Välkommen Hans, önskar Agneta och Krister som för KV:s räkning tog kontakt med dig. Vi är mycket glada för ditt bidrag.
———————————————–
Jag blev ombedd att vara gästskribent. Litet smickrad först tills jag började fundera över vad gästen skulle bidra med. Värdarna förklarade sig sympatisera med den katolska reformrörelsen ”Wir sind Kirche” i Sverige, vid namn Katolsk Vision. Hade jag varit katolik är det nog där jag också skulle befinna mig, men skulle jag verkligen tacka ja till inbjudan att skriva i ett forum, där diskursen är präglad av en inomkatolsk reflektion och där kontroversen är inte bara möjlig utan sannolik. Jag erinrar mig kontroversen kring deklarationen Dominus Iesus, som Troskongregationen under ledning av dåvarande kardinalen Ratzinger publicerade under sommaren 2000. Man borde egentligen skriva kontroverserna, eftersom texten definierade både kristna kyrkogemenskaper och kyrkor såväl som andra trosgemenskaper och religiösa traditioner och många av Kyrkornas Världsråd medlemmar var upprörda och bad dåvarande generalsekreteraren Konrad Raiser uttala sig om deklarationen. Medlemskyrkorna fick ju genom deklarationen veta att de som sades tillhöra ecklesiala gemenskaper, vilka inte ansågs ha bevarat ett giltigt biskopsämbete och heller inte betraktades ha tillgång till den äkta och fulla eukaristiska substansen, heller inte kunde kallas kyrkor i ordets egentliga bemärkelse. Konrad Raiser menade att vi som Kyrkornas världsråd inte skulle uttala oss i angelägenheter som var interna för den romersk-katolska kyrkan. Vi behövde ju inte att Rom tillerkände oss giltighet. Jag vet inte om han menade att det bästa vore att man lät dessa mästrande proklamationer stå oemotsagda för att förmätenheten skulle gå i dagen och den teologiska uppblåstheten skulle spricka som de väderstinna paddor de var.
Protestanter och människor av annan tro skakade på huvudet eller bestred uttalandena i Dominus Iesus. Vare sig man avvisade det hela genom att citera Bellmans slutsats: ”Vad rör oss Polens affärer?” eller uppsökte katolska vänner för att på den vägen få perspektiv på det hela, så är det ju märkligt att Vatikanen utan att tveka kan skapa magistrala manifest, som verkar helt likgiltiga inför den allmänmänskliga erfarenheten, som säger: ”En sak är vad du säger, en helt annan är vad du hörs säga.” Det är ju märkligt att man så lätt kan glömma bort orden om att allting förr eller senare går i dagen: ”Det finns ingenting gömt som inte skall komma i dagen och ingenting dolt som inte skall bli känt. Därför skall också det som ni har sagt i mörkret bli hört i dagsljuset, och det som ni har viskat i enrum skall ropas ut från taken” (Lukas 12).
Det är klart att det är bra att man inte talar med kluven tunga. Det man säger i mörkret är avsett för dagsljuset. Det är bara det att man gör sig omöjlig på vägen till dagen eller dagsljuset. När Redemptoris Missio, den påvliga encyklikan från 1990 talade om den interreligiösa dialogen som ”the Church’s evangelizing mission”, så gjorde man det klart för muslimer och judar, buddhister och hinduer att talet om interreligiös dialog till syvende og sist syftade till evangelisering och mission. Det hjälper liksom inte att man talar vackert om all helighet och all godhet och trevnad, som också finns i de andra religiösa traditionerna, om man ändå till sist syftar till att driva korset rakt in i hjärtat på hinduer och buddhister.
Nu är det dags igen. Biskopssynoden i Rom i höst kommer att behandla det man kallar ”den nya evangelisationen”. Denna kommer, så heter det, att driva kyrkans dialog med alla som söker Gud. Även om begreppet “den nya evangelisationen” inte är helt definierat, har det funnits ganska länge. Nu vill synoden förtydliga tanken bakom projektet och ge en mer positiv beskrivning av dess avsikt.
Begreppet användes först av påven Johannes Paulus II i samband med ett av hans besök i Polen och senare när han talade om kyrkan i Latinamerika. Här ville han lansera den nya evangelisationen som ett engagemang från kyrkan inför kontinentens utmaningar såsom kommunistiska ideologier och olika inflytelserika sekter. Kyrkan idag skall återerövra modet och energin hos de första kristna missionärerna i att förkunna evangeliet.
Det är som om vår tid bara var en återspegling av urkyrkans tid och om man bara pumpar upp sig med det man föreställer sig var urkyrkans frustande energi så skulle vår tid böja sig för kraften hos dessa obetvingliga evangelister och inse vad dess frid tillhör. De sekulariserande trenderna, den växande individualismen och relativismen sägs ha påverkat kristna lika mycket som dem som inte delar de kristnas tro och allt detta skulle falla som ett korthus, om blott “den nya evangelisationen” upptäcktes som den nödvändiga drivkraften för att hjälpa trötta och slitna samhällena att återupptäcka glädjen i den kristna erfarenheten, att åter hitta den första kärleken, den man övergivit (Upp.2,4). Det låter ju så vackert men vittnar om att man inte förmår se att vår tid har något att erbjuda, som inte nödvändigtvis fanns i den värld, som omgav urkyrkan.
Benedictus XVI talar om hedningarnas förgård, som en plats där de människor rör sig, som inte är förankrade i den kristna traditionen och där vill han att de av urkyrkan inspirerade kristna skall inleda samtal om Gud. Han säger så riktigt att hedningarnas förgård rymmer också de som söker efter sanning och godhet, men för vilka Gud är inte en uttrycklig fråga och han vill nu öppna för en dialog med alla de som söker efter Gud, inklusive människor av andra religioner och med dem för vilka religion har blivit något främmande.
Men om premisserna är att människor av annan tro eller ingen tro rör sig på hedningarnas förgård, en plats vald av påven som samlingsplats för dem som inte tror som kristna tror, så har man ju redan definierat dem utan att fråga efter hur de själva vill definiera sig och det är något av den interreligiösa dialogens ”bud”, som vi framför allt vill hålla oss till: var och en måste få definiera sig själv. Bara en jude vet vad det är att vara jude. Den som står utanför kan möjligtvis beskriva vad det ser ut som.
Det verkar som om man hade en a priori föreställning att man kan byta ut folken från hedningarnas förgård i Herodes tempel med vår tids agnostiker, ateister, sekulariserade och nyandliga, hinduer, buddhister, muslimer och judar. Det tycks gå så lätt, därför att man är av den uppfattningen att budskapet (det kristna budskapet, den nya evangelisationens innehåll) egentligen är viktigare än adressaten. Det kommer en liksom inte före att tänka efter om vår tids kristna verkligen skulle kunna bli som urkyrkans kristna eller vår tids sökare egentligen är som den tidens möjliga proselyter. Det finns liksom ingen tanke på att rannsakande ställa sig frågan varför vår tid är som den är och att inte nöja sig med att förkunna att skälen är att söka i de sekulariserande trenderna, den växande individualismen och relativismen. Som om det bara var de sekulariserades fel att vi har det som vi har det. Jeppes fråga, där han sitter på golvet, berusad och trött, i Ludvig Holbergs komedi, är applicerbar också i frågan om kyrkans möte med vår tid: ”De siger at Jeppe drikker, men ikke hvorfor han drikker.”
Hans Ucko
Teol. Dr.
F.d. programsekreterare i Kyrkornas Världsråds dialogavdelning
4 svar till ”Kyrkans födelsedag”
Svar från urkyrkan: Tu es Petrus et super hanc petram… (Matt. 16:18–19).
Pär.
Ja, det är till synes en entydig utsaga, men varför, tror du, finns inte ”skymten av ett exklusivt petrusämbete” i vare sig Apostlagärningarna, Petrus brev eller något annat NT-brev?
Som messiansk bekännare var Petrus den första klippan, den första levande stenen i Guds tempel, sedan följde övriga apostlar, lärjungar och därefter alla vi som tagit emot deras ord och övertygats om att Jesus är Kristus, kommen i mänsklig gestalt, ty ”ingen kan säga: ”Jesus är herre”, om han inte är fylld av den heliga anden” (1Kor 12:3) och ”Gud ger Anden utan att mäta” (Joh 3:34). Kristi bekännare är alla klippor.
Aposteln Petrus är alltså i bokstavlig mening den första klippan av likar, primus petra inter pares.
Denne princeps gör klart vem han anser vara huvudet för Kyrkan när han skriver: ”Till era äldste riktar jag nu denna maning, jag som själv är en av de äldste och kan vittna om Kristi lidanden … Uppträd inte som herrar över dem som kommit på er lott, utan var föredömen för hjorden. Då skall ni, när den högste herden träder fram, krönas med ärekransen som aldrig vissnar.” 1Pet 5.
Urkyrkan tillämpar en kollektiv – demokratisk skulle vi säga – styresform, vilket framgår av Apg 15:22: ”Då beslöt apostlarna och de äldste tillsammans med hela församlingen…”. Och i sin första ”encyklika” skriver Jerusalemförsamlingen:”Vi har därför enhälligt beslutat att…” Konsensus i såväl tro- som personfrågor inom ekklesian är alltså den beslutsmodell som etableras tidigast i Kyrkans historia.
Vi ser Jesus bygga sin kyrka på gudsfolkets klippfasta bekännelse till Kristus – deras sensus fidelium.
Samuel.
Kasuistik, sofism, en massa ord. Jag föredrar: Tu es Petrus.
Pär. Är då inte Petrus den bäste uttolkaren av Jesusordens innebörd? Samuel.