så skulle läget vara ett annat……men lika lite som någon påve kan ändra på tyngdlagen så kan han ändra på Guds lag mot kvinnliga ämbetsbärare……underförstått dessa lagar har samma dignitet…… dvs vi progressiva katoliker ska fås att framstå som tröga som inte förstår detta….
Däremot har jag ännu aldrig fått en förklaring till hur det kommer sig att tyngdlagen är universell medan naturlagen mot kvinnliga ämbetsbärare inte är universellt gällande…..
// Irène
Det är härligt att läsa er två när det gäller kvinnoprästfrågan. Det svänger!
Jag tror att i en kyrka där så många män gillar män och blir dragna till män vill de inte släppa in kvinnor. De tycker de har det utmärkt bra som de har det. Människor är väldigt väldigt narrowminded.
Agneta
Irène,
Någon sådan direktorder existerar inte. Vad det handlar om är att subjektiva slutsatser presenteras som direktorder.
Gert
Gert
”Vad det handlar om är att subjektiva slutsatser presenteras som direktorder.”
I know! Kruxet är hur vi ska övertyga våra övriga trosfränder ?
Vår uppgift försvåras dessutom av att vår egen biskop satt varningsstämpel i pannan på oss ……dvs allt som kommer från oss är ”icke-katolskt ” tänkande …….vilket innebär att vi talar för döva öron ……
Och biskop Anders själv är ju superövertygad om att lagen mot kvinnliga ämbetsbärare är en NATURLAG lika OFÖRÄNDERLIG som tyngdlagen…
Biskop Anders skulle ju inte ens våga tänka tanken på något annat ……..hela hans biskopsidentitet skulle sättas på spel ! Däremot stärker han sin biskopsidentitet genom att ge sig på sådana som oss ….. landets alla kvinnoprästmotståndare (katolska och icke-katolska) applåderar och biskop Anders kan sträcka på sig…..
// Irène
Irène,
kvinnoprästmotstånd är en identitetsmarkör. Sådana är svåra att överge. Det visar inte minst den rännil av unga män som håller motståndet vid liv i Svenska kyrkan.
Gert
Gert och Iréne,
Det går att rubba cirklarna en smula för just kvinnoprästmotståndarna i Svenska kyrkan genom att peka på att det finns katoliker som vill ha kvinnliga präster. Börjar de prata om att det bara är en minoritet, kan man ju fundera på om minoriteter är något majoriteten behöver hänsyn till eller inte… Det är besvärligt det där att det man vill att andra ska göra mot en själv måste man också göra mot andra. 😉
Anneli