Katolsk Vision

Korsfararen Thomas Idergard fortsätter Korståget på Signumbloggen i artikeln ”Att synligt bära sitt kors som påven Franciskus” genom att nu avleda uppmärksamheten från debatten om Facebokgruppen Mitt Kors till att handla om att bära kors rent generellt.

http://signum.se/att-synligt-bara-sitt-kors-som-paven-franciskus/

Idergard skriver

Det finns inte en kotte i den nu aktuella korsdebatten som ifrågasatt kristnas bruk att synligt bära ett kors om halsen.

Vidare skriver Idergard

”Som jesuit har påven Franciskus dessutom, precis som alla vi jesuiter, lovat att ställa sig ”under korsets baner”, som det heter i en avgörande kontemplation om det egna livsvalet i Ignatius av Loyolas Andliga övningar (övningar 136–148): det vill säga lovat att göra det egna livet till en berättelse om hur Kristi kors är vägen till verklig och varaktig försoning mellan Gud och människa, och därmed också mellan människor i världen.”

Det här med timing är inte Idergards bästa gren.

Det Franciskus just INTE gjorde var att i efterdyningarna av det fasansfulla mordet på fader Jacques Hamel framhålla det som Idergard nu framhåller.

Och vad har påvens fiskarring med saken att göra ?

”Dessutom bär han, också alltid, på sitt ringfinger den så kallade Fiskarringen. Den visar att han innehar det ämbete som Jesus först gav aposteln Petrus, som ursprungligen var fiskare. ”

// Irène

PS Jag fortsätter undra hur Thomas Idergard – samtidigt som han skickat in kort på sig själv iklädd det kristna korset till Facebookgruppen Mitt Kors – å det grövsta kan förtala en biskop i sin systerkyrka genom att mitt i sorgen efter mordet på fader Jacques Hamel skriva

Om det är något som är ”nedslående” – för att låna Thomas Idergards uttryck – så är det Idergards medvetna förvrängning och illvilliga läsning av Göran Rosenberg och Eva Brunne.

Vänner,

alla religiösa symboler kan brukas och missbrukas. Alltså även korset.

Det kan användas som en bekännelse – men det är inte självklart till vad. Kristendomen är som bekant ingen åsiktsgemenskap.

Det kan användas som revirmarkör – du hör till oss men inte du.

Det kan användas som fälttecken – in hoc signo vincit!

Ett kors om halsen kan betyda ingenting eller allt – ett smycke vilket som helst eller en trosbekännelse.

Korset sägs stå för Guds självutgivande kärlek till mänskligheten – i så fall även till terrorister, såväl kristna som av annan bekännelse.

Korset syfte är universellt, följaktligen bör det användas så. Men inte för korståg och kolonialism.

Vi sviker korset om vi använder det för att markera vår samhörighet mot andra. Särskilt om dessa andra i sin tur missbrukar andra religiösa symboler.

Med religiösa symboler kan man hetsa människor mot varandra. Det har hänt förr med fruktansvärt resultat. Alltså borde vi ha lärt oss att använda korset med eftertanke, försiktighet och omtanke. Andra bör göra likadant, men korset är vårt ansvar.

Jag tycker det är självklart att vi skall göra motstånd mot islamistisk extremism, men inte därför att de kallar sig muslimer och i någon mening är det, utan därför att de är terrorister och inte därför att vi är kristna utan därför att vi är människor. I den kampen är korset en sällsynt illa vald symbol.

Gert Gelotte

http://www.expressen.se/kultur/mitt-kors-fortjanar-en-ordentlig-ursakt/

Göran Rosenberg svarar – åter lysande

”Annika Borg undviker sorgfälligt kärnan i min artikel, som är att korset inte är vilken fetisch eller identitetsmarkör som helst utan ett tecken som genom historien symboliserat de mest skilda handlingar och idéer och som därför inte kan användas utan hänsyn till avsikt och tolkning. I stället tillskriver hon i ett upphetsat tonläge artikeln saker som inte står där (vilket var och en kan övertyga sig om genom att läsa den igen).”

http://www.expressen.se/kultur/korset-ar-inte-vilken-fetisch-som-helst/

// Irène

Göran Rosenberg i dagens Expressen Vems kors bär du?

”Kampanjen ”Mitt kors” påstås markera mot förföljelse, men riskerar att ställa grupper emot varandra.”

”Det vidare sammanhanget syns mig vara den oförsonliga kritik som kampanjens tre initiativtagare, prästerna Annika Borg, Helena Edlund och Johanna Andersson, sedan länge riktat mot Svenska kyrkan för att inte vara kristen nog, för att inte ta ställning för Jesus mot Muhammed, för att påstå att det finns flera vägar till Gud, för att svassa för islam i stället för att försvara kristna som hotas av den.”

”Jämför detta med hur påven Franciscus reagerade på mordet på fader Hamel, inte genom att fokusera på gärningsmännen och deras motiv utan på gärningen som sådan, på dess ”absurda våldsamhet”, som han uttryckte det, och därigenom vägrade att upphöja gärningsmännen till religionskrigare och mordet till religiös krigshandling”

”Den nuvarande påvens kors symboliserar kort sagt något helt annat än det kors som Sveriges ”kristna” nu uppmanas hänga om halsen för att markera en särskilt ”kristen” solidaritet med de ”kristna” offren för islamistisk terrorism och som därmed riskerar att uppfattas som symbolen för den ”kristna” sidan i ett pågående religionskrig med vad som i sista hand tenderar att koka ner till ”islam”.

”I detta sammanhang, som i så många andra, gör jag gärna påvens kors till mitt. ”

http://www.expressen.se/kultur/goran-rosenberg-vems-kors-bar-du/

// Irène

2:29

Vänner,

föreningen Vi Är Kyrka Sverige (VÄKS) knoppade för några år sedan av sig från Katolsk Vision. Ett av medlemmarnas mål, som jag uppfattade det, var att med en lägre profil och ett försiktigare språkbruk bli om inte accepterade så åtminstone godtagna i stiftet. Om detta har jag inga synpunkter. Var och en måste gå sin väg på sitt sätt. Men det vore kul med ett livstecken.

Vad jag förstår har ni en del verksamhet i Stockholm. Men av den märker man ju intet utanför tullarna. Så vad gör ni, vart vill ni nå och vad tycker ni att ni har uppnått? Jag är uppriktigt intresserad.

Gert Gelotte

Mellan den 7/8 till den 14/8 dvs en vecka var 3481 olika personer (ipnummer)  inne och följde under läslång tid våra inlägg.

2135 av dessa olika personer var svenskar och genomsnittstiden var 20 minuter.

Inte illa för att vara en blogg som inte har rätten enligt biskopen att kalla sig katolsk.

Vov-vov från  Agneta

Vänner,

Thomas Reese SJ tar i NCR ställning för kvinnliga diakoner liksom han tar ställning för kvinnliga präster. Han gör det med ett intressant resonemang där han utgår från Phyllis Zaganos forskning om kvinnliga diakoner i fornkyrkan:

”Zagano has shown in her many writings that there were ordained women deacons in the early church. They disappeared in the West around the same time as male deacons. If there were women deacons in the past, the arguments goes, there is no reason we could not have women deacons today.

I find that argument convincing, but frankly, even if there were not women deacons in the past, I would still argue for ordaining women deacons today, just as I would argue for ordaining women priests. True, Jesus did not pick any women for the Twelve Apostles, but he did not pick any gentiles either. We would really have a priest shortage today if the priesthood was limited to Jewish Christians.”

https://www.ncronline.org/blogs/faith-and-justice/women-deacons-yes-deacons-maybe

Gert Gelotte

Vänner,

Phyllis Zagano, medlem av den påvliga kommission som fått i uppdrag att utreda om kvinnor kan diakonvigas, skriver i NCR om sin egen ståndpunkt och sina förväntningar på kommissionens arbete. Hon är försiktigt optimistisk men erinrar om att tidigare kommissioner som lämnat oönskade resultat till Vatikanen fått se sina rapporter opublicerade förpassas till Troskongregationens stora papperskorg. Om sin egen ståndpunkt skriver Zagano:

”Despite the frayed edges of the conversation, I think it is important for the church — the whole church — to think and pray about women deacons. Were they ordained in ceremonies identical to those used for men? Yes. Was that always the case? Who knows? Did their ordination ceremonies include the epiclesis — the calling down of the Holy Spirit — and the laying on of hands? Yes. Did they have the same tasks and duties as men deacons? No. They had some. But neither did men deacons share their tasks and duties, including anointing ill women and those newly baptized. History alone cannot decide this. One hopes the Holy Spirit is in the details.”

https://www.ncronline.org/blogs/just-catholic/women-deacons-what-happens-next

Gert Gelotte