Katolsk Vision

”Ulf Ekman får full ersättning – trots utträde”

”Livets ord-grundaren Ulf Ekman lämnade församlingen, blev katolik och bad om ursäkt. Ändå kommer han få i princip full lön resten av sitt liv. Något som upprör medlemmar, skriver Upsala nya tidning.”

http://www.svt.se/nyheter/sverige/ulf-ekman-far-full-ersattning-trots-uttrade

Världen Idag  låtsas som det regnar ……..där har man ju fullt upp med att dagligen ha så mycket annat att kritisera…….

MEN

Heder åt Elisabeth Sandlund som i DAGENS  ledare inte drar sig för att klart och tydligt ta avstånd

”Ulf Ekman måste omedelbart tar initiativ till en omförhandling av pensionsvillkoren så att de hamnar på en rimlig nivå, skriver Elisabeth Sandlund.”

”Det är inte märkligt att känslan av svek förstärks när omfattningen av pensionsavtalen nu nått offentligheten. Av den information som publicerats hittills tycks slutsatsen kunna dras att stora summor avsatts till pensionsförsäkringar och att det därutöver finns en garanti för att den i svenska kristna sammanhang höga månadslönen på 49 000 kronor ska utgå i ytterligare elva år för att därefter i viss mån trappas ned. Det är bara att ta fram miniräknaren och multiplicera fram de mångmiljonbelopp det handlar om.”

”När det gäller vår ekonomi har vi levt av tro hela livet så det är klart att Herren kommer att ta hand om oss.” Så svarade Ulf Ekman när frågan ”Funderade du mycket på vilka effekter beslutet att konvertera skulle få på din försörjning och din familj?” ställdes i en intervju i brittiska Catholic Herald i april i år, några veckor efter att han tillkännagivit att han och hustrun Birgitta beslutat ta steget över till den katolska kyrkan. Nu visar det sig att det i själva verket är Livets ords medlemmar som garanterar att paret Ekman livet ut kan räkna med att leva på en komfortabel ekonomisk nivå genom ett pensionsavtal som även i andra samhällssektorer skulle få ögonbryn att höjas.”

http://www.dagen.se/ledare/finns-bara-en-utv%C3%A4g-f%C3%B6r-livets-ord-1.302029

// Irène

PS   Pensionsersättningen tycks också vara plåster på såren för sveda och värk …….

”Livets ords vd och styrelseordförande Jonathan Ekman, son till Ulf och Birgitta, ska enligt uppgift till UNT under församlingsmötet ha sagt att ersättningen motiverats av att föräldrarna och de andra i styrelsen lidit av den förföljelse de fått utstå som företrädare för församlingen.”

http://www.dagen.se/livets-ord-betalar-livsl%C3%A5ng-ers%C3%A4ttning-till-paret-ekman-1.301904

Läser på   Aletheia -Blogg & Tankesmedja

”Ulf Ekman och den inre kretsen fick feta pensionsavtal”

http://aletheia.se/2014/11/25/ulf-ekman-och-den-inre-kretsen-fick-feta-pensionsavtal/

Ulf Ekman – det KRISTNA-MÅ-BRA-LIVETS  apostel  i Sverige – skriver på sin blogg

”Det känns som att det underbara kristna liv jag fått nåden att leva i så många år nu kan ytterligare blomstra och levas ut ännu mer , ännu fullare , och det är jag så glad för. Det är så mycket att lära känna och insamlandet har bara börjat.”

http://ulfekman.nu/2014/11/20/en-tid-att-samla-in/

Har ni aldrig tänkt på det makabra i att engudatron ger vid handen att vi har möjlighet att känna oss utvalda o detta före allt annat skapat? Vad är det då som är så infernaliskt lockande med att känna sig utvald? Ett utvalt folk vare sig som judar, muslimer eller inom den ”heliga familjen” dvs moder (o fader) kyrka? Dopet som en akt av ”nu tillhör du MIG resp OSS.

Hunden Arthurs gripande vandring o vars öde fyllt förstasidor på världens ledande dagstidningar bör ge eftertanke. Vad vet vi om andra skapelser o vad vet vi om medvetande o samspel mellan medvetande. Känns det bättre för människan om hon kan säga att hon är döpt…att hon ingår i den heliga kyrkofamiljen…att hon är en del av det utvalda folket? Jag undrar varför ingen egentligen ifrågasätter detta inom teologin o bland de institutionaliserade religiösa. ”Se på fåglarna” sa rabbinen ”Se på gräset” för att i nästa minut säga att den som inte väljer Honom faller ner i Gehenna (typ) . Vad vet vi om djuren ..om träden …o skapelsens dolda melodi o förenande symfonier. Inte mycket. Är det då inte nästan löjligt att tala om utvaldhet o att döpas …som om man döptes till att bli utvald. Vi döper det lilla barnet ( religionsfrihet tack!) för att skydda det mot Djävulen, sägs det.

Jahaja…den judiska babyn omskärs för att slippa tillhöra de icke omskurna…de som inte är utvalda.. i förlängning kanske Djävulen. Muslimska babies får under inga omständigheter döpas då finns det risk för vedergällning.

Vad vinner vi på detta…att ha skapat en sådan g-dsbild? Vad finns det för behov i mänskligheten att skapa detta…är det inte ett gammalt revirtänkande från djurlivet. Eller är det som jag tänker i grund o botten ett primitivt tänkande vars kraft är lik en driftens  och som kan missbrukas. På låg som hög nivå. Islamiska staten visavi Läroämbetet. Jag kan inte tänka mig annat än att det finns en annan existens bakom den synliga o missbrukade tolkningen av Skapelsens G-d. Och att den existensen är himmelsk …ett paradis mellan allt skapat o en lovsång till allt skapat. I en absolut sann demokrati utan klasstänkande.

// Agneta

Vänner,

den israeliska regeringen har återupptagit terrormetoden att låta spränga oskyldiga människors hus som straff för att en släkting, som bott i huset, begått ett brott eller allt för påtagligt protesterat mot den israeliska ockupationen.

Metoden är närmast släkt med det som i Nazityskland kallades för Sippenhaft. Den som planerade något olagligt skulle veta att även föräldrar och syskon riskerade fängelse eller värre.

Den israeliska regeringen och större delen av det israeliska samhället sår storm och lär få skörda orkan. Det är lika förfärligt som onödigt eftersom fred är möjlig. Men det är så uppenbart att Israel föredrar mer land och mer vatten framför fred.

Gert Gelotte

Vänner,

Katolsk Vision går snart in på sitt tionde år. Under dessa år har mycket hänt. Hur mycket kan man få en uppfattning om genom att läsa det manifest som markerade vår början i offentligheten. Då väckte det stor uppståndelse och biskop Anders Arborelius uppmanade oss att återvända till kyrkans tro. Nu speglar manifestet det som diskuteras i hela kyrkan, i ett stort antal reformrörelser bland både lekfolk och präster, Men också i Rom under den nyligen avslutade första sessionen av familjesynoden. Det inger en märklig känsla att läsa om manifestet och tänka på vilket fruktansvärt rabalder i stiftet denna fridsamma text en gång utlöste. Klicka på länken, ni kommer att bli förvånade:

http://www.katolskvision.se/pages/manifest.htm

Gert Gelotte

Vänner,

Signum meddelar på sin nyhetsblogg att Vatikanen tar bort förbudet för katolska stift av österländsk rit att utanför sina geografiska området prästviga gifta män. Det är ett litet steg i rätt riktning, men ett steg som  bidrar till att utmana tvångscelibatet i den latinska riten.

http://signum.se/vatikanen-tar-bort-forbudet-for-gifta-praster-i-katolska-ostkyrkor-i-diasporan/

Gert Gelotte

Vänner,

häromdagen deltog jag i ett ekumeniskt samtal om ekumenik. Jag fick äran att inleda med ett kort anförande. Kort, men kanske för långt som inlägg på bloggen. Dock förlitar jag mig på ert tålamod och ber om överseende med längden. Detta är vad jag sa:

Vi kan inte fånga Gud i en bur av ord

Det är ganska många år sedan nu. Jag befann mig i sydvästra Tyskland och bestämde mig för att göra en dagsutflykt till Strasbourg i Frankrike. Jag körde den gamla vägen, med alla dess minnesmärken över två världskrigs döda och undrade när jag skulle komma fram till gränsen.

Jag vet inte när jag passerade den för plötsligt var jag i Frankrike – av vägskyltarna att döma. Jag funderade lite och kom att tänka på ett övergivet hus vid vägkanten några kilometer bakom mig. Det hade sett lite officiellt ut. Kanske var det den gamla gränsstationen.

Efter en dag i Strasbourg, med dess gatuskyltar på både franska och tyska och dess tyska mat med fransk finess, tog jag motorvägen tillbaka mot Tyskland. Efter en stund vidgade sig vägen och blev bred som ett flygfält. På tvärs spärrades vägbanan tätt, tätt av små kiosker och portar i stram givakt. Men allt var övergivet. Inte en passkontrollör, inte en tulltjänsteman så långt ögat nådde. När jag saktade in och passerade genom en av portarna hann jag uppfatta att maskrosor brutit igenom asfalten. Så var jag åter i Tyskland.

Varför berättar jag detta? Vad har min resa över fransktyska gränsen med ekumenik att göra?

Kyrkan och det omgivande samhället lever i ett symbiotiskt förhållande, beroende av varandra, ständigt påverkande varandra, i bästa fall lärande av varandra. Att kyrkan ser ut som den gör beror varken på slumpen eller Nya Testamentet och det är inte en oundviklig konsekvens av traditionen.

Vår kyrka är organiserad efter tre politiska förebilder, det romerska kejsardömet, feodalismen och den absoluta monarkin. Med demokratin har kyrkan stora problem, som jag inte skall beröra i detta sammanhang. Men att kyrkan lär och kan lära av det omgivande samhället bevisas av historien.

Att gränsen mellan Tyskland och Frankrike inte längre är en befäst front beror på EU där en av de grundläggande principerna, kanske den mest grundläggande är att vi kan upphäva gränserna i stället för att föra krig om dem.

Av detta skulle kyrkorna, kanske främst vår katolska, kunna lära sig att vi kan sträva efter enighet, kanske till och med uppnå enhet, genom att upphäva de teologiska gränserna i stället för att gräla om var de skall dras och med vilken rätt.

Det är ju inte på teologin vi tror och vi kan inte fånga in Gud i en bur av ord. Olika teologier kan, menar jag, tämligen problemfritt leva sida vid sida – om vi vill det. Och det gäller även teologier som tycks motsäga varandra.

Låt mig ta ett exempel. När det gäller konflikten mellan öst- och västkyrkan om det lilla ordet ”filioque” i Credot använder sig den franske konsilieteologen Yves Congar av ett citat från den danske atomfysikern Niels Bohr.

Thomas Orylski citerar Congar i boken ”Moderna franska teologer”. Så här skriver Congar i ”Diversités et Communion” enligt Orylski:

”Studien över den Helige Andes utgående … leder till ett erkännande av att det finns två versioner av mysteriet som båda är sammanhängande och kompletta – och de kan inte läggas ovanpå varandra. Det är här man kan tillämpa följande ord av Bohr: ” Det motsatta av ett sant påstående är ett falskt påstående, men det motsatta av en djup sanning kan vara en annan djup sanning”.”

Därmed är vi inne på hermeneutikens område och insikten att varje sanning är någons sanning. I konservativa teologiska kretsar brukar detta tolkas som ett påstående om att det inte finns någon sanning att allt som sägs, sant som falskt, dumt som klokt, har samma värde. Så är det naturligtvis inte.

Vad hermeneutiken lär oss är att det mellan varje människa och den objektiva sanningen ligger en förståelseprocess. Vi kan uttala oss mer eller mindre välgrundat om sanningen, men ingen av oss har direkt tillgång till den. Och eftersom kyrkor består av människor så gäller tesen att alla sanningar är någons sanning även kyrkor.

Hermeneutiken, gärna sammanfattad i Niels Bohrs tes, menar jag öppnar helt nya möjligheter för ekumeniken. Vi kan välja att se teologiska skillnader som tankens redskap i stället för trons vapen. Vi kan berika varandra i stället för att fundera över var gränsen mellan oss går.

Den viktigaste konsekvensen av detta, för ekumeniken, är att det saknas anledning att invänta teologisk enighet. I denna riktning tycks också vår nuvarande påve tänka. Vi evangelikala kyrkoledares besök i Rom den 29 oktober förra året sa Franciskus bland annat följande:

”Alla har vi förträffliga teologer i våra kyrkor. Det är också ett sätt att vandra tillsammans. Men vi bör inte invänta dem för att nå en överenskommelse. Så tänker jag.”

Själv drar jag slutsatsen, i teori såväl som praktik, att ingenting hindrar full sakramental gemenskap med andra kristna. Så har jag också valt att leva.

Tron skall göra oss fria, sägs det. Tyvärr är kyrkor och samfund ofta som befästningar bakom vars murar rädda människor tar skydd. Men kunde Frankrike och Tyskland övervinna den ömsesidiga fruktan för den andre, så kan väl också kyrkorna göra det.

En god början är att våga prata om alla svåra frågor – att släppa ordet fritt. Även här finner jag till min förvåning och glädje att jag kan ta stöd i ett uttalande från påven. Inför familjesynoden sa han till deltagarna att han ställde upp ett enda villkor för deras överläggningar:

”Tala tydligt. Låt ingen säga till er: Detta får ni inte säga”.

Om jag får önska mig något, så vore det att vår biskop Anders visade samma mod. Till exempel genom att skriva i Signum eller Katolsk Magasin:

Tala tydligt. Låt ingen säga till er: Detta får ni inte säga.

Gert Gelotte

Vänner,

Irène Nordgren har i ett tidigare inlägg på denna blogg förtjänstfullt diskuterat en artikel i novembernumret av tidskriften Signum, ”Trons instinkt” av Philip Geister SJ. Att jag tar upp artikeln igen beror på att den väcker så många allvarliga frågor.

Geister skriver om ett dokument från den internationella påvliga teologkommissionen ”Sensus fidei in the Life of the Church”. I Geisters artikel är det lite svårt att veta vad som är referat och därmed teologkommissionens åsikt och vad som är Geisters bedömning och därför hans egen åsikt. Men låt mig göra ett försök.

Sensus fidei, trons instinkt, är inte ett lättförklarat och lättbegripligt begrepp. Jag personligen skulle beskriva det som summan av de många små beslut på det personliga planet i kyrkan som resulterar i stora förändringar i den samlade kyrkans självförståelse eller trosuttryck. Ett exempel som alla känner till är Läroämbetets totala misslyckande med att vinna lojalitet med förbudet mot preventivmedel. Kyrkan i betydelsen den överväldigande majoriteten av dess medlemmar tror inte på förbudet,  lever inte efter det och plågas inte av dåligt samvete för denna saks skull.

Men som alltid kan man definiera samma företeelse på olika sätt och jag har inga invändningar mot Geisters betydligt vackrare definition:

”Att ha en sesus fidelium är inte en inkomst- eller statusfråga utan är Guds gåva till dem som älskar honom. De som älskar Gud förstår sig på Gud.”

Philip Geisters definition blir dock ytterst problematisk om man läser den i skenet av vad han skriver längre fram i sin artikel:

”Hur är det då med den offentliga opinionen? Är den uttryck för sensus fidei? Svaret är nej. Att det är så har inget att göra med katolska kyrkans odelade uppskattning för demokrati, massmedier och just den offentliga opinionen som dessa institutioner främjar. Men sensus fidei är ändå något annat. På samma sätt som Edward Blom är en pålitligare tolk i fråga om vad som kan räknas som god mat än hundra hungriga tonåringar är det också i tron oftast snarare en minoritet i kyrkfolket som har begåvats med sensus fidei och inte nödvändigtvis det största antalet kyrkbesökare. Ger sensus fidelium då uttryck åt katolsk elitism? Ja, om man så vill.

Har lutheraner förresten samma instinkt som katoliker? Nej, det har de inte, eftersom en instinkt är specifik inom en kyrka (ungefär som hos djuren inom en art). Däremot kan en katolik lära sig mycket av sina ekumeniska kristna vänner eftersom ”somliga aspekter av det kristna mysteriet tidvis har mera effektivt betonats i andra samfund” (§ 86).

Det tycks som om Geister anser att det bara är en minoritet i kyrkfolket som älskar Gud och som därför fått en sensus fidelium som gåva av Gud. Eftersom Geister anser att han vet detta får man förmoda att han även anser sig tillhöra denna minoritet.

Detta förhållande väcker två frågor – minst.

1. Hur vet Philip Geister att han tillhör den minoritet i kyrkfolket som älskar Gud och därför har fått en sensus fidelium i gåva av vår Herre?

2. Hur skall vi andra arma stackare känna igen detta utvalda släkte varav Philip Geister är en del? Kan det möjligen vara så att det främsta kriteriet är att de delar Geisters åsikter?

Det andra stycket i ovanstående citat är egentligen ännu mera problematiskt. Enligt Geister är det inte bara så att det endast är en minoritet som innehar en sensus fidelium. Denna minoritet består dessutom uteslutande av katoliker.

Därmed förstår jag inte Geisters definition av Kyrkan. Jag trodde att det var en allmän uppfattning, även bland katoliker, att Kyrkan är större än katolska kyrkan, att den nämligen består av alla döpta. Men Geister kanske anser att katolska kyrkan är Kyrkan. Vilket i så fall leder till ytterligare problem. Från möjigheten att inneha en sensus fidelium utesluts då sådana livsviktiga kristna personligheter som Dietrich Bonhoeffer (lutheran) och Desmond Tutu (anglikan).

Därtill åker väl också Svenska kyrkans Nathan Söderblom ut med slasken. Ändå förstod han ekumenikens betydelse långt innan vår egen katolska kyrkas makthavare slutat upp med att försöka förbjuda den.

Nå, kanske missförstår jag Philip Geister. Kanske menar han något helt annat än det jag läser. Men det han skriver har han faktiskt skrivit, vilket summerar till en sällsynt olycklig artikel.

Gert Gelotte

Antoon Geels, professor em i religionshistoria,  talar om sin bok ”Laga världen” i programmet

”En bok, en författare.” Intervjuare: Anna Lindman. Från UR.

Går på Kunskapskanalen ikväll 22.35 eller imorgon 18 nov kl 19.00

eller på UR play

http://urplay.se/Produkter/185582-En-bok-en-forfattare-Laga-varlden

”Laga världen (tikkun olam) är ett uttryck som används inom judisk tradition. Vad kan det betyda i dag? Vi lever i en globaliserad värld som hänger samman politiskt och ekonomiskt. Det är befogat att fundera över hur varje människa kan bidra till att laga vår tilltygade planet. Här hämtar vi inspiration från världens visdomstraditioner, mystiken i världens religioner och även från modern forskning i psykologi, neurovetenskap och evolutionsbiologi. I boken presenteras nio verktyg som behövs för att laga världen. Ickevåld och medkänsla är de två viktigaste. Aktuell forskning visar att dessa färdigheter kan övas upp, alldeles som att man kan lära sig spela piano. I några kapitel går vi igenom vad ickevåld och medkänsla betyder i världens fem stora religioner. Ibland tycks religionen vara problemet, men den kan också vara lösningen. Andra verktyg som kan hjälpa oss att laga världen är att vi avvisar bokstavstro, gör upp med »vi och dem«- tänkandet, reflekterar över människans psykologi samt blir mer medvetna om våra djupaste rötter, inte minst olika tankestilar. I bokens sista kapitel ges konkreta förslag på hur vi alla kan bidra till att laga vår trasiga värld och hur man kan välja att »dela med sig av kärlek, vänlighet, medkänsla och barmhärtighet till alla skapade varelser«.”

”Binyamin Netanyahu, centre, at the weekly meeting of his cabinet.

”Binyamin Netanyahu will push ahead with a rare change to Israel’s   basic laws – which amount to the country’s constitution – to insist Israel is ”the nation state of one people only – the Jewish people – and of no other people”.

http://www.theguardian.com/world/2014/may/04/binyamin-netanyahu-israel-jewish-state

// Irène

PS   Demokrati och sionism inkompatibla ideologier

Alla uttalanden och förklaringar som nu hörs från Netanyahu pekar på att han försöker inbilla människor att det går att skapa en etnokratisk demokrati.

Sorry Netanyahu ……en sekulär demokrati och  en judisk nationalstat är en självmotsägelse, en oxymoron.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Oxymoron

http://sv.metapedia.org/w/Etnokrati

”Sweden’s new government posing together with front from left, Crown Princess Victoria, Prime Minister Stefan Lofven, King Carl Gustaf and parliament speaker Urban Ahlin, Oct. 3, 2014. (photo credit: AP Photo/Anders Wiklund)”

”Carl XVI Gustaf becomes first European monarch to officially mark Yasser Arafat’s 1988 declaration of independence”