The New York Times skriver 1 juli
”Church office failed to act on abuse scandal.”
Artikeln är en historik och sammanfattning av pedofilskandalerna inom katolska kyrkan och om vem som skyddat vem och när?
http://www.nytimes.com/2010/07/02/world/europe/02pope.html?_r=1&th&emc=th
Här nedan mina reflexioner utifrån artikeln i The New York Times som Samuel Johansson tipsat om på KV blogg.
En sak som är slående vid läsningen av artikeln är hur döda påvar tar på sig ett stort ansvar för fel och brott begångna under deras tid på den heliga påvestolen.
Ja inte bara påvar utan överhuvudtaget är döda kyrkliga företrädare mycket måna om att SANNINGEN kommer fram i dagsljus. Inget får längre gömmas undan. Problem uppstår dock bland deras efterträdare som SJÄLVFALLET inte vill hindra de döda ( JP II , kardinal Groër , prästen Marcial Maciel Degollado mfl) att stå för sina missgärningar men samtidigt vill de naturligtvis inte själva bli indragna i DERAS brott och skandaler – ÄNNU under sin livstid.
Ta den nuvarande påven Benediktus. I allt material som hittills framkommit via Vatikanen är påven ren som snö när det gäller ansvar kring sexskandaler inom kyrkan. Det hävdas att han gjort allt som står i hans makt att bringa klarhet, skipa rätt och ställa sig på offrens sida istället för på förövarnas. Detta i motsats till sin föregångare Johannes Paulus II. Och denne protesterar inte utan tar nu skulden på sig.
Så varför fortsätta rota i dyngan kanske vår nuvarande påve tycker ?
Svaret är att många tycker att det är viktigt att se vad andra aktörer haft för sig när det gäller ansvar och delaktighet i att mörklägga pedofilskandaler. Alltså jag menar levande aktörer. Som tex den förre prefekten för Troskongregationen – kardinal Ratzinger – som ännu är i livet och kan vittna även om han bytt jobb.
Men det är inte lätt att se sin skuld som ännu levande fd prefekt. Som död prefekt kommer det bli betydligt enklare. Gudsfolket måste ge sig till tåls.
Det hela kompliceras av att även dåvarande statssekreteraren i Vatikanen Angelo Sodano anklagas för att ha stor ansvarsskuld i kyrkans mörkläggning av sexskandaler och för att ha tagit emot pengar och mutor och som ska ha motsagt sig att kardinal Ratzinger ville förmå JP II att ta tag i fallen med den mexikanske skandalprästen Marcial Maciel Degollado och skandalkardinalen Groër.
Och så länge som Angelo Sodano fortfarande är livet – även om han också bytt jobb och nu basar för kardinalskollegiet – så vill ju inte heller han under sin livstid ta på sig alltför mycket skuld från sin tid som statssekreterare. Det får faktiskt också vänta.
Så dyker kardinal Schönborn OP upp i Vatikanen. Det var han som efterträdde kardinal Groër OSB 1995 och som följaktligen bör sitta inne med en hel del inside information.
Schönborn och Sodano ger oss på åskådarplats olika versioner av olika händelsförlopp i Vatikanen, vilket ger näring åt spekulationer.
Om det är sant som Schönborn menar att Angelo Sodano personligen var den som hindrade kardinal Ratzinger att själv eller via JP II ta itu med sexskandalerna i kyrkan och menar detta som ett plus i kanten för Ratzinger så blir ju samma plus ett jätteminus och en plump i protokollet för B16 som påtagligt ansträngt sig personligen – sedan han blev påve – att BESKYDDA Sodano och förära honom titlar och ämbeten.
Påsken 2010 höll Sodano ett tal till påven där han sa
“The people of God are with you and do not allow themselves to be impressed by the petty gossip of the moment, by the trials that sometimes assail the community of believers.”
Pinsamt skulle man tycka i påvens kläder. Men påven fortsätter att hålla Sodano om ryggen och väljer att istället ge en reprimand åt Schönborn.
http://www.nytimes.com/2010/06/29/world/europe/29pope.html?scp=2&sq=pope&st=cse
Ty ju svartare Angelo Sodano utmålas under sin tid som statssekreterare ju mörkare skuggor faller TROTS ALLT också över dåvarande prefekten för Troskongregationen. Men framför allt faller en mörk skugga över den nuvarande påven som ju bestraffar VISSA men inte ANDRA. Lite hipp som happ.
Och om det är något B16 tycks vara LIVRÄDD för så är det att bli pressad att vidta straffåtgärder mot Sodano. Ty om det är någon som har inside information om saker och ting så är det OCKSÅ Sodano.
Man får ju starka misstankar att B16 är skyldig Sodano att han sitter på den stol han sitter. Och det här med TJÄNSTER och GENTJÄNSTER är lika viktigt i Vatikanen som överallt annars.
Så då löser B16 det hela med en utomordentligt skum kommuniké i vilken det framkommer att det är påven som är ansvarig för tex brott begångna av en kardinal.
”(a) It must be reiterated that, in the Church, when accusations are made against a cardinal, competency falls exclusively to the Pope; other parties may have a consultative function, while always maintaining due respect for persons.”
Kommunikén frikänner prefekter, statssekreterare och övriga och lägger allt ansvar på påven.
Alltså den döde påven JP II.
SIMSALBIM finns ingen skyldig i livet längre att ställa till svars.
Inom katolska kyrkan tycks ansvar i känsliga lägen när hierarkin är inblandad endast vara knutet till en ROLL/ ÄMBETE inte till PERSON. Personbegreppet är viktigt i många ANDRA sammanhang – alltifrån befruktingsögonblicket till dödsögonblicket – men inte just i sådana känsliga lägen vi nu talar om. Nån måtta får det vara hur man tänjer på personbegreppet.
COMMUNIQUE CONCERNING AUDIENCE WITH CARDINAL SCHONBORN
http://press.catholica.va/news_services/press/vis/dinamiche/b7_en.htm
Och även när det gäller frågan om Livets okränkbarhet och Kroppens teologi så gäller det att skilja på känsliga lägen när hierarkins celibatära män är inblandade. Det är då det här med TIMING kommer in. Att veta vad man säger, när och hur.
Från 1979-1984 – alltså under 5 års tid – höll påven Johannes Paulus II under sina onsdagsaudienser katekesundervisning om Kroppens Teologi . Sammanlagt 129 lektioner. Kolla gärna olika rubriker och gör lite stickprov.
http://www.ewtn.com/library/PAPALDOC/JP2TBIND.HTM
Eller ta Evangelium Vitae från 1995 “To the Bishops Priests and Deacons Men and Women religious lay Faithful and all People of Good Will on the Value and Inviolability of Human Life”
Om LIVETS OKRÄNKBARHET.
http://www.vatican.va/holy_father/john_paul_ii/encyclicals/documents/hf_jp-ii_enc_25031995_evangelium-vitae_en.html
Jag kan inte se att det någonstans görs en KOPPLING mellan livets okränkbarhet och barns mänskliga rättighet att få växa upp sexuellt oantastade av vuxna människor. Så sent som 1995 skriver alltså påven till alla världens biskopar, präster, diakoner, ordensfolk och lekmän om temat Livets okränkbarhet i HÖGSTÄMT tonläge utan att passa på att nämna vad som DÄRFÖR absolut inte får försiggå bakom kulisserna. Utan att avslöja att han själv i egenskap av påve bidrar till att MÄNSKLIGT liv kränks genom att SKYDDA bland andra den mexikanske skandalprästen Marcial Maciel Degollado och kardinal Groër
Sammanfattningsvis har JP II alltså skrivit spaltkilometrar om Kroppens Teologi och Livets okränkbarhet utan att i klartext nämna den mest OACCEPTABLA livets kränkning som tänkas kan. Den kränkning som ett barn upplever när det sexuellt utnyttjas av någon som utger sig vara In persona Christi.
Värt att notera är att Vatikanen är ständig observatör i FN och att FN Barnkonvention antogs 1989
http://www.unicef.se/barnkonventionen/barnkonventionen-i-olika-versioner/barnkonventionen-hela-texten
Artikel 34 Konventionsstaterna åtar sig att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra
(a) att ett barn förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling;
(b) att barn utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet;
(c) att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och i pornografiskt material.
Artikel 46 Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av alla stater.
Det är en skandal utan dess like att Vatikanen IDAG 2010 tillåts att projicera sin egen skuld i pedofilfrågan på en SEKULARISERAD omvärld som redan för drygt 20 år sedan antog en Barnkonvention öppen för undertecknande av ”alla stater”.
Det är en skandal utan dess like att Vatikanens encyklikor och rundbrev till hela den universella kyrkan tillåts att utan undantag skrivas utifrån ett MANLIGT CELIBATÄRT PERSPEKTIV utan tillstymmelse till BARNPERSPEKTIV eller kvinnoperspektiv.
// Irène
PS Ett önsketänkande är att som kardinal få en reprimand av B16 ska räknas som jättemerit vid nästkommande påveval.
3 svar till ”Den som sare han vare.”
Att använda sin yttrandefrihet i det offentliga rummet är att ”ställa sig på barrikaderna” 2010. Det är inte Paris 1789. Vad skulle vi annars göra ? Riva Peterskyrkan? En jordbävning så är det slut med denna pråliga byggnad. Endast den sublima La Pietá skulle saknas i människors hjärtan.
Sysslar vi med att ”besinningslöst attackera katolicismen” på den här bloggen? Är det inte den kyrkliga hierarkin – från präst till påve – som har agerat besinningslöst? Mot barn och dissidenter. Om någon fortfarande tvivlar på sanningshalten i anklagelserna om de otänkbara brotten, deras decennier långa pågåenden och mörkläggningar sanktionerade från högsta ort, bör läsa den hittills bästa redogörelsen för den dunkla historiens utveckling från början tills nu. Den finns i New York Times sedan en vecka: http://www.nytimes.com/2010/07/02/world/europe/02pope.html?_r=1&th&emc=th
Här kommer ett par smakprov från den långa artikeln som visar på den sekellånga pedofilskandalen och nuvarande påvens agerande/brist på agerande i denna angelägna fråga (Dåvarande trosprefekten ägnade sig mest åt att bekämpa de fattigas hopp: befrielseteologin):
The office led by Cardinal Ratzinger, the Congregation for the Doctrine of the Faith, had actually been given authority over sexual abuse cases nearly 80 years earlier, in 1922, documents show and canon lawyers confirm. But for the two decades he was in charge of that office, the future pope never asserted that authority, failing to act even as the cases undermined the church’s credibility in the United States, Australia, Ireland and elsewhere.
….
Yet many at the meeting [en intern Vatikan-konferens mellan en stor mängd oroliga biskopar och Vatikanens högdjur] grew dismayed as, over four long days in early April 2000, they heard senior Vatican officials dismiss clergy sexual abuse as a problem confined to the English-speaking world, and emphasize the need to protect the rights of accused priests over ensuring the safety of children, according to interviews with 10 church officials who attended the meeting. … the meeting served as much to expose Cardinal Ratzinger’s inattention to the problem as it did to showcase his new attitude.
Ett citat tål att upprepas: ”the need to protect the rights of accused priests over ensuring the safety of children,”
Bara djupt ideologiskt korrumperade människor kan tro att Gud bryr sig mer om moraliskt förruttnade präster än om barn.
Samuel,
Artikeln från New York Times var informativ och visar på en verkligt viktig funktion den här bloggen fyller. Jag tvivlar starkt på att en kritisk granskning av RKK som denna artikel skulle uppmärksammas av t.ex. Katolskt Magasin eller Signum, nu får fler en chans att se den.
Artikeln förstärker intrycket av att Vatikanen nu gör allt för att framställa Benediktus som den som försökt göra något åt de sexuella övergreppen, faktiskt på Johannes Paulus bekostnad. Den senare får bära hundhuvudet för försöken att dölja och mörklägga vad som pågick.
NYT ger också en bra tidsaxel på hur länge övergreppen pågått och därmed också tigandet om dem. Om jag uppfattar artikeln rätt var det redan på 1920-talet som Vatikanen började formalisera hanteringen av sexuella övergrepp eller rättare sagt försöken att dölja vad som pågick. I och för sig kunde man räkna ut att det övergreppen pågått och varit kända under lång tid, men det här var ändå värre än vad jag trodde.
Jag ser det som att den öppna diskussionen är att ”ställa sig på barrikaderna 2010”, hittills är det just enskilda biskopars, präster och lekmäns mod att tala öppet och deras rättskänsla som gjort att de sexuella övergreppen dragits fram i ljuset. Men det hade varit svårt att genomföra utan det arbete media lagt ner.
Jag är övertygad om att det behövs ännu mer mod och medkänsla med de svaga från fler för att RKK ska komma ytterligare vidare i sin reningsprocess.
/Anneli
Tack Samuel
för tipset med artikeln i The New York Times som jag läst och som gav många reflexioner och inspiration till en ny blogg I döda påvars sällskap.
Skillnaden mellan att skriva blogginlägg och tidningsartiklar är att man OBEGRÄNSAT kan bre ut sig i bloggar utan att behöva räkna varje kommatecken och nån gång när man känner sig sprickfärdig ska man ju passa på.
// Irène